Utblick Krönika
En president med oförtjänt dåligt rykte
Den 1 oktober fyller USA:s tidigare president Jimmy Carter 97 år. Hans tid som president har länge betraktats som ett misslyckande, men nu håller denna bild av Carter på att omvärderas, konstaterar Janerik Larsson.
Efter det fiaskoartade uttåget från Kabul har ett populärt tema i amerikanska kommentarer varit frågan om Joe Biden kommer att gå till historien som en lika misslyckad president som Jimmy Carter.
Det är inte en helt rättvis fråga. Kanske kommer Bidens presidentskap inte att hyllas i de amerikanska historieböckerna framöver, medan Jimmy Carters insatser som president nu håller på att omvärderas.
Här ryms nämligen lärdomar om både dagens och morgondagens amerikanska politik.
Historien om Jimmy Carter är en lärorik berättelse om amerikanskt politiskt liv. Det minst sagt tumultartade 1970-talet i amerikansk politik är väl värt att fundera över. Här ryms nämligen lärdomar om både dagens och morgondagens amerikanska politik.
Historien i korthet: Lyndon B Johnson efterträdde president John F Kennedy som mördades i Dallas den 22 november 1963. President Johnson ställde på grund av den katastrofala utvecklingen av Vietnamkriget inte upp till omval 1968. Han efterträddes då av Richard Nixon som avgick den 9 augusti 1974 eftersom han annars sannolikt skulle ställts inför rätta och fällts i en riksrättsprocess på grund av Watergateskandalen.
Nixon efterträddes av sin vicepresident Gerald Ford som sedan besegrades med liten marginal i presidentvalet 1976 av den tidigare guvernören från Georgia, Jimmy Carter.
Varför har bilden i decennier varit att Jimmy Carter var en misslyckad president?
Det finns några ganska enkla förklaringar. Den första är den dåliga ekonomiska utvecklingen i USA under hans fyra presidentår mellan 1977 och 1981. Den andra är den iranska gisslankrisen: 52 amerikanska diplomater hölls som gisslan i 444 dagar mellan den 4 november 1979 och den 20 januari 1981, efter att en grupp islamistiska studenter hade ockuperat USA:s ambassad i Teheran i sitt stöd för den iranska revolutionen.
Kopplad till ambassadockupationen hör det misslyckade fritagningsförsök som hade kodnamnet Operation Eagle Claw. Operationen ägde rum i april 1980 och genomförandet blev ett misslyckande som ledde till den svarta bilden av Carter: Åtta amerikanska soldater dödades och fyra sårades.
Iran släppte den amerikanska ambassadpersonalen först 1981, då Ronald Reagan svor presidenteden efter att ha besegrat Carter i presidentvalet.
Läs också:
Därtill finns det ytterligare förklaringar som nu skildras i en mycket välskriven Carterbiografi: The Outlier – The unfinished presidency of Jimmy Carter (Crown, 2021) av den Pulitzervinnande journalisten Kai Bird.
Tillsammans med några andra journalister från olika europeiska länder reste jag som amerikanska UD:s gäst runt landet under en dryg månad våren 1971. Ett av de intressantaste mötena ägde rum i Atlanta i Georgia då vi träffade delstatens då nyvalde guvernör Jimmy Carter. Han framstod som en imponerande och intressant politiker, vilket också var den amerikanska mediebilden.
Carter var jordnötsbonden som blivit tekniker och militär och som arbetat tillsammans med amiral Hyman Rickover för att utveckla kärnkraftsdrift för u-båtar. När fadern dog återvände han hem till farmen i Georgia och inledde en politisk karriär. När jag mötte honom sågs han som den främste företrädaren för ”den nya södern” som bröt med sydstaternas rassegregation.
En mycket envis och stolt president som vägrade anpassa sig till eliten i Washington DC.
Kai Bird tecknar bilden av en mycket envis och stolt president som vägrade anpassa sig till eliten i Washington DC. Hans främsta rådgivare kallades ”pojkarna från Georgia” och blev aldrig accepterade av huvudstadens mäktiga. Inte minst medieeliten vände sig mot vad de såg som en bondsk uppkomling som inte hörde hemma i Vita huset.
Washington Post bedrev en illvillig och lögnaktig kampanj mot Carter som Bird skildrar ingående och som är en viktig förklaring till presidentens eftermäle.
Men framför allt lyfter Bird fram det Carter verkligen uträttade under sina fyra år.
För det första: Carter avreglerade betydande delar av den amerikanska ekonomin, vilket innebar stora fördelar för konsumenterna både då och därefter.
För det andra: Han såg till att kapitalvinstskatten sänktes från 49 procent till 25 procent; en reform som kom att stimulera amerikansk ekonomi i decennier.
För det tredje: Han utnämnde Paul Volcker till riksbankschef. Denne bedrev en penningpolitik som krossade den inflation som plågat ekonomin även under Carter. Men även vinsten av detta kammade Reagan hem.
För det fjärde: Carter ägnade förmodligen alltför stor uppmärksamhet åt utrikespolitiken. Det handlade om Carters envisa ambition att lägga stor vikt vid mänskliga rättigheter – det arbete han sedan fortsatt efter att han lämnat Vita huset.
Carters insats avslutades alltså inte när han lämnade Vita huset. Sedan dess har han inom ramen för stiftelsen Carter Center ägnat sig åt ett omfattande humanitärt arbete över hela världen, vilket ledde till att han 2002 tilldelades Nobels fredspris.
Den bild av Carters insatser som Kai Bird tecknar gör att uppfattningen om honom som ett misslyckande sannolikt kommer att bytas ut med tiden. Dels kommer Carter som president att omvärderas. Dels kommer Carters verk efter Vita huset att kopplas till en mera positiv bild av hans presidenttid.
Den 1 oktober fyller Carter 97 år. Hur det kommer att gå för Joe Biden är däremot en helt öppen fråga.