Utblick Krönika
Ett dejligere Almedalen
192 sjömil från Visby har danskarna skapat sin egen Almedalsvecka. Den tycks vara lite folkligare än den svenska versionen, och inte bara för att det är normalt att gå runt med en öl i handen. Patrik Strömer tog båten till Bornholm och rapporterar från Folkemödet.
Bornholm är Danmarks östligaste del och har alltid spelat en viktig militärstrategisk roll för att kontrollera utfarterna från Östersjön. Det skulle av det skälet dröja en bra bit in på 1946 innan Sovjet som i krigets absoluta slutskede ockuperat ön gick med på att lämna tillbaka den till Danmark. För de flesta danskar går den snabbaste vägen till Bornholm i dag via Öresundsbron och sedan färja från Ystad.
Med inspiration från Politikerveckan i Almedalen startades 2011 Folkemødet i den lilla hamnbyn Allinge. Det är en välbesökt festival och bedömningen är att två tredjedelar som är på plats helt enkelt är samhällsintresserade medborgare som kan lära sig lite om det mesta i en pittoresk omgivning.
Den uppenbara skillnaden mot Almedalen är förstås att det går att dricka öl lite varstans.
Den uppenbara skillnaden mot Almedalen är förstås att det går att dricka öl lite varstans. Har man tur finns det mingel och andra arrangemang där det bjuds på öl, annars får man köpa sig i något av de otaliga stånd där det erbjuds fatöl i plastmugg. Att gå omkring med en burk betraktas också som helt normalt. Leder det till fler spontana möten, samtal och idéer? Kanske. Den danska fackföreningen Djöf (tidigare Danmarks Jurist- och Ökonomförbund) har fått ge upphov till en ordvits. Eftersom det finns en musikfestival som heter Distortion, så kallas ibland Folkemödet för Djöfstortion. Eller råare uttryckt, en festival för nördar. Med öl.
Skillnaden mot Almedalens små bubblor av intressesfärer blir dock påtaglig. Den svenska modellen är att olika kluster går runt och besöker varandras arrangemang. Det kan vara läkemedel, vård och hälsa. Eller transporter och infrastruktur; digitalisering och AI, etc. Att färre politiker besöker Gotland och stannar kortare tid har också lett till att öppenheten delvis gått förlorad. Samtidigt har den kortare Almedalsveckan lett till ett mer uppstramat totalarrangemang, som är mer ”corporate”. Skillnaden i tidsutdräkt har minskat mellan Sverige och Danmark.
Hamnen i Allinge är fylld med båtar och tält och går man sedan vägen som leder norrut från byn är det som ett festivalområde med ännu fler tält. Organisationer, byråer, redaktioner och företag har egna tält där det ordnas debatter, hålls paneldiskussioner och utfrågningar och det är idéproduktion på löpande band. Det är trångt och myllrande på gator och torg, mindre så inne i tälten. De stora vv-produktionerna lockar namnkunniga till scenen och därmed också publik. Det är mer en show än ett vetenskapligt seminarium. Maten är varierad, även om burgare och asiatiska tallrikar tycks vanligast. Det finns också fläskstekssandwich och lobster rolls att införskaffa. Ovanligt lite korv för att vara Danmark, kunde jag tycka.
***
Panelsamtalet jag deltog i hade rubriken ”Hur får Danmark färre rökare” och den frågan kunde jag givetvis inte besvara. Varför? Jo, för att danskarna i allmänhet fortfarande har en väldigt gammaldags syn på rökning och nikotin. De senaste buden är att höja avgifterna på nikotinpåsar så att en dosa kostar lika mycket som ett paket cigaretter. Och snus är förstås förbjudet eftersom Danmark var medlem i EU 1992 när det snusförbudet infördes.
Som synes har folkhälsopolicy ytterst lite med vetenskap och medicinsk evidens att göra.
Bakom kulisserna agerar också den danska regeringen för att åstadkomma ett förbud mot nikotinportioner i hela EU. Länder som enbart kör med förbud och skattehöjningar har historiskt lyckats sämre med att minska rökningen och de sjukdomar som följer därav, medan länder som tillåtit eller uppmuntrat säkrare alternativ till cigaretterna också har minskat rökningen mer. Som exemplet med ölen i Danmark visar, så händer det inget särskilt om det dricks öl på gatan där, men om motsvarande skulle ske i Sverige så skulle hela det statliga våldsmonopolet omedelbart ingripa. Som synes har folkhälsopolicy ytterst lite med vetenskap och medicinsk evidens att göra, utan bygger i stället på hur liten gruppen människor är som man kan ge sig på. Och möjligen en rädsla för de protester som skulle uppstå om den gruppen är lite för stor.
Boende är förstås alltid ett problem när tusentals människor ska samlas på ett litet ställe. Ungdomarna festivaltältar, vi äldre blir inhysta i ett vandrarhem i Svaneke dit det går särskilda bussar i samband med Folkemötet. Flygplatsen i Rönne har en säkerhetskontroll som är anpassad till två flyg per dag och motsvarande antal människor. Köerna blir därför långa, förseningarna legio och den som ska vidare från Kastrup gör klokt i att inte förlita sig på tidtabellen.
Hur är det då med språket? Ja, själv har jag förstås tillräckligt med självförtroende för att inbilla mig att jag förstår det mesta som sägs från scenerna åtminstone, även om jag har tydliga problem att förstå en konversation som förs mellan två danskar i mer informell samtalston. Och det tar inte lång tid innan jag lärt mig att bäredygtighet betyder hållbarhet eller att jag själv börjar säga forskell i stället för skillnad för att göra mig mer hjälpligt förstådd. Och efter några öl kan man till och med börja räkna till 97 på danska.