Föräldraledigheten ska inte EU-kvoteras
Enligt nya regler måste alla EU:s medlemsländer införa en pappamånad i föräldraförsäkringen. Visserligen kvoterar Sverige redan mer än unionen kräver, men indirekt drabbas vi också. Ju mer beslutsmakt som flyttas till Bryssel, desto mindre blir svenska medborgares chanser att påverka sin egen föräldraledighet.
I början av april beslutade Europaparlamentet att tvinga samtliga medlemsländer att kvotera minst två månader av föräldraförsäkringen, en åt vardera förälder. Detta, låter parlamentet meddela, kommer att ”lyfta kvinnors representation på arbetsplatsen och stärka faderns roll”.
Som bekant är det förstås inte faderns, eller moderns, roll som stärks när EU tar ifrån dem makten att bestämma över sin egen föräldraledighet. Det är EU som stärks, och möjligen även de nationella politiker som gillar kvotering men inte vill hållas ansvariga för det av väljarna.
EU fungerar ofta som en sorts andra chansen för impopulär lagstiftning. Ett förslag som skjuts ned på nationell nivå kan alltid genomdrivas i Bryssel i stället. På motsvarande sätt kan EU också hjälpa till att cementera impopulär lagstiftning så att den blir svårare att bli av med.
Just den kvoterade föräldraförsäkringen är ett illustrativt exempel. Vid en första anblick drabbar EU-pappamånaden inte svenska medborgare, eftersom våra politiker redan har pådyvlat oss tre pappamånader. Men indirekt faller även vi offer för den. Om vanliga människors önskemål plötsligt skulle börja få genomslag i politiken – och med 76 procent som vill inte ha någon kvotering av föräldraförsäkringen över huvud taget är det tydligt att önskemålet är att slippa kvotering – kan svenska politiker nu oskyldigt peka mot Bryssel och säga att de inte har något val, EU kräver ju kvotering. Den sociala pelaren, EU:s självpåtagna uppdrag att harmonisera socialpolitiken över kontinenten, ger dålig lagstiftning ett extra skydd.
Länder kan samarbeta alldeles utmärkt utan att deras medborgare tvingas fördela föräldraledigheten jämnt mellan mammor och pappor.
Unionens strävan efter att likrikta och detaljstyra hur medlemsländerna fungerar blir alltmer problematisk. Det är illa nog att medlemsländernas stater har tagit makten över föräldrarnas privatliv; när EU i sin tur tar den makten från staterna fattas beslutet ännu längre ifrån dem vars beslut det egentligen borde vara. Medborgarnas möjligheter att påverka blir i praktiken obefintliga.
Därutöver finns ett egenvärde i att länder får utforma sina egna lagar, framför allt på områden där inte ens den mest fantasifulla Brysselbyråkrat kan påstå att det ena landets lagstiftning påverkar det andra landet. Fördelningen av föräldraledighet mellan mammor och pappor, till exempel.
Den sociala pelarens målsättningar, där bland annat den kvoterade föräldraförsäkringen ingår, bidrar alla till EU:s utveckling från frihandelsunion till överstat. Det finns mängder av goda argument mot EU-kvotering av föräldraförsäkringen, men påfallande få argument för. Länder kan samarbeta alldeles utmärkt utan att deras medborgare tvingas fördela föräldraledigheten jämnt mellan mammor och pappor. Varken den fria rörligheten för varor, tjänster, pengar eller människor hotas av individuellt självbestämmande. Däremot hotas det individuella självbestämmandet när makt flyttas så långt bort från individen att inte ens dess egen stat längre har makten.
EU har kommit en lång väg från det frihetliga samarbete det en gång var.