Ett hjärta som inte är öppet för Moderaterna

”Har du sett Veep?”

Många är de politiska tjänstemän som genom åren har identifierat sig med de rättrådiga karaktärerna i TV-serien Vita huset. Så heter också den kommunikationsbyrå som Moa Berglöf startade efter tiden som Fredrik Reinfeldts talskrivare Östra flygeln, med en anspelning till det engelska namnet på TV-serien (West Wing). 

Men nu är det en annan TV-serie hon nämner som svar på frågan varför hon valt att skriva boken Landsförrädare. Ja, jag har sett Veep. Julia Louis-Dreyfus (’Elaine’ i Seinfeld) spelar politiskt inkorrekt och karriärlysten presidentkandidat. Med humor skildras verkligheten bakom presskonferensernas polerade fasad. Intrigerna, maktkamperna, klantigheterna.

– Den känner jag ligger väldigt nära hur det är. ”Hjälp, hur ska vi lösa den här grejen nu?” Det är rätt kaotiskt mycket, bakom det som kan se rätt snyggt ut.

Boken är förstås en uppgörelse med den omsvängning av den moderata politiken som skett sedan Fredrik Reinfeldt avgick som partiledare. Men Berglöfs syfte är inte att påverka migrationspolitiken i liberalare riktning eller att förändra Moderaterna inifrån. Den debatten tror hon ändå kommer om partiet förlorar valet i höst. 

I stället vill hon skildra det politiska livet inifrån. Och ja, den som intresserar sig för Moderaternas inre liv under Reinfeldteran hittar många godbitar. Vem kom inte överens med vem? Hur gick skvallret? Maktkamper och dolkstötar är legio. Varför engagerar man sig så länge i ett parti som man från början är kluven till? 

För att politiken blir ett jobb – med lön som räcker till en snygg kostym från NK – och en livsstil. Boken är en ärlig skildring av livet inifrån maktens korridorer, så tolkar jag det faktum att Berglöf själv knappast framstår i något särskilt smickrande ljus. Det är förstås en partsinlaga, men Moa Berglöf har knappast skrivit Landsförrädare för att få vänner. 

En ärlig skildring av maktens korridorer trots att Berglöf själv knappast framstår i särskilt smickrande ljus

– Jag skrev den dels för att jag vill berätta för folk hur det är att jobba i en så här speciell miljö. Så här ser det ut och det är ofta ganska pajigt bakom allting. 

Fast så ser det antagligen också ut när Socialdemokraterna styr, menar hon. 

– Det är så mycket därbakom som också måste hanteras. Det är personer, oförrätter och allt möjligt sånt där som man ska göra medan man styr landet.

– Dels tänkte jag att det är ingen som har berättat om Moderaterna på det sättet och omsvängningen både under Nya Moderaterna och det som kom senare. Och sedan tror jag lite att jag känner att ”det här är min berättelse, nu kan jag släppa det och gå vidare”. Vi får se hur det går med det.

Från Bamse till Muf

För mig är det en märklig upplevelse att läsa Landsförrädare. Jag och Moa Berglöf har nog aldrig träffats och ändå har vi rört oss i samma miljöer, till och med bott på samma gator. Födda i slutet av 1970-talet, studier i Uppsala, medlemskap i Muf, vikariat på Svenskans ledarredaktion. Ska jag försöka vaska fram några tidiga impulser till mitt eget politiska engagemang bestod de dels i en irritation över konformismen – måste alla ha Levis och vita tubsockor? Den som har läst Två nötcrème och en moviebox vet hur det var att växa upp i 1980-talets Sverige. Och dels, något senare, en frustration över bristen på tolerans inför människors olikheter där raljanta kommentarer om den som var muslim eller homosexuell kunde passera obemärkt.

Ungefär samtidigt satt Moa Berglöf hemma i köket utanför Hudiksvall, åt mackor med O’boy och läste Bamse. När Krösus Sork försöker lägga beslag på en äldre kvinnas hus väcks unga Moas raseri. Några år senare kommer hon att ta upp det problematiska med expropriationslagen under en juridikföreläsning i Uppsala.

Annars är det inte alldeles lätt att få syn på några tydliga värderingar i Landsförrädare. Berglöf går med i Muf för att det inte är tråkiga SSU eller Centerns ungdomsförbund. Drivkraften att vara emot finns som en röd tråd även senare i arbetslivet och hon uttrycker en ”nolltolerans mot hierarkier”. Jag frågar vad som drev henne att alls engagera politiskt.

– Jag gillade inte när folk sa åt mig vad jag skulle göra. Bestämde över mig. Och då tänkte jag att det gäller ju också på ett högre plan, att man inte ska lägga sig i människors liv, hur de vill leva. Att man ska få vara så fri som möjligt.

Så småningom hittar hon till Muf-lokalerna i Gävleborg och Uppsala där nyliberala idéer diskuterades fritt. 

– Jag tyckte att det var väldigt fascinerande det där med ”gör vad du vill så länge det inte skadar någon annan”.

Innerst inne är vi alla folkpartister?

Den nyliberala bakgrunden i Muf delar förstås Moa Berglöf med många. Anders Borg och Ulf Kristersson, för att nämna ett par, som i sin politiska gärning knappast kan sägas representera några nyliberala ideal. Moa Berglöf är idag ledarskribent på Sydsvenskan. Vad hände med alla dessa nyliberaler?

– Jag tyckte att det var ganska svårt när vi kom in i regeringskansliet att helt plötsligt så måste vi ta hänsyn till allt realpolitiskt. ”Det här förslaget känns jättebra och är helt enligt vår ideologi – men funkar det?”.

På vilket sätt då, funkar?

– Vi tycker att det här förslaget är jättebra och rimligt, men sedan räknar man på det och inser att vi kanske ska göra på ett annat sätt i stället eller det kanske inte blir bra för samhället. En stor grej med både Fredrik [Reinfeldt] och Anders [Borg] var ju att de blev pragmatiska och ibland, tycker jag, för styrda av Finansdepartementet. Om vi inte kan visa på ett papper att det här är ekonomiskt lönsamt eller effektivt, då gör vi det inte.

En socialliberal är en nyliberal som suttit i regeringsställning

Det låter som en travesti på ett välkänt uttryck: En socialliberal är en nyliberal som suttit i regeringsställning. Men vad hände med diskussionen om de ideologiska frågorna? Moa Berglöf lyfter fram vikten av idéutveckling. Att ta sig tid att resonera kring ”Vad vill vi nu?”. Blev de Nya Moderaterna för pragmatiska?

– Jag tror att det lätt blir så när man hamnar i maktposition och måste behålla mandat och ingen får säga något annat för då förstör vi hela projektet. Jag tror att vi hade behövt ha en friare diskussion om andra saker också. Det är inte givet att ”vi ska satsa lika mycket på välfärden som Socialdemokraterna” eller ”vi ska inte prata om att förändra arbetsrätten”. Det behövs en levande diskussion som ofta dör när partiet sedan sitter i regeringsställning. Det ser man ju nu med S och Natofrågan.

Det var den fria diskussionen som lockade Moa Berglöf in i Muf. Och jag föreställer mig att just den nyliberala bakgrunden hos många ledande moderata politiker ändå bidragit till någon form av ideologisk insikt eller kompass. Men de Nya Moderaternas ungdomsförbund tycktes locka 17-åringar som skulle svarat ”arbetslinjen!” om man väckt dem mitt i natten, snarare än att rabbla argument för att få ha ett kärnvapen i trädgården. Eller?

– När jag var med i Muf ifrågasatte vi partiet väldigt mycket och det var rätt bråkigt av och till mellan Muf och partiet. Nu har det blivit mer av att vidarebefordra partiets åsikter och det vore uppfriskande om man vore mer ifrågasättande och drev egna frågor.

Svikna värderingar

Moa Berglöf är starkt kritisk mot omsvängningen i Moderaternas migrationspolitik. Från Fredrik Reinfeldts ”öppna era hjärtan” till Ulf Kristerssons öppning mot Sverigedemokraterna. Hon beskriver det som att värderingar blivit förhandlingsbara och kritiserar en politik som anpassats till verkligheten. Men vänta, var det inte precis det som hände under Fredrik Reinfeldts ledning? 

– Det var inte så då att väljarna skrek efter skattesänkningar och socialförsäkringsreformer. Det var inte fingret i luften. Så uppfattar jag det i alla fall inte, även om jag vet att vissa tycker att det var så. Jag tror att man behöver ta fram en politik och stå för den. Någonstans måste det ju finnas någon form av grundvärdering som man står fast vid.

Däremot hade hon gärna sett att Reinfeldtregeringarna gått längre med vissa reformer.  

– Hade jag varit delaktig i att skapa policy så hade jag gjort något åt bostadsmarknaden och arbetsmarknaden. Jag tyckte det var dumt att vi inte vågade ta i de frågorna.

Har Moderaterna idag under Ulf Kristersson mer fingret i luften?

– Ja, exakt. Framför allt i rättspolitikfrågorna. Och såklart i migrations- och invandringsfrågan. Det blir att man tänker att ”det här vill alla väljare, nu måste vi också vilja det”, snarare än att tänka ”vad är vår grundinställning och hur ska vi få väljarna att också tycka det?”. Just den där snabba politiken på områden som dessutom lämpar sig rätt dåligt för snabb politik tycker jag är problematisk.

Moa Berglöf lyfter frågan om människosyn. Att se människan som kapabel och i grund och botten god borde vara centralt för Moderaterna, menar hon. 

Är det inte den människosynen man har idag?

– Nu talas det mer om repression, hårdare tag, ”bura in dem”, lägre straffmyndighetsålder. Det är ett synsätt som går ut på att det i grunden är fel på vissa människor. 

Makten framför allt

Finns det då något parti som förvaltar den positiva människosyn Moa Berglöf efterlyser? 

– Jag tycker att det är jättesvårt. Jag tycker inte att det finns något parti som passar det som jag känner och vill. Det jag tycker är jätteproblematiskt är att om man är höger och liberal och tror att det är viktigt att det finns en sådan regering och en sådan politik, vem ska man rösta på?, säger Moa Berglöf och väljer bort både en moderatledd regering som samarbetar med SD och ett Centerpartiet som samarbetar med S. 

– Det finns en sådan fokusering på att ha makten, men det går också att vara ett effektivt oppositionsparti.

Är det den rollen som Moderaterna borde ta? Det är ju den historiska rollen för M, som det eviga oppositionspartiet. 

– Jag tänker mer på de andra partierna, Liberalerna, Centern, Kristdemokraterna. Man kanske tjänar mer på att vara ett tydligt alternativ som inte behöver sys ihop med någon annan? Och framför allt att försöka driva opinion och få fler väljare.

Flyktingkris – igen

Innan 2015 sades det att man inte ”fick” prata om problem med invandring. Efter 2015 var det omöjligt att prata om något annat. Kan det finnas anledning till självkritik för oss som stod på den liberala sidan i invandringsdebatten. Kan de som tidigare sa ”det här får vi inte prata om” ha en poäng? 

– Vi hade ju inte så stor invandring då [innan flyktingkrisen från Syrien]. Det fanns inte så många skäl att ha en stor diskussion om det. När moderater sedan började prata om det gled det lätt över i att se på människor som tärande, som en belastning. Jag tycker att det är lite av en efterkonstruktion det här att ”vi fick inte prata om det”. Sedan tror jag att det alltid har funnits en kärna av moderater som tycker att det inte är något problem att prata med SD. Och som har varit invandringskritiska från början.

Har vi blivit bättre på att öppna våra hjärtan?

Sju år senare befinner vi oss återigen i ett läge där tusentals människor flyr från krig till bland annat Sverige. Jämte rapporter från krigets fasor fylls tidningar av solskenshistorier om ukrainare som inom några veckor fått jobb som målare, elektriker och lärare. Och om svenskar som låter flyktingar bo i sina hem. Är det en dubbelmoral att vissa av dem som då kritiserade invandringen från Syrien idag tycker att det är självklart att vi ska ta emot personer från Ukraina? Eller har vi blivit bättre på att öppna våra hjärtan? 

– Jag tycker det visar att det finns en inställning hos människor att man vill hjälpa andra. Vi gjorde ju det då med dem som kom från Syrien. Många lade mycket tid och kraft på det. Och nu gör vi det igen. 

Kriget om kulturen

Kulturkrig – för egen del blir jag matt bara jag hör ordet. Men Moa Berglöf är en av dem som fortsatt att kämpa på Twitter. Idag kan hon medge att det är fel att lägga halva natten på att bevisa att hon har rätt. Men hon menar också att kulturkriget har förändrats sedan Donald Trump försvann från arenan. 

– Tiden med twittertroll och shitposting är lite förbi, säger Berglöf som i stället oroar sig för ett krig om kulturen. 

– Moderaterna, sossarna och SD har ungefär samma migrationspolitiska inställning. I rättspolitiken är det också väldigt lika. Om Moderaterna skulle vinna ihop med de andra partierna och SD skulle få inflytande så är jag jätterädd att kulturpolitiken blir deras område.  Inget annat parti vill ha kulturministerposten så tror jag att SD kommer att kräva saker där.

Tiden med twittertroll är förbi

Vad är du rädd för att de kommer att kräva?, frågar jag Moa Berglöf. Hon lyfter fram exempel som att SD:s partisekreterare Richard Jomshof velat se fler uppbyggliga program i public service. Eller att SD i Skurup, där Berglöf bor, har motionerat om att man ska rensa ut barnböcker på biblioteket som har politiskt innehåll. Eller frågan om huruvida prideflaggor ska hissas eller inte. 

– Jag är rädd att man inte tänker efter hur mycket inflytande Sverigedemokraterna vill ha på det kulturpolitiska området.