Ett grundskott mot den klassiska bildningen
Skolverkets förslag om att stryka antiken ur grundskolans historieundervisning är ett grundskott mot den klassiska bildningstanken. Det är också ett svek mot dem som inte kommer från studiemotiverade hem, och som berövas en referensram som är nödvändig för att förstå såväl det förflutna som samtiden.
I den klassiska bildningstraditionen har antiken en särställning. Själva beteckningen ”klassisk” åsyftar de antika källtexter som man enligt detta ideal för kunskapsinhämtning bör börja sin bildningsresa med. Den klassiska bildningstraditionen utgår nämligen från en till synes självklar princip: för att förstå det som är behöver vi känna till det som har kommit före, och för att förstå det som har varit förut behöver vi vara bekanta med det som föregick detta.
Det gäller den allmänna och den politiska historien, det som av senare tiders flumpedagoger avfärdats som ”krig och kungar”, och det gäller kultur- och lärdomshistorien. För att förstå dagens litteratur eller filosofi behöver vi känna till de föregångare som utgjort referensram, bollplank eller motpol som senare tiders författare tagit spjärn mot. Kulturhistorien och lärdomshistorien är ett enda stort referenssystem, eller ett samtal, där författare och tänkare har refererat till varandra över århundradena. För att ta del av detta samtal behöver man tillägna sig de referensramar som de tidigare epokernas författare och tänkare har haft.
Att börja läsa historien från medeltidens eller den moderna tidens början blir som att börja titta på en film mitt i; ”man begriper ingenting”.
Det är detta referenssystem som kallas kanon, det vill säga de verk som har överlevt från en epok till nästa genom att människor har funnit dem intressanta och fortsatta att läsa dem, referera till dem och kritisera dem. Kanon är en nyckel till förståelsen av det förflutna, men också av vår samtid. Förmodligen är det därför som man ibland stöter på bildningselitister som vill göra kunskapen om kanon till en exklusivitet för ett utvalt fåtal. I samhällen där tillgången till kunskap och lärdom varit begränsad till en elit har bildning ofta använts av eliter för att markera avstånd mot de som varit utestängda.
Det är inte missvisande att säga att den västerländska kultur- och lärdomshistorien tog sin början i den klassiska antiken, det vill säga i antikens Grekland och Rom, även om även den tidens tänkare och skriftställare naturligtvis också hade sina föregångare. I det antika Grekland, eller Hellas för att använda en mindre anakronistisk term, inleddes det lärda samtal som kommit att fortsätta in i våra dagar. Homeros och Herodotos, Platon och Aristoteles och alla de andra utgör ständigt återkommande referenspunkter för efterkommande epokers lärda och författare. Utan kunskap om dessa blir många senare texter mer eller mindre obegripliga.
Skolverkets förslag till ny läroplan för grundskolan, där antiken helt strukits ur historieundervisningen, av påstått schematekniska skäl, är ett grundskott mot hela den klassiska bildningstanken. Att börja läsa historien från medeltidens eller den moderna tidens början blir, som en bekant uttryckte det på Facebook, som att börja titta på en film mitt i; ”man begriper ingenting”.
Skolverkets förslag till ny läroplan för grundskolan är ett grundskott mot hela den klassiska bildningstanken.
Bildningens och bildningsföraktets historier löper parallellt ända från början. Vid sidan om dem som förfäktat idén om att människan blir friare genom förkovran har alltid funnits de som betraktat bildningen med misstro. Bildning har ansetts onödig, rentav dekadent eller korrumperande, av filosofer som Jean-Jacques Rousseau. Mot bildningsidealet har de ställt föreställningar om ”den ädle vilden”, eller idéer om att kunskap bara har ett värde om den omedelbart kan motiveras utifrån vilken samhällsnytta den medför.
Skolan kan vara en bildningsinstitution, där eleverna ges möjlighet att förkovra sig själva och utveckla sin individuella potential med hjälp av alla de som tänkt och skrivit före dem. Skolan kan också vara en uppfostringsanstalt för undersåtar, eller en förvaringsplats för vildar. Skolverkets tjänstemän ger uttryck för den bildningsfientliga syn som präglat det svenska skolsystemet från slutet av 1960-talet och framåt. I själva verket är bildningsidealets storhetstid en historisk parentes i ett Sverige där ingenjörstänkande och nyttoargument dominerat.
Bildningssträvan ansågs en gång i världen emancipatorisk. Genom förkovran skulle individer och grupper som tidigare varit utestängda från lärdomens sfärer kunna stiga från mörkret till ljuset, för att låna en fras ur Internationalen. Det var upprinnelsen till folkrörelsernas egna bildningsinstitutioner, i form av studiecirklar och folkhögskolor. Ambitionsnivån var hög. En indikation på antikens ställning också inom den tidiga arbetarrörelsen är att Arthur Engberg, ecklesiastikminister i Per Albin Hanssons regering, ansåg att också arbetare borde lära sig klassisk grekiska och latin, för att kunna läsa vår civilisations grundtexter på originalspråk.
En skola som inte lär ut antikens historia kommer inte att drabba elever från studiemotiverade hem nämnvärt. De lär sig redan i dag det mesta av värde utanför skolan, och får hjälp att orientera sig i historien och kulturen av familj, släkt och vänner. Det är de som inte växer upp i en miljö där kunskaper om Platon och Aristoteles självklart anses höra till allmänbildningen som kommer att drabbas – de som berövas de nycklar som behövs för att låsa upp historien och kulturen.