Samhälle Krönika
Fobin mot kemikalier är skadlig för miljön
Miljörörelsen fortsätter att sprida myter om glyfosat, eller Roundup som det kallas i handeln. Men rätt använt är medlet varken hälso- eller miljöfarligt, utan ger tvärtom möjligheter till stora miljöförbättringar, skriver Torbjörn Fagerström.
EU-kommissionen föreslår att bekämpningsmedlet glyfosat – mera känt under handelsnamnet Roundup – ska få användas i minst tio år till. Helt förutsägbart går ett antal miljöorganisationer igång på förslaget. Så här sa kampanjchefen för Greenpeace i Bryssel i ett uttalande: ”Europas regeringar måste sätta allmänhetens hälsa och miljöskydd före privata kommersiella intressen.” Det är skicklig demagogi: två alarmistiska insinuationer och en politisk positionering på bara tolv ord.
Först tar vi hälsan. Det finns ett antal studier som kan tyckas visa att glyfosat är giftigt för människor. Men ingen av dem tål en kritisk granskning och en seriös riskvärdering. Vid en sådan ska nämligen realistiska halter användas; det är ju väl känt att vid tillräckligt stora intag så är många av vardagens livsmedel, till exempel vanligt koksalt, giftiga. Till och med vatten är ett farligt gift vid alltför stort intag, vilket redan Falstaff, fakir påpekade.
Glyfosat är en tiondel så giftigt som koffein, och mindre giftigt än koksalt.
Tvärtemot vad Greenpeace insinuerar så tyder all seriös riskvärdering på att glyfosat är harmlöst för människor och djur. Det är en tiondel så giftigt som koffein, och mindre giftigt än koksalt. Normal användning har bedömts som säker av ett antal nationella och internationella tillsynsmyndigheter. EU:s egen livsmedelsmyndighet Efsa konstaterade i somras att man ”inte kunnat hitta avgörande problemområden” i användandet.
Som jag nämnde i en tidigare krönika finns det en dansk-svensk-fransk studie om bekämpningsmedelsrester i maten som är intressant i sammanhanget. Där jämfördes medeldanskens intag av bekämpningsmedelsrester från maten med skadorna av rödvin. Hazard Index (HI) – ett mått på giftverkan som gör olika ämnen jämförbara med varandra – visade då att giftverkan av bekämpningsmedelsresterna motsvarar ett glas rödvin var tredje månad.
Med tanke på att medeldansken dricker ett glas rödvin om dagen, är bekämpningsmedlen alltså försumbara i sammanhanget. Lägg därtill att glyfosat bara är ett av många bekämpningsmedel som potentiellt kan finnas i små mängder i vår mat, och den giftverkan som just glyfosat skulle kunna bidra med blir nog – som man säger – en piss i Mississippi.
***
Sen var det då miljöskyddet. Där insinuerar alltså Greenpeace att all användning av glyfosat skulle vara miljöskadlig. Så är det inte; den bilden behöver nyanseras väsentligt. Det är felaktig användning som kan orsaka problem. Precis som överutskrivning av antibiotika kan leda till resistens hos de sjukdomsalstrande bakterierna, kan överanvändning av glyfosat (eller vilket ogräsmedel som helst) leda till att det uppträder resistenta ogräs. Detta är en reell möjlighet som motiverar att man håller uppsikt på hur glyfosat används, men det grundar inte anledning till ett totalförbud.
Rätt använt är glyfosat bra för miljön. Låt oss titta lite närmare på ett exempel – ett odlingssystem som visserligen inte ännu är särskilt utbrett, men som är stadigt ökande.
Just nu pågår höstplöjningen runtom i landet. Det är ju bland annat en effektiv metod för att bekämpa många ogräs. Men plöjningen har också stora negativa miljöeffekter. Den innebär en brutal störning av markens ekosystem – inte minst får många nyttiga daggmaskar sätta livet till – och den är mycket energikrävande. I plöjningen och den åtföljande harvningen förbrukas ungefär 30 procent av all energi som används i jordbruket.
Rätt använt är glyfosat bra för miljön.
Det är också den plöjda, öppna jorden som är boven i dramat kring läckage av näringsämnen och växthusgaser från åkermark. När marken plöjs startar en snabb nedbrytning av markens innehåll av skörderester och annat organiskt material. En följd blir att kväve frigörs och rinner ut med dräneringsvattnet; en annan blir att jorden avger koldioxid och andra växthusgaser.
Det är uppenbart att ett odlingssystem där höstplöjningen vore reducerad, eller rentav slopad, skulle innebära stora vinster ur hållbarhets- och resurssynpunkt. Det är här som glyfosat kommer in. En metod att undvika läckaget från plöjd jord bygger på att man ersätter höstplöjningen med en så kallad mellangröda på de åkrar som ska sås först till våren. Efter skörden på sensommaren sår man en blandning av vinterhärdiga växter, vilkas enda funktion är att hålla marken bevuxen över vintern.
Man sår direkt i stubben, utan att plöja, och när mellangrödan har gjort sin tjänst på våren besprutas den med glyfosat, vilket dödar alla arterna i mellangrödan. Även på våren sår man direkt i stubben, så man slipper helt och hållet plöjning med det här odlingssystemet.
Så nog är Greenpeace ute och cyklar med sitt kategoriska motstånd mot glyfosat. Det är väl helt enkelt så att glyfosat – rätt använt – är ett alldeles utmärkt hjälpmedel för att ställa om jordbruket i mera miljövänlig och hållbar riktning. Men det kan inte miljörörelsen erkänna, eftersom den sedan länge har målat in sig i det hörn där all användning av syntetiska kemikalier i jordbruket är bannlyst.
Ett adekvat ord för den attityden är kemofobi, och i Bryssel är det ett antal gröna krafter – Greenpeace, Jordens vänner, gröna partier – som ser till att den kemofoba grytan puttrar vidare. De använder gärna begreppet ”kemikaliejordbruk” för att retoriskt banka in sitt budskap; som om kemikalier per se vore ett problem. Men det är de förstås inte. Kemikalier är bara ett problem om de har negativa effekter vid normal och ansvarsfull användning (och i så fall är de, generellt sett, redan förbjudna i våra trakter).
Så jag tror att det mest handlar om politisk posering när kampanjchefen hävdar att boven i dramat är privata kommersiella intressen. För även om varje rättrogen miljöaktivist förväntas ta avstånd från privat företagsamhet, och särskilt vinster, så är huvudskälet den kemofoba världsbilden. Den världsbilden skulle Greenpeace företräda även om Bayer (som äger Roundup) vore ett statligt ägt bolag, eller ett kooperativt bolag, eller ett bolag som gick med förlust. Ty Greenpeace accepterar inte att kemikalier som innebär låga och acceptabla risker får användas. De accepterar inte några kemikalier alls.