Ann-Sofie Dahl:
Europa: från hopp till tårar på 35 år
Utblick Essä
I sin nya bok tecknar Lykke Friis konturerna av en kontinent som rört sig från Berlinmurens fall till kriget i Ukraina. Det är en djup och initierad skildring av det europeiska nuet, som väcker frågan om vad som kommer efter hopp och tårar. Det skriver Ann-Sofie Dahl.
När 2023 summeras är det inte det svenska EU-ordförandeskapet under första halvåret som har hamnat högst på listan över minnesvärda begivenheter. Att Sverige faktiskt ledde det europeiska arbetet under sex månader fick inte särskilt mycket massmedial uppmärksamhet, när gängskjutningar och Nato-processen dominerade det mesta av rapporteringen.
Ordförandeskapet fick som helhet gott betyg för de faktiska resultaten, men när det begav sig förflöt det hela mestadels i stillhet. Och att förlägga toppmötena på Arlanda var måhända praktiskt och själlöst i överkant; några stora applådåskor drog valet av mötesplats i alla fall inte ner hos de besökande delegationerna.
Lite märklig kan avsaknaden av pompa och ståt ändå tyckas, inte minst med tanke på att regeringen faktiskt leds av ett parti som annars gjort stora poänger av sin Europaentusiasm.
När vi nu skriver 2024 lär Europa och EU ta betydligt mycket mer plats i spalterna. Om inte annat så lär 35-årsjubiléet av Berlinmurens fall i november knappast gå obemärkt förbi; minnet av en tid som den danska Europaexperten Lykke Friis så passande benämner Hoppets Europa.
Alltsedan den ryska invasionen av Ukraina i februari 2022 är det uppenbart att vi nu i stället lever i ett Tårarnas Europa.
Visst är det rätt länge sedan nu, men nog minns vi väl än hur det var de där åren, när 80-talet övergick i 90-tal. Euforin efter Berlinmurens plötsliga kollaps, den gränslösa optimismen och framtidstron som inte heller den kände några gränser. Demokratin som hade segrat över kommunismen i Öst, Sovjetunionen och Warszawapakten som gick samma öde till mötes som Berlinmuren och föll ihop som korthus de med.
Alltsedan den ryska invasionen av Ukraina i februari 2022 är det uppenbart att vi nu i stället lever i ett Tårarnas Europa; Tårernes Europa, som också är titeln på Lykke Friis senaste bok. Den är i sin tur en fristående efterföljare till ett tidigare verk med just titeln Håbets Europa, där hon har samlat texter och bilder från revolutionsåret 1989.
Det är bara två i raden av böcker i hennes omfattande produktion, mestadels med utgångspunkt i Tyskland och tysk politik. Så är Lykke Friis också halvt tysk, med tysk mor och dansk far, och rör sig, som de danska tv-tittarna – och även en hel del skånska – är väl bekanta med, helt obehindrat mellan sina båda hemländer.
Redan som barn var hon och storebror Kåre, som avled förra våren efter flera års sjukdom i ALS och som hon har dedikerat boken till, rutinerade Europaresenärer med stor vana vid att kryssa fram och tillbaka mellan Väst och Öst. I familjens senapsgula Austin Maxi, och med insmugglade årgångar av Der Spiegel under baksätet, körde de runt till släkt och vänner på andra sidan Järnridån; inte någon helt enkel operation innan modern fick bytt sitt västtyska pass mot ett danskt.
Med den uppväxten är det kanske inte så underligt att Lykke Friis valde Europa och europeisk politik till sitt specialområde som student och därefter forskare. I dag är sannolikheten stor att hon dyker upp i den danska tv-rutan närhelst en EU-kris är under uppseglande eller ett val nalkas i något europeiskt land, för att pedagogiskt och energiskt kommentera och förklara vad som egentligen händer.
Eller för den delen när det är VM eller EM i fotboll, ett ämne som hon behärskar lika väl som politik – och inte överraskande är hon en hängiven supporter av Bayern München.
Vid detta laget har hon även rest Europa runt åtskilliga varv i jobbet. På Lykke Friis långa CV står bland annat prorektor för Köpenhamns Universitet – och dessförinnan en PhD i statsvetenskap från samma universitet – förutom t ex Europachef i Dansk Industri, chef för Det Udenrigspolitiske Selskab, en period som Tysklandskorrespondent för Berlingske, några år i Folketinget för det borgerligt-liberala partiet Venstre, och som klimat– och energiminister för samma parti (2009-2011). Samt en hel del annat.
***
Nu är det som chef för Tænketanken Europa i Köpenhamn och som ”co-chair” för European Council on Foreign Relations, som är en av många bisysslor. Den senare uppgiften delar hon för övrigt med bland annat Carl Bildt, som nog är den ende svensk som förekommer i hennes bok. För någon nordist är Lykke Friis inte, till skillnad från vännen Bildt som ju som bekant betraktar sig som såväl hallänning, svensk och europé.
Lykke Friis är europé inifrån och ut i yttersta fingertopparna och det är hon med en rätt markant slagsida åt Tyskland. Det är också i första hand Berlin som är hennes utkikspost i boken, varifrån hon spanar ut över Europa och frågar sig ”hvordan Håbets Europa sluttede, hvordan de europæiske politikere og folk hidtil har reageret, og hvad det siger om vores kontinents fremtid”.
”En geopolitisk jordbävning” kallar hon den europeiska utvecklingen efter den ryska invasionen av Ukraina den 24 februari förra året och alla de omvälvande, och dessförinnan mer eller mindre otänkbara, händelser som följt i dess spår. Som den europeiska storsatsningen på försvaret efter årtionden av ansvarslös nedrustning, även om vi fortfarande väntar på något egentligt resultat av Olaf Scholz omtalade Zeitenwende.
Eller för den del Danmarks avskaffande av forsvarsforbeholdet i EU, som dessförinnan betraktats som något av en politisk omöjlighet. Och givetvis den imponerande enighet och beslutsamhet som Europa och Väst har uppvisat i sitt stöd till Ukraina, inklusive den ena militära leveransen efter den andra.
Men frågan är om de svenska och finska Nato-ansökningarna i maj 2022 ändå inte slår lite av rekord i kategorin ”otänkbart”, i alla fall från en svensk – eller nordeuropeisk – horisont. För Finlands del ledde det till ett inträde i Nato som dess 31:a medlemsland på försvarsalliansens födelsedag den 4 april, medan Sverige väntar på de två sista ratificeringarna.
Putin krävde ett mindre Nato och får i stället (snart) två nya medlemsländer. Tala om jordbävning!
Det historiska svensk-finska steget bort från allianslösheten hade gärna fått mer utrymme i boken. För det om något visade ju hur fullständigt Putins krav i december 2021 gått i stöpet; han krävde ett mindre Nato och får i stället (snart) två nya medlemsländer – ja, till och med en dubblering av Natos gräns mot Ryssland. Tala om jordbävning!
Fast när västvärlden vaknade upp till nyheten om Putins angrepp den 24 februari 2022 hade ukrainarna förstås redan kämpat mot ryssarna i åtta år; att den första aggressionen mot Ukraina inleddes redan våren 2014 tappas alltför ofta bort i nyhetsflödet.
Men, och detta är en av Lykkes Friis centrala poänger i boken, alltmedan västvärlden var fullt upptagen av annat som pockade på dess omedelbara uppmärksamhet hamnade Ukraina obönhörligen långt ner på listan över prioriteringar. Den ena krisen följde på den andra; finanskris och flyktingkris, Brexit och Trump.
I de två förstnämnda spelade Tyskland och dess i dag omvärderade kansler Angela Merkel huvudrollen, och fler kriser har det blivit därefter för Europa – och många av dem som en följd av beslut som fattats under hennes tid vid makten. Det förhastade beslutet att stänga ner den tyska kärnkraften, som ytterligare förvärrat den energikris som uppstod efter krigsutbrottet, är det kanske mest uppenbara exemplet.
Varför lyssnade vi inte på östeuropéerna, undrar Lykke Friis smått uppgivet i boken. Men det fanns det ju faktiskt en del som gjorde. Om än kanske inte i tillräcklig grad i hennes – ena – hemland, Danmark, och definitivt inte i det andra, Tyskland, där kansler Merkel bekymmerslöst fortsatte sina kontakter med Moskva trots alla varningsklockor som ringde för fullt om Putins ondsinta ambitioner.
Med de två senaste årens storkrig i Ukraina lär fler ha fått upp ögonen för att det inte går att ställa några som helst förhoppningar till någon fredlig samexistens, med en term från kalla krigets dagar. Inte med ett Ryssland som inte drar sig ett ögonblick för att utradera såväl gränser som självständiga grannländer och deras befolkningar.
Årtiondena sedan förhoppningarnas 1989 har också slagit hål på en annan myt, den att handel länder emellan närmast med automatik skulle gå hand i hand med en demokratisk utveckling. På det är dagens Kina ett talande, och deprimerande, exempel. I stället för att närma sig det demokratiska Väst har Kina rört sig åt andra hållet, gått från det globala systemets periferi till dess absoluta centrum och vunnit gehör i bland annat Afrika för sin alternativa samhällsmodell där varje spår av demokrati lyser med sin frånvaro.
Varför lyssnade vi inte på östeuropéerna, undrar Lykke Friis smått uppgivet i boken.
Inte heller den utvecklingen hade vi ”sett komma” när Berlinmuren just fallit samman för snart 35 år sedan. Lykke Friis pekar på det paradoxala i att en helt och hållet oväntad och omtumlande händelse som kalla krigets abrupta slut ledde till en övertro på att allt, eller i varje fall väldigt mycket, därefter skulle kunna förutses och planeras nästan in i minsta detalj. ”Den enda vägen”, som det hette på den tiden i svensk politik.
Så blev det alltså inte, Hoppets Europa avlöstes av Tårarnas Europa och lärdomen av det är att utvecklingen ofta går en helt annan väg än den förväntade och den som vi planerat för.
Att deadline för manusinlämnandet fick skjutas upp på grund av en gasexplosion i Östersjön – sabotaget på Nordstream-ledningen som inleder boken – säger också en hel del om den oförutsägbara och farliga tid vi lever i.
Frågan är vad som händer härnäst, efter det Tårarnas Europa som vi nu befinner oss i och som, menar Lykke Friis, är en mellanstation på väg till något annat som vi kan förutse lika lite som vi kunde utvecklingen efter 1989 (eller kanske för den del 2022).
Lykke Friis Tårernes Europa nominerades till det prestigefyllda Læsernes Bogpris, som en av bara ett fåtal fackböcker. Det var utan tvekan mycket välförtjänt. För det är sannerligen inte många förunnat att kunna skriva om nutidshistoria, om så komplexa frågor och en så sammansatt värld, på ett på samma gång så fängslande och djupt initierat vis. Det är, för att använda ett bra danskt ord, ”formidling” på allra högsta nivå. Man kan bara önska att något svenskt förlag kunde få upp ögonen för hennes produktion.
Och den avslutande frågan är såklart: vad blir månne titeln på hennes nästa bok?
Omslagsfotot föreställer Borodianka utanför Kiev i Ukraina. Foto: Joey Abrait/DI