Samhälle Krönika
Förbud mot kusinäktenskap är ingen skitfråga
Regeringens förslag om förbud mot kusingifte kritiseras för att vara en oviktig symbolfråga. Men att göra upp med klanstrukturer och hedersvåld är angeläget, vilket även Socialdemokraterna borde förstå, skriver Alice Teodorescu Måwe.
Socialdemokraterna tar varje tillfälle i akt att klaga över polariseringen i debatten. De talar indignerat om det hårda tonläget och om regeringens ovilja att sträcka ut handen över blockgränsen för att lösa de svåra problem som Sverige brottas med. Samtidigt tar samma socialdemokrater varje tillfälle i akt att klaga på alla förslag som regeringen lägger fram. Och när de klagar är det sällan på ett nyanserat och sakligt vis; tvärtom ökar graden av vulgariteter för varje dag som Sverige inte förvandlas till den fasciststat som Socialdemokraterna varnat väljarna för.
Ett mycket konkret exempel: regeringen meddelade i veckan att den ska tillsätta en utredning som syftar till att införa ett förbud mot kusinäktenskap. För detta minst sagt efterlängtade besked finns en rad argument som stöds i forskningen. Det handlar dels om de rent genetiska aspekterna när sedvänjan går i arv mellan generationer, dels om det faktum att kusinäktenskap i de allra flesta fall sker via arrangerade tvångsäktenskap som syftar till att bibehålla de klanstrukturer som kolliderar med den svenska samhällsnormen. Dessutom handlar frågan om sannolikheten för integration och om enskilda individers möjlighet att undslippa de hedersnormer som följer med upplägget.
Mer sannolikt är att S om ett tag kommer ge sken av att de minsann alltid varit emot kusingiften.
Det är svårt att föreställa sig att något parti i Sveriges riksdag skulle förorda en ordning av detta slag som så uppenbart strider mot de jämställdhetsvärden som samtliga partier, från höger till vänster, i andra sammanhang värdesätter. Lika svårt är det att föreställa sig att något parti, bortsett från det radikala partiet Nyans, om tre år skulle gå till val på att återinföra rätten till kusingifte när det väl förbjudits. Mer sannolikt är att Socialdemokraterna om ett tag kommer ge sken av att de minsann alltid varit emot kusingiften och att de var först att förespråka det också.
Ändå menar Annika Strandhäll (S), ordförande för S-kvinnor, att frågan om kusinäktenskap – som ytterst drabbar kvinnor – är en ”genuin skitfråga” som hon inte ser som ett problem i Sverige. Och därmed har en fråga som borde ena samtliga partier, från höger till vänster, reducerats till ännu en simpel höger/vänsterfråga som splittrar, polariserar och vulgariserar det politiska samtalet.
***
Ett bra mått på integration är sannolikheten för att människor ur minoritetsbefolkningen gifter sig med människor ur majoriteten – eller i vart fall är fria att göra så utan att riskera livet. I många av de fall där flickor förs ut ur landet mot sin vilja, eller för den delen mördas för sin vilja att leva ett liv som vilken svensk ungdom som helst, är det ett kusinäktenskap som hägrar. Så var det i fallet Fadime för drygt 20 år sedan, och så är det än i dag.
Den här sortens arrangerade äktenskap är ett centralt tema i de klanstrukturer som syftar till att upprätthålla patriarkens makt – genom kvinnans heder. Hur kan en person som Strandhäll, som säger sig värna kvinnors rättigheter, vara så förblindad att hon helt ignorerar konsekvenserna för alla de flickor och kvinnor som lever i total ofrihet i Sverige 2023? Hur kan det vara viktigare hur många kvinnor som befolkar bolagsstyrelser, än hur många kvinnor som tvingas leva under hot och våld? Hur genuin är egentligen kampen mot patriarkatet när man kallar frågan om kusingifte för en ”genuin skitfråga”? Och hur mycket substans finns bakom fraser om allas lika värde, om rätten att få älska den man vill, när man uppvisar ett sådant kompakt ointresse för en grupp som aldrig kommer i närheten av något som liknar frivillighet?
Den här sortens äktenskap är ett centralt tema i de klanstrukturer som syftar till att upprätthålla patriarkens makt.
Ibland, när ytterligare en gräns har passerats – som i dagarna när ytterligare en oskyldig person, på väg till jobbet en tidig morgon, faller offer för gängvåldet – drabbas jag av tanken på hur det som sker kan vara möjligt. Hur ett tidigare så välfungerande land kunnat förfalla så till denna grad, bara under min livstid här. Sen hör man Annika Strandhäll (S) eller Morgan Johansson (S) och så påminns man om varför det ser ut som det gör. Om varför det faktiskt är helt logiskt.
Hur skulle det annars ha kunnat bli när man under kort tid tagit emot ett mycket stort antal människor från en del av världen med en helt annan syn på jämställdhet, sekularism och kollektivets/klanens styrka gentemot statens? Hur skulle det annars ha kunnat bli när man låtsades att en sådan utveckling inte skulle innebära konflikt och konfrontation? Hur skulle det annars ha kunnat bli när man av rädsla för att trampa någon på tårna och brunstämplas hellre höll sig med dubbla måttstockar utifrån människors bakgrund? Hur skulle det annars ha kunnat bli än polariserat och vulgärt när argument underställdes avsändare?
Det är som det är för att vi har låtit det bli såhär. Enda sättet att få det på ett annat sätt är att göra något annat. Detta något annat kommer en socialdemokratisk regering aldrig vilja göra då det kräver ett mod som partiet numera saknar.
Det är nämligen en sak att vilja vända på varje sten, i teorin och med retoriken, och en annan att faktiskt göra det. Så även om det tar tid att få till stånd de förändringar som regeringen gick till val på och som det redogjordes för i gårdagens regeringsförklaring, så är enbart det faktum att det finns en vilja att tänka nytt, utan skygglappar, en framgång som bådar gott för framtiden.