Samhälle Krönika
Fores urholkar demokratibegreppet
Tankesmedjan Fores vd menar att Tidösamarbetet orsakar allvarliga skador på vår demokrati. Tonläget är högt, men kritiken är dåligt grundad och exemplen är illa valda. Till sist fördummas hela det politiska samtalet, skriver Catarina Starfelt.
Regeringen skadar den liberala demokratin i en sådan omfattning att det inte är säkert att skadan går att reparera. Det var budskapet som Ulrica Schenström, vd för den gröna och liberala tankesmedjan Fores, gav när hon talade på en konferens för Liberalerna i Stockholms län i lördags.
När jag själv såg bilden var min första tanke att jag inte skulle dra för stora växlar av den. Man vet själv hur det kan vara: Man ska tala på en konferens för ett parti eller en annan organisation. Man vet ungefär vad man ska säga, men summerar hastigt några punkter innan det är dags att gå upp. Det blir litet slängigt. Länsförbundet i Stockholm har gjort sig känt som en intern kritiker av Tidöavtalet, och Fores vd uppfattade nog att hon talade för meningsfränder. Då är man inte alltid lika nogräknad som annars. Det kan också hända att själva anförandet var mer nyanserat, och det är inte alltid en summarisk bild från en PowerPoint-presentation gör sig väl i sociala medier.
Budskapet bekräftades dock i en gästkrönika av Ulrica Schenström i Eskilstuna-Kuriren i söndags. Hon skriver:
Om skadan som den här tiden har åstadkommit på den liberala demokratin går att reparera […] får framtiden utröna. […] De antidemokratiska förslagen har haglat ur det ovädersmoln som stavas Tidösamarbetet. Sedan tidigare står det klart med sänkta mediestöd, kapad folkbildning, visitationszoner, hemlig avlyssning och anonyma vittnen.
Framtiden får utröna om skadan som den här tiden har åstadkommit på den liberala demokratin går att reparera.
Det är naturligtvis helt i sin ordning med granskning och kritik av regeringspolitiken, både inifrån partierna själva, från förvaltning, forskning och media och från andra aktörer som tankesmedjor. Det finns dessutom befogad kritik att rikta mot den nuvarande regeringen och Tidösamarbetet. Det är ett av skälen till att det är synd när kritiken präglas av överdrifter, misstänkliggörande och ogiltigförklaring utifrån demokratiska principer. Ett annat skäl är att det faktiskt är att göra själva demokratin en otjänst.
För det är naturligtvis inte en inskränkning eller skadegörelse av den liberala demokratin att minska biståndet.
För det är naturligtvis inte en inskränkning eller skadegörelse av den liberala demokratin att minska biståndet eller stödet till studieförbundet, eller ens att införa anonyma vittnen.
Under 1900-talet var statsvetaren och publicisten Herbert Tingsten en av de mest framträdande rösterna inom svensk demokratidebatt. (Den liberala demokratin har på senare tid blivit ett etablerat honnörsord till den grad att det är lätt att glömma att demokratin under en tid var ifrågasatt som överideologi, och därtill att det i Sverige finns och har funnits flera olika demokratisyner.) Tingsten kritiserade i artiklar och böcker nazismen, fascismen och kommunismen, och under hans tid som chefredaktör för Dagens Nyheter 1946–1959 tog tidningen tydligare ställning emot Sovjetunionen.
I Tingstens mest kända bok i ämnet, Demokratiens problem (1945), skriver han om demokratin:
Tron på demokratin är icke en politisk åskådning i samma mening som exempelvis konservatism, liberalism och socialism. Den innebär en uppfattning om statsstyrelsens form, om tekniken för politiska avgöranden, icke om de statliga beslutens innehåll och samhällets struktur. Den kan alltså betraktas som ett slags överideologi, i den meningen nämligen, att den är gemensam för skilda politiska åskådningar.
Demokrati handlar om form – inte om innehåll. Man är demokrat, och vid sidan av det liberal, konservativ eller socialist, som Tingsten understryker. Demokrati anger inte riktningen för politiken.
Det är trots detta alltid lockande att lägga till sina egna preferenser och prioriterade frågor till demokratibegreppet, givet dess ställning, och många politiker och opinionsbildare av skilda ideologiska uppfattningar har också gjort just det, inte minst de senaste åren. Men just på grund av demokratins grundläggande betydelse för samhället bör man ändå avstå från att urholka begreppet.
Det betyder inte att demokrati bara innebär majoritetsvilja och folksuveränitet. Den inom borgerligheten etablerade liberala demokratisynen gör gällande att individuella rättigheter och maktdelning är lika viktiga beståndsdelar. Det var detta som Olof Palme i riksdagen 1976 kallade ”sinnrika spärrar […] mot ett folkligt reformarbete” och ”en fara mer än ett skydd”. Det var denna demokratisyn som fick Göran Greider och Tomas Lappalainen att på Dagens Nyheters kultursida 1992 (16/9) fråga svensk borgerlighet om den var för eller emot demokratin efter att Hans Zetterberg hade varnat för ”majoritetsprincipens ofullkomlighet”.
Men även vad gäller dessa andra beståndsdelar i demokratin, som individuella rättigheter och maktdelning, är det viktigt att skilja på form och innehåll. Det gäller också att, i de fall då innehållet kritiseras, sätta reformerna i sitt sammanhang. I Sverige är det sammanhang som är bakgrunden till att regeringen blev vald hög brottslighet och stort folkligt missnöje med migrations-, integrations- och rättspolitiken. Om man kommer från ett liberalt eller borgerligt håll bör man därtill göra den grundläggande distinktionen mellan negativa rättigheter från hinder respektive positiva rättigheter till någonting.
Både biståndet, mediestödet och stödet till studieförbunden är rimligen sådant som det är legitimt att tycka olika om och som vi gemensamt kan fatta beslut om inom ramarna för den liberala demokratin. Beträffande de brottsbekämpande åtgärderna kan man naturligtvis argumentera för att rätten till integritet är en sådan rättighet som bör vara särskilt skyddad och som inte får inskränkas hur som helst.
Men inte heller den är absolut. Regeringsformen gör gällande att begränsningar får göras för att ”tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle” och att dessa inte får gå utöver ”vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den” eller ”så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen”. Detta är också ett rimligt principiellt ingångsvärde för den som inte är helt dogmatisk i sin rättighetsetik. (Och den som är det bör ha andra problem med den politik som har varit gällande i Sverige i decennier innan den nuvarande regeringen.)
Vad är godtagbara ändamål i ett demokratiskt samhälle? Ja, grundläggande trygghet och fungerande samhällsfunktioner får nog lov att sägas vara det. Det betyder inte att vilka medel som helst är acceptabla, men den sammantagna bilden av de reformer som har genomförts hittills måste vara att det är inom ramarna för det nödvändigt med hänsyn till ändamålet.
Både Danmark och Norge tillåter anonyma vittnen. I Storbritannien är diskussionen om BBC mycket livaktig.
Man får nog också, när man gör en sådan bedömning, lov att sätta reformerna i ett visst internationellt perspektiv: Både Danmark och Norge tillåter anonyma vittnen. I Storbritannien är diskussionen om BBC mycket livaktig sedan åtminstone ett decennium tillbaka, och bolaget har vid flera tillfällen behövt genomgå omorganisationer och besparingar.
Sverige kommer fortfarande efter förändringarna inom biståndspolitiken att vara ett av de länder som relativt sett ger mest bistånd i världen. Tidigare var det bara Luxemburg och Norge som gav mer. Både i Storbritannien och Danmark har polisen sedan tjugo år tillbaka möjligheten att upprätta tillfälliga visitationszoner. Dessa länder verkar inte ha åsamkat irreparabla skador på sina länder utan presterar fortsatt hyfsat i allehanda demokratimätningar.
Man kan förstås argumentera för att takten är en annan i Sverige. Det beror till del på ett offentligt samtalsklimat som omöjliggör det i andra länder tänkbara och nödvändiga fram till dess att det inte går att göra någonting annat än att svänga – fort. Man kan argumentera för att syfte, sammanhang och tonalitet spelar roll. Men för att se en auktoritär eller repressiv intention måste man bortse från de många liberala och borgerliga argument som ligger till grund för exempelvis medie- och civilsamhällespolitiken.
Det finns mycket att säga om regeringens samarbetsparti Sverigedemokraterna som har en delvis annan demokratisyn än de borgerliga partierna, och därtill fortfarande visar upp bristande demokratiska reflexer. Men det är inte detta som avgör syftet med reformerna eller dess utformning.
Därmed inte sagt att reformerna inte kan eller bör ifrågasättas. Jag är själv kritisk till en del av Tidöavtalets innehåll och regeringens förda politik. Men ett sådant samtal fördummas av att reformer klumpas samman och behandlas utan någon ansats till nyans eller hederlighet. Och hela det politiska samtalet försämras av att demokratibegreppet urholkas.