Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Federalismen och naiviteten

Det finns två typer av EU-vänner: Romantiker som inte vill inse att unionen inte längre är ett freds- och frihetsprojekt utan en framväxande socialstat, och federalister som gillar förändringen. Förr eller senare kommer de förra att förlora sina illusioner. Det är de senare vi behöver oroa oss för.

I dag firar vi Europadagen. 9 maj 1950 presenterade Robert Schuman sin deklaration om ett Europa enat genom samarbete mellan kol- och stålindustrierna i Frankrike och Västtyskland. Ju mer enade krigets basindustrier var – och i förlängningen, ju mer enat Europa var – desto mindre var risken för våld och krig. Som Bastiat påstås ha sagt: Om inte varar korsar gränser, kommer soldater att göra det.

I många EU-vänners ögon har inte mycket ändrats sedan dess. EU-romantikerna talar sig varma om unionens betydelse för fred, frihet och öppenhet, till den grad att man får intrycket av att de talar om ett helt annat EU än det som huserar bakom Bryssels grå glasfasader.

Ta den så kallade femte pelaren som EU lanserade förra året. I princip går den ut på att unionen ska arbeta för att stöpa om samtliga medlemsländer till nordiska välfärdsstater. Unionen ska verka för garanterade minimiinkomster och ”sociala rättigheter”, främja tillsvidareanställningar och ”förhindra” anställningsförhållanden som leder till otrygga arbetsvillkor. Jämställdhet och lika möjligheter ska eftersträvas, vilket låter bra på pappret men i praktiken ofta blir argument för att införa motsatsen, kvotering/diskriminering. Kvinnor och män ska ”uppmuntras” att fördela föräldraledigheten lika. Risken är påtaglig att de kommer att uppmuntras på svenskt vis, genom att bli fråntagna sina pengar och enbart återfå dem om de anses jämlika nog.

Det är svårt att urskilja vare sig fredsambitioner eller frihetsambitioner i detta. Detsamma gäller många av de senaste årens uppmärksammade EU-projekt: vapendirektivet, tobaksdirektivet och de ”gratis” interrailkorten för ungdomar. Genom att bjuda ungdomar på tågluff hoppas EU kunna köpa deras lojalitet för skattebetalarnas pengar. Notan beräknas hamna på mellan 15 och 25 miljarder kronor per året, ett dyrt pris för ett så billigt knep.

Egentligen borde EU gör allt för att dra ned på utgifterna. Det är mindre än ett år tills Storbritannien, som står för en tiondel av de totala medlemsavgifterna, lämnar unionen. Ändå planerar EU att öka sina utgifter med svindlande 2 000 miljarder kronor (!). Enligt kommissionens budgetförslag ska Sveriges årsavgift öka med 15 miljarder, vilket innebär att vi kommer att spendera mer på nöjet att vara med i EU än vi spenderar på försvar och krisberedskap. Dessutom vill kommissionen införa EU-skatter, bland annat på företagande.

Om inte EU gör något för att bekräfta romantikernas oförtjänt positiva bild av EU kommer den att blekna bort.

Återigen är det svårt att läsa in något frihetligt mellan raderna i budgeten. Och vad gäller fredsprojektet är risken att EU:s nuvarande riktning är direkt kontraproduktiv. Försöker man knyta länder närmare samman än de egentligen skulle vilja, kommer de förr eller senare att börja kämpa emot. Storbritannien har redan tagit ett kliv tillbaka. Inget garanterar att nästa land kommer att göra det på ett lika fredligt sätt.

När EU ser ut som det gör i dag finns bara två sorters personer som faktiskt tycker om det: Nostalgikerna, som inte vill inse hur långt ifrån frihet och öppenhet dagens EU strävar, och de mer eller mindre vänstervridna federalister som vill se ett ständigt mäktigare Bryssel härska över allt svagare medlemsstater.

Om inte EU gör något för att bekräfta romantikernas oförtjänt positiva bild av EU kommer den att blekna bort. Därmed försvinner de sista frihetliga EU-vännerna; de som ser EU som det är och gillar vad de ser är personer som tycker det är bra när Bryssel stärks på de nationella parlamentens bekostnad. De uppskattar vad den sociala pelaren, den ökade budgeten och förslagen om EU-skatter står för.

För fyra dagar sedan reste EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker till Trier i Tyskland. Som ledare för en union där ett drygt tiotal medlemsländer i flera decennier levde under det sovjetiska skräckväldet, tyckte Juncker det var lämpligt att medverka vid firandet av Karl Marx 200-årsdag. Det illustrerar inte bara hur tvivelaktig EU:s frihetliga agenda är, utan även vilken förbluffande tondövhet som präglar Bryssel.

På grund av denna tondövhet kommer EU förmodligen inte att ha vett att göra något bra – krympa budgeten, avskaffa den femte pelaren, åtminstone avskaffa ett par direktiv – innan de återstående frihetliga EU-vännerna har blivit desillusionerade. Och utan nya framgångar kan man inte leva på gamla meriter hur länge som helst.