Samhälle Krönika
Fattigpensionärer är inga hjälplösa offer
Journalister måste våga ställa motfrågor även till samhällets svaga. Annars blir mediebilden skev, skriver Kajsa Dovstad.
Jag beundrar verkligen Anna Gullberg. Innan jag skriver mer vill jag att du ska veta det. Hon är en modig journalist: som tidigare chefredaktör för Gefle Dagblad blev hon hotad till livet när tidningen granskade den islamistiska miljön kopplad till stadens moské. Artiklarna ifrågasattes också internt på tidningen. Inte alla hade vågat stå upp och orkat hålla ut. Men Anna Gullberg gjorde det, och genomförde därmed en av de viktigaste insatserna för svensk journalistik i modern tid.
Numera skriver hon reportage i Expressen. Som jag gillar hennes texter! Gripande skildringar av människor och deras sammanhang. Berättelser om de som kommit lite på kant med samhället, i det Sverige som ligger utanför storstäderna. Anna Gullbergs penna behövs.
Därför tar det emot att kritisera ett av hennes reportage. Men hon är den journalist som senast gjorde ett större jobb om fenomenet fattigpensionärer, och en diskussion om hur de – och andra svaga grupper – gestaltas i media är angelägen. Gestaltas är nämligen ett bra ord. Sällan får de motfrågor, och sällan kompletteras deras version med fakta och statistik.
I reportaget ”Fattiga pensionärer flyttar ut i husvagn: ´Bor sämre än djur´” intervjuas en kvinna som kallas Irma. Irma är hemlös, soffsurfar sig runt hos bekanta och knäcker extra inom vården för att få ekonomin att gå runt. Det verkar onekligen vara ett tufft liv. ”Hon är aldrig sjuk, hon har alltid betalat skatt, gjort rätt för sig – ändå så har hon mindre än 10 000 kronor i pension”, skriver Gullberg. De verkligt intressanta uppgifterna nämns bara i förbifarten. Irma har nämligen inte alls alltid betalat skatt, utan tvärtom varit hemmafru större delen av livet. Dessutom har hon dragit på sig skulder – ”för att hjälpa andra” – och pensionen går därmed till avbetalningar.
Ofta får personer från svaga grupper berätta sin version, som sedan återges rakt av.
Vilket ansvar har Irma själv för den situation hon hamnat i? Den frågan ställs inte. Det gör den nästan aldrig. Ofta får personer från svaga grupper berätta sin version, som sedan återges rakt av. Metoden skiljer sig från vanlig journalistik, där reportern har ett kritiskt förhållningssätt till sitt intervjuobjekt. Makthavare granskas, vanliga människor gestaltas.
Det finns förvisso rimliga skäl att göra viss skillnad. En toppolitiker som, säg Ulf Kristersson, har medievana, och medarbetare som förser honom med fakta och klurar på formuleringar. I allra högsta grad har han sökt sig till en post där han är och ska bli granskad.
Fattigpensionären Irma har inte gjort det. Därmed inte sagt att hon inte klarar av att svara för sig. Medias ovilja att alls ställa motfrågor till utsatta människor bör tvärtemot rådande tankesätt betraktas som nedvärderande. Att avhålla sig från kritik är att underkänna en människas agens, och i förlängningen brist på respekt.
Läs också:
Inte heller alla som söker medieljuset rannsakas. Göran Dandelo, då ledare för det lilla missnöjespartiet SPI Välfärden, får förmedla sina åsikter i reportaget. Efter ett yrkesliv som revisor får han “bara” ut 11 400 kronor efter skatt. Dandelo är varken hemlös eller bor i husvagn. Tillsammans med sin fru äger han en villa, som enligt sajten Booli.se värd är 1,9 miljoner kronor. Den informationen finns dock inte med i artikeln.
I Sverige finns 321 000 så kallade fattigpensionärer, alltså personer med en märkbart sämre inkomst än snittet. Det kan låta mycket, men andelen relativt fattiga bland pensionärerna är lägre än bland den arbetande befolkningen. Då är inte ens välfärdsförmåner som gratis sjukvård över 85 års ålder, kostnadstak i hemtjänsten och en jämförelsevis väl utbyggd äldreomsorg medräknade. Den absoluta fattigdomen, det vill säga personer som har en så låg inkomst att de inte kan anses klara vardagen, är också låg.
Då måste det kritiska förhållningssättet, om än i olika grad, vara ständigt närvarande.
Pensionerna kan bli en valfråga. Det i en tid när berättelser bär budskap mer effektivt än någonsin. Då måste det kritiska förhållningssättet, om än i olika grad, vara ständigt närvarande. Ställer man, som Irma, upp på att framföra sina åsikter i Expressen, är man inte helt maktlös och måste kunna få frågor.
Ingen pensionär ska tvingas gå hemlös i Sverige. Det finns dock fler lösningar på Irmas situation än hennes egen – att höja pensionen. Likaså har jag träffat på personer som inte anser sig ha råd med inhalationsmediciner mot KOL. Fast röker gör de fortfarande. Lösningen är då inte ökade läkemedelssubventioner, utan motivation att sluta lägga pengarna på cigaretter. Visserligen lättare sagt än gjort, men inte desto mindre sant.
Anna Gullberg är som sagt långt ifrån ensam om att gestalta fattiga pensionärer med ett icke-kritiskt förhållningssätt. Och i texten anas också att hon själv reflekterar över saken. Det är när Irma menar att pensionärer i Sverige får mindre pengar över en tiggare från Rumänien. ”Men får de verkligen det? frågar jag. Sen blir jag tyst för jag vill inte att hon ska sluta att berätta om sitt liv.”
Inom delar av högern finns en föreställning om att vänsterlutande journalister använder media för att föra fram sina åsikter. Anna Gullberg stämmer dåligt in på sådana schablonbilder. Hon har integritet, är en av Sveriges bästa. Att inte ens hon ställer vassare motfrågor visar att det är genuint svårt. Och visst kan det vara socialt knepigt, men det måste göras. När personer som genom pengar, politik eller annan framskjuten position anses ha makt synas i sömmarna, medan perspektiv från samhällets utkanter förstärks, blir mediebilden skev.