Ingen utanför nationalekonomiseminariet gillar fastighetsskatten
Väljarna avskyr fastighetsskatten men politiker och tyckare, ofta med hänvisning till nationalekonomiska resonemang om effektivitet, gillar den. Det är dock just de egenskaper som gör att skatten uppfattas som bra på seminariet i mikroekonomi som gör att den är så impopulär.
Inför valet 2006 undersökte jag med hjälp av opinionsmätningar blockbytarfrågor. Tre frågor/grupper av frågor stack ut: fastighetsskatten, ”väg- och trafikfrågor” och ”jakt- och rovdjur”. Metoden med fritextsvar möjliggjorde ingen närmare uppdelning, men av dessa var det fastighetsskatten som utgjorde den odiskutabla ettan. Det finns tämligen lite som talar för att väljarna blivit mindre negativa till skatten nu jämfört när den bidrog till att alliansen kunde få regeringsmakten för 14 år sedan.
Hos politiker och politiska tyckare har fastighetsskatten dock fått en renässans. Såväl finansminister Magdalena Andersson (S), arbetarrörelsens tankesmedja Tiden, Centerpartiets tankesmedja Fores som Stockholms Handelskammares ”Omstartskommission” och personer knutna till Timbro har i olika sammanhang förordat återinförd fastighetsskatt.
Från den politiska vänstern anförs ofta att dagens system med kommunal fastighetsavgift är orättvist eftersom en ägare till en stuga i, säg, Grums betalar lika mycket som någon som äger en lyxvilla på strandpromenaden i Djursholm. Det som förs fram som lösning är emellertid inte avskaffad fastighetsavgift, utan en återinförd men höjd fastighetsskatt.
Från höger närs i stället en förhoppning om att fastighetsskatt skulle kunna växlas mot sänkta inkomstskatter – det förs också ofta fram att nationalekonomer menar att fastighetsskatten är en bra skatt. Det förstnämnda är nog just en förhoppning: Det finns knappast empiriskt stöd för att etablerande av nya skattebaser leder till att andra skatter sänks. Tendensen är snarare att varje skatt höjs tills den når eller passerar toppen av Lafferkurvan.
Det som är gångbart på seminariet i mikroekonomi inte nödvändigtvis är det i resten av samhället.
Det andra är däremot sant. De flesta nationalekonomer skulle nog skriva under på att den är effektiv. Frågan är dock hur relevant det är – politik och nationalekonomi är olika saker. Det innebär också att det som är gångbart på seminariet i mikroekonomi inte nödvändigtvis är det i resten av samhället.
Exempelvis skulle de flesta som gått grundkursen i nationalekonomi hålla med om att en så kallad kapitationsskatt, det vill säga en skatt som tas ut med belopp lika för alla (för varje huvud), oavsett inkomst eller tillgångar, vore ännu effektivare än skatt på fastigheter. Sverige hade en typ av sådan skatt – förvisso en där vissa grupper undantogs – i form av mantalspenningen som utgick från 1635 till 1938.
De flesta nationalekonomer skulle nog också framhålla att det i den mån omfördelning skulle bedrivas, vore mer effektivt att göra det i form av monetära transfereringar i stället för genom naturaprestationer som offentligt drivna daghem och sjukhus. Inom politiken finns dock ingen större efterfrågan på den typen av lösningar. Något parti eller tankesmedja, som effektiviteten och traditionen med mantalspenning till trots, förordar återinförd kapitationsskatt eller nedläggning av den offentligt finansierade sjukvården känner jag inte ens till. Ekonomisk politik handlar inte heller om att i varje läge maximera effektiviteten i skatteuttaget eller i fördelningspolitiken.
Det bör även tilläggas att lättrörliga skattebaser utifrån ett nationalekonomiskt perspektiv kan vara att föredra eftersom politikerna då får en snabb återkoppling om skatteuttaget uppfattas som för högt. Det skulle i så fall tala mot fastighetsskatt.
Frågan är dock mer politisk än ekonomisk. Anledningen till att fastighetsskatt i breda folklager uppfattas som orättfärdig är att det handlar om beskattning av något som inte är kopplat till någon inkomstström. En bostad genererar ingen utdelning och eventuell värdestegring kan endast realiseras när bostaden säljs. Det hävdas där att möjligheten att nyttja bostaden som bostad är en form av utdelning in natura. Det är förvisso korrekt – men i detta skiljer sig inte en bostad från en exempelvis en cykel eller ett paraply.
Den som saknar tillräckliga inkomster för att betala fastighetsskatten kommer att behöva flytta.
Inte heller hjälper möjligheten att bo i bostaden till att betala fastighetsskatten. Den som saknar tillräckliga inkomster för att betala fastighetsskatten kommer att behöva flytta. För att motverka detta har olika begränsningsregler där den med låg eller ingen inkomst skulle betala en lägre fastighetsskatt föreslagits – men sådana skulle samtidigt skapa just sådana marginaleffekter och snedvridningar vilkas frånvaro nationalekonomer använder för att förorda just fastighetsskatter.
På seminariet i mikroekonomi hade problemet med att fastighetsägare utan tillräcklig inkomst hade tvingats flytta lösts genom antaganden om perfekta kapitalmarknader eller inga transaktionskostnader. Under sådana går det bra att teckna ett sale and lease back-avtal om en del av gräsmattan eller att hyra ut en del av hallen.
Vad nationalekonomerna (eller snarare de politiker som hänvisar till dem) missar är att de flesta som köper en villa gör det för att bo i den – de ser den inte som ett substitut till investera i en fastighetsfond. Dessutom finns det ofta starka emotionella kopplingar till bostaden – kopplingar som saknas till fastighetsfonder. Det kan handla om att det är en ärvd släktgård, ett hus man byggt själv eller bara ett som man sett barnen växa upp i. Det är faktorer som sällan tas upp på seminariet i mikroekonomi men som är viktiga för väljarna.
Att bostäder används som just bostäder är det som gör dem till en sådan stabil skattebas, och till varför fastighetsskatt i sin tur förordas av många nationalekonomer. Fastighetsfonder går att sälja om de beskattas för högt. Den som säljer sin bostad för att undkomma fastighetsskatten har däremot inget annat val än att flytta till en annan beskattad fastighet om denne ska ha någonstans att bo. Det som gör fastighetsskatt populär på mikroseminariet är med andra ord samma faktorer som gör den impopulär hos väljarna.