Det finns ingen svensk central myndighet som har ansvar för att alla människor i Sverige får mat. Är det ett problem? Knappast, annat än för den som behöver en illusorisk känsla av kontroll för att kunna orientera sig i tillvaron. Men frågan om samhällets livsmedelsberedskap är likväl angelägen. Saknas generell beredskap finns också risken att något går snett.

De två stora hoten när det gäller frågan om mat på bordet är uttalade fiender som inte vill oss väl och önsketänkare som vill oss så väl att de tror att fantasier kan lösa verkliga problem. Sedan är verkligheten ofta ett bekymmer i sig, men om vi någon gång stannar upp och tänker på hur mycket som kan gå fel på en enda dag i våra liv, så framstår det nästan som mirakulöst hur mycket som ändå fungerar. Och det beror inte på önsketänkande utan på erfarenhet, rutiner och förutsägbarhet.

När pandemin slog till mot världen utbröt oro och förvirring. Hur smittsam är sjukdomen, kan jag eller närstående dö, hur skyddar man sig, vad gör regering och myndigheter? Frågorna var förstås många och väldigt allvarliga. Jag arbetade redan då på bransch- och arbetsgivarorganisationen Livsmedelsföretagen (som företräder 800 företag inom svensk livsmedelsindustri) och blev kallad till Regeringskansliet för att svara på frågan: ”Kommer det att finnas mat?”

Den omedelbara åtgärden blev en stående grupp under ledning av statssekreterare Per Callenberg (S) med representanter för myndigheter, branschorganisationer och regeringstjänstemän. Genom att företagens behov kunde kanaliseras till en och samma punkt och politik och myndigheter fick höra samma sak, kunde också åtgärder vidtas redan innan problemen uppstod. Alla detaljer eller önskemål kunde inte ordnas, men att EU slog ner på protektionism i enskilda medlemsländer skapade ett lugn inom hela Europas livsmedelssektor, och när de gröna korridorerna underlättade transporter över landgränser kunde flödet fungera förvånansvärt väl.

Det är när verkligheten förändras som de verkliga fördelarna med marknadsekonomin visar sig. 

Erfarenheterna från pandemin visar att det nog kan vara bra att ha marknadsekonomi under normala omständigheter, men att det är när verkligheten förändras som de verkliga fördelarna visar sig. Marknaden består av tusentals företag och miljoner människor som fattar beslut utifrån sina förutsättningar och den unika information som just de besitter. Med fri prisbildning och konkurrens kan därför olika resurser, nyttor och värden vägledas och kanaliseras.

Hayeks teorier om priser som kondenserad information vägleder därför aktörer på marknaden, oavsett om dessa är medvetna om Hayek eller inte. Ett höjt pris indikerar brist i förhållande till efterfrågan, vilket idealt leder till ökad produktion. Naturligtvis kan detta inte ske helt omedelbart – tiden från beslut till investering och produktion är olika för olika varor och branscher – men det sker snabbare och mer effektivt än vad statlig planering kan åstadkomma. Av det skälet bör beredskapen i hög utsträckning bygga på marknadsmekanismer och inte på planekonomi och ransonering. 

Sverige avvecklade det statliga totalförsvaret under Göran Perssons tid. När Fredrik Reinfeldt var statsminister avvecklades den allmänna värnplikten i fredstid. Båda dessa beslut beklagas i dag, men ingen som kritiserar dessa beslut har kunnat visa på alternativkostnaden. Att samhället frigjorde stora resurser när beredskapslager avslutades och bygderegementen lades ned var ur en rent ekonomisk aspekt något bra. Och det är inte säkert att Sverige hade varit bättre rustat om vi fortsatt med en daterad modell under flera decennier.

Vad som däremot är en stor brist i Sveriges beredskap är den svenska förvaltningsmodellen. Vi har lagar för höjd beredskap och krig. Men i kriser och gråzoner som inte leder till höjd beredskap är bristen på ministerstyre, fristående myndigheter och otydligt ansvar en källa till osäkerhet. Flera myndigheter har nu fått i uppdrag att stärka sin författningsberedskap. Förmågan att fatta beslut är avgörande. Annars blir det som när bilarna stod still på E22 i vintras. Om bara någon hade kunnat bryta upp mitträckena, skulle bilarna ha kunnat köra tillbaka hem igen. Men ingen tog det beslutet. Där har vi den svaga punkten i det svenska totalförsvaret.

Går det då att förlita sig på den svenska livsmedelsförsörjningen? I grunden är svaret ja. Ibland hörs påståenden som att ”varannan tugga är importerad” eller ”vi kan bara äta morotskaka i krig”. Båda dessa påståenden är gravt vilseledande.

Livsmedelsproduktion är inte Bullerbyn.

Det stämmer att Sveriges handelsbalans för livsmedel är negativ. Importen av citrusfrukter, vin, ris och en hel del kött är stor. Och exporten är en liten del av den totala svenska produktionen. Men problemet är knappast vad svenska konsumenter äter och dricker i fredstid, utan att det är för dyrt och krångligt att producera livsmedel i Sverige.

En mjölkbonde har flera hundra regler att förhålla sig till och en livsmedelsindustri som vill etablera sig eller expandera behöver tillstånd som kan ta flera år att få. Ibland får ett bageri beskedet att det inte finns el, en anmärkningsvärd händelse i ett av världens mest utvecklade länder. Spannmål är vanligen en stor export i volym, men förra årets skörd var sämre än normalt. Skånska sockerbetor skeppades till Danmark för att raffineras under förra vinterns gaskris och efter förra årets olycka. Så även om råvarorna för sockret är odlade i Sverige, har förädlingen skett utomlands. Livsmedelsproduktion är inte Bullerbyn, utan ett ekosystem av företag, avtal, relationer, kontinuitetsplaner och möjligheter att styra om när det behövs.

Att Sverige förbereder sig för en bättre livsmedelsberedskap är inte fel i sig. Det finns brister som behöver åtgärdas. Men Sverige är en del av EU och den inre marknaden, och vi blir inte bättre rustade för kris av att stirra ner i marken inom just Sveriges gränser. Baltikum och Finland är geopolitiska öar, och vår solidaritet kräver att vi kan bistå dem, likaväl som att vi kan behöva ta emot hjälp när det behövs. Kruxet är att EU under den nuvarande mandatperioden inte bara haft Covid och Ryssland att tampas med, utan på helt egen hand drivit policy som försvårar för livsmedelsproduktion. Minskade ytor för jordbruk, minskad användning av växtskyddsmedel och gödning och förbud mot nya genetiska tekniker är en ekvation som enbart kan leda till mindre mat i Europa. Det är därför bönder protesterar – någon annan tror sig veta bättre hur människor ska få mat. 

Varför EU bestämt sig för att minska den europeiska livsmedelsproduktionen samtidigt som Putin förvandlat maten till ett vapen ter sig obegripligt. Men det senaste beskedet från von der Leyen var att växtskyddsmedel för att förhindra skadedjur och sjukdomar kommer att få användas framöver, vilket minskar risken för matsvinn. Priserna på gödsel och drivmedel är fortsatt höga och hela livsmedelskedjan är pressad på många håll, konsumenterna upplever högre priser och ändå går det inte ihop. Läget är besvärligt och få politiker är i dag beredda att förlita sig helt på handel och import. 

Ändå är det just till handel över gränserna som hoppet står. Kommerskollegium landar i slutsatsen att fungerande flöden är betydligt viktigare än stor nationell lageruppbyggnad, inte bara för att lager kostar, utan för att handeln bättre kan lösa de oväntade problem vi kommer att ställas inför.

När nu betänkandet Livsmedelsberedskap för en ny tid har lämnats till statsrådet Peter Kullgren återfinns formuleringar om EU, handel, betydelsen av konkurrenskraftiga och lönsamma företag tillsammans med ökat ansvar för kommunerna att kunna hantera vatten och mat i en kris. Är detta tillräckligt för att lösa alla eventuella problem? Nej, men det finns det inget som gör. Däremot bör en kommande livsmedelsstrategi för Sverige ta upp det faktum att myndigheter och länsstyrelser ytterst sällan bidrar till att det göra det enklare och billigare att producera livsmedel i Sverige. Om vi är trygga med att företag inom jordbruk och industri inte hindras från att producera, kommer vår beredskap att automatiskt bli bättre. 

Omslagsfoto: Fredrik Sandberg/TT