Ett fritt samhälle behöver akademisk stringens

Det är naturligtvis fullt rimligt att undra varför hanteringen av förslaget att granska Muslimska brödraskapets eventuella verksamhet i Sverige kritiserats så hårt. Huvudanledningen är inte förslaget att forska om ett kontroversiellt eller känsligt ämne. Tvärt om. Kritiken handlar om vad som är viktigt för att ett fritt demokratiskt samhälle ska förbli fritt och demokratiskt.

Först och främst stämmer det att studien av Muslimska brödraskapet var en förstudie eller en kunskapsöversikt, vars syfte ska vara att utifrån den kunskap som presenteras rekommendera vidare forskning. Sådant görs ideligen för att rekommendera nya forskningsområden.

En myndighet kan, som i detta fall, beställa en studie om ett angeläget ämne. Men beställningen kan inte innehålla svar på den forskning som ska genomföras. Om svaren redan finns blir naturligtvis både studien och den vidare forskningen helt meningslös.

MSB skriver i sin beställning: ”Islamistiska organisationer är väl etablerade i det svenska samhället.” För det första definieras inte vad som menas med ”islamistiska” organisationer. För det andra är det väl bara för MSB att slå till och göra något med den kunskapen, om de nu redan har den.

I nästa mening står det redan: ”Målet för islamistiska och jihadistiska organisationer är ytterst att kunna (åter)upprätta det utopiska kalifatet men hur detta ska uppnås är en av flera frågor som skiljer politiskt inriktade organisationer från de våldsbejakande.”

Myndigheten påstår sig alltså dels veta att det finns islamistiska miljöer i Sverige, dels att deras gemensamma målsättning är att återupprätta ett kalifat, även om tillvägagångssättet skiljer sig mellan de olika aktörerna. Om myndigheten redan vet detta, är det väl enklast att anställa dr Magnus Norell med en gång och be honom städa upp i träsket.

Men när Anneli Bergholm Söder den 3 mars svarade på SVT:s frågor, hävdade hon att MSB inte har de kunskaper som beställningen uttrycker. ”Vi har sett att Muslimska brödraskapets framväxt är något som vi vet väldigt lite om.”

Så långt om beställningen.

Studien är visserligen en förstudie, men i den ska författarna visa att de kan sitt ämne. Ingen förväntar sig att en sådan studie ska vara mer än just summarisk. Det är dock inte en ursäkt för att utelämna vad som kan anses vara väsentligt. Dessutom är källor oerhört viktiga. Eftersom just källor är det som förhindrar lösa påståenden måste källorna stämma – inte minst i studie som kan förväntas vara ett underlag för politiska beslut. Källorna i Norells studie stämmer på flera ställen inte med fotnoterna.

Vad gäller skiljelinjer mellan olika typer av vad som kallas islamism finns flera standardverk att luta sig mot. Ett av de främsta är Globalized Islam: The Search for a New Ummah (2006) av Oliver Roy. När det gäller europeisk islamism och framför allt olika uttryck för politisk islam i Frankrike är Gilles Kepel en av topp tio inom forskningsområdet. Kepel är för övrigt en av dem som i sin bok The War for Muslim Minds (2006) har kölhalat teologen Tariq Ramadan, en person som i Norells studie lyfts fram som ”en av de mest framträdande ideologerna i MB:s nätverk”. Både Roy och Kepel är statsvetare och inte islamologer, men deras litteratur är med i varje grundkurs i islamologi vid svenska universitet. Ingen av dem finns med i förstudien.

Studien är undermålig ur ännu fler perspektiv som inte får plats i denna text. Det är helt enkelt inte en studie som lämpar sig som underlag för beslut om vidare forskning.

Den slutsatsen säger inget om dr Norells förmåga att forska eller hans kunskaper i ämnet, enbart att han i detta fall slarvat. Den säger heller inget om huruvida kritikerna menar att ämnat ska eller inte ska utredas. Tvärt om står det i den text jag skrev under med ytterligare ett antal forskare:

Vi ifrågasätter inte att det kan finnas individer och kanske också organisationer i Sverige som har sympatier med och/eller direkta kopplingar till Muslimska brödraskapet, och att en kartläggning är en rimlig vetenskaplig uppgift. Men en kartläggning bör vara förutsättningslös och bygga på kontrollerbar fakta. Sådan fakta saknas alltså i föreliggande rapport.

Ingenstans står det att detta borde göras av islamologer. Tvärt om. Alla som vill och kan göra ska göra. Men forskningen ska uppfylla vissa kvalitetskrav.

Det yttersta problemet är dock Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB. Det är den som eventuellt kommer att ta över uppdraget som nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. I så fall får MSB ett av de kanske viktigaste uppdragen som finns i Sverige för att skydda Sveriges medborgare. Samtidigt försöker myndigheten hantera saker den saknar kompetens för.

En initierad källa på MSB anger att myndigheten har flera problem. Den avgående generaldirektören Helena Lindberg, som har ett förflutet inom Säpo och försvaret, har successivt byggt ut underrättelseverksamheter under MSB. Officiellt kallas det ”omvärldsbevakning” och ”cybersäkerhet”, men i praktiken är det en typ av underrättelseverksamhet som växer fram. Den sortens saker – inklusive kartläggning av ideologiska nätverk som kan anses samhällsfientliga – borde egentligen ligga hos Säpo.

Till det kommer att MSB har förvånansvärt låg akademisk kompetens. Enligt Arbetsgivarverket har statliga myndigheter i genomsnitt 11,8 procent forskarutbildade i personalen. MSB har omkring tre procent.

En förstudie är visserligen inte en rapport, men den måste likväl hålla en viss kvalitet. Det borde vara uppenbart för alla vad konsekvensen kan bli om systemet inte är stringent och vaksamt, eller om akademiker väljer att ställa sig på maktens sida. Det har hänt på olika håll i världen genom historien och konsekvenserna för individers rättsskydd har varit förödande. Därtill måste den akademiska världen vara konsekvent och vaksam, så att ingen tummar på reglerna för vilka underlag det är som beslutsfattare och politiker använder sig av när de stiftar lagar. Det är ingen överdrift att kalla kvalitetskrav i politiska underlag en garanti för att ett fritt samhälle ska förbli fritt.

Den som såg intervjun med Anneli Bergholm Söder, chef operativa avdelningen, MSB, då hon kommenterade kritiken, borde tacka dem som kritiserade myndigheten. I intervjun, som publicerades på SVT:s hemsida, hävdar hon att MSB inte har något ansvar för hur rapporten är utformad och inte anser sig skyldig att granska rapportens innehåll. Det är alltså den bestämda uppfattningen av en ansvarig myndighetsperson som förväntas ta emot rapporter om miljöer som kan hota Sverige.

Under 1940-talet och 1950-talet jagade USA kommunister, under ledning av senatorn Joseph McCarthy. Hans rådgivare som drev på processer och åtal var Roy Cohen, som tidigare arbetat för det amerikanska justitiedepartementet. Processerna var enkla. Människor åtalades på grund av kopplingar till andra människor. En del förhördes för att de hade fel litteratur i bokhyllan. En del förlorade jobbet. En del angavs av grannar eller tidigare vänner, för att de också hade fel vänner. En del tog livet av sig. Pöbeln regerade. Myndigheter och rättsväsende bröt samman. Staten blev laglös. Någon egentlig bevisföring var svår att ta fram, och det mesta var grundat på lösa kopplingar och irrelevanta påståenden. Det är förmodligen en av de mörkaste epokerna i USA:s historia.

För att förtydliga: Det var inte föreställningen eller idén om att sovjetisk kommunism bör förhindras eller bekämpas som var problemet. Tvärt om. Givet Sovjetkommunismens brutala historia kan ambitionen knappast ses som annat än önskvärd. Däremot blev tillvägagångssättet en katastrof, inte minst för att alla regelverk som ska skydda medborgaren gav efter för ett tryck av oro och rädslor.

När den akademiska världens krav på empiri och stringens ignoreras, samtidigt som en del lånar ut sig till makten, blir sådant möjligt. Det blir möjligt när myndigheter lägger relevant granskning åt sidan och väljer att runda de system som ska skydda individer i samhället från att anklagas och dömas utan att bevis bortom allt rimligt tvivel kan läggas fram.

Det finns en klar tanke bakom idén att ”hellre frige tio skyldiga, än att fälla en oskyldig”.

Av just den anledningen skulle jag skriva på samma upprop igen med samma människor.