En försmådd kyrka

– Här är jag nu, tänkte jag, tillbaka från urskogen, tillbaka från ruinerna. Här, där rikedom inte längre betyder prakt och makten saknar värdighet.

Orden är Evelyn Waughs. Han talar genom huvudpersonen i det litterära mästerverket En förlorad värld. Citatet fångar också känslan när man läser Helena Edlunds bok Konsten att överleva Svenska kyrkan. Det är smärtsamt att ställas inför den mobbning, utfrysning och de falska anklagelser som hon genomlevt i den organisation som har så stor anledning att ta vara på människor och se till deras välbefinnande. Helena Edlund har tjänstgjort som präst i Svenska kyrkan i tolv år. Hon har varit på uppdrag med Försvarsmakten i Afghanistan och med FN-styrkor i Kosovo. På senare tid har hon varit en framträdande debattör, framför allt på områden som handlar om Svenska kyrkans identitet och framtid. Det är också det som gjort henne utsatt.

Edlund skriver av frustration och på eget förlag. Det är två saker som människor skrockar åt i välmöblerade rum, men även om boken bitvis är en närgången redogörelse av starka känslor blir den aldrig privat. Den är personlig och de frågor Edlund behandlar är angelägna, inte bara inom kyrkan utan även för samhället i helhet.

I boken blandas det nära perspektivet med det övergripande: Edlunds berättelse om trakasserier och svek med förklaringar till hur kyrkan kommit att bli en så giftig organisation. Därmed blir den en pedagogisk grundkurs i Svenska kyrkans interna konflikter och deras orsaker. Till dessa orsaker, menar Edlund, hör Socialdemokraternas hårdnande grepp om samfundet under nittonhundratalet och 68-rörelsens marsch genom kyrkans institutioner. Ett mindre utpekande sätt att omnämna fenomenen är politisering. Partipolitikens logik har fått stort genomslag i kyrkan, från det lilla kyrkorådet till det stora kyrkomötet. Logiken bestraffar risktagande personer utan allierade, Helena Edlund är ett tydligt exempel på det. Den driver också hetsjakten längre än kyrkan tidigare varit beredd att gå.

Det är i dagens Sverige få som har råd, varken ekonomiskt eller socialt, att sticka ut hakan i diskussioner och debatter.

Redan i Svenska kyrkans formativa år, för snart femhundra år sedan, kämpade prästen och sedermera ärkebiskopen Abraham Angermannus mot den politiska maktens påverkan av kyrkan. Han var en av de första som höjde rösten mot Johan III:s handboksförslag som var ett försök att föra Sverige närmare Polen och det katolska Europa. Handboken var en del av ett politiskt drag för att stärka Johan III:s position gentemot grannländerna. Utan att redogöra för hela den drygt tjugoåriga konflikten som utbröt kan man konstatera att både Johan III och senare även Karl IX försökte tysta Angermannus genom omplaceringar och förvisningar. Till slut tog Karl IX ifrån honom ämbetet som ärkebiskop.

Under hela denna oreda hade Angermannus ett påtagligt stöd bland prästerskapet och det fanns inga kyrkoråd som kunde bryta ned honom i förvisningarna.

Helena Edlunds situation var liknande. Hon berättar återkommande i boken om präster och kyrkliga personer som uttalat sitt stöd till henne, dock med ständiga ursäkter för varför stödet bara gavs i skymundan. Det är i dagens Sverige få som har råd, varken ekonomiskt eller socialt, att sticka ut hakan i diskussioner och debatter. Svenska kyrkans organisation ser ut att förstärka den tendensen.

Edlund menar att en förklaring till att hon jagats så hårt är att hennes engagemang i debatter sammanföll med viktiga kyrkoval. De två senaste gångerna har Sverigedemokraterna annonserat att de kommer att utmana Socialdemokraterna om hegemonin över kyrkan och S har plockat upp handsken. För läsaren blir det en påminnelse om hur viktigt det är att låta verksamheter och organisationer styras på egna villkor. Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna borde kunna enas om att den nuvarande ordningen är ovärdig både partierna och kyrkan. Sverige är den enda demokratin där partier styr över en kyrkas angelägenheter. Det borde mana till eftertanke.

Boken är också en påminnelse om att de som talar om förändring för sakens egen skull måste få följdfrågor. Edlund berättar om hur kvinnliga präster ofta blir utan stöd när de väl lämnat utbildningsinstitutionerna för arbete i församlingar. De som drivit på för att kvinnor skall ta plats i kyrkan verkar ha gått vidare till att intressera sig för andra grupper. Det faktum att kvinnliga präster toppar Försäkringskassans lista över sjukskrivna med stressymptom vittnar om en bristande omsorg.

Sverige är den enda demokratin där partier styr över en kyrkas angelägenheter. Det borde mana till eftertanke.

Det är tydligt att Edlund närmat sig kyrkan av kärlek till samfundet och i förhoppning om att få tjäna den efter bästa förmåga och utan politiska baktankar. Att det är den inställningen som gjort henne till en måltavla är talande för den politiska kyrkan. Den som vill kombinera progression och förvaltarskap måste tvingas svara på vad som är målet, och om man tänker ta ansvar för förändringarna. Mönstret går igen på fler områden, inte sällan i kölvattnet av 68-vänsterns framfart: när en förändring genomdrivits går man vidare till nästa. Det är ett banalt sätt att förhålla sig till samhällsutveckling och det skapar hela tiden förlorare. Såren blir ofta djupa, särskilt i en organisation som menar sig förvalta tvåtusenåriga sanningar.

Konsten att överleva Svenska kyrkan har visat sig vara en konstform i tiden. Medlemstappet för samfundet har varit stort de senaste åren. Edlunds bok kastar ljus över obekväma frågor om kyrkans framtida roll. När människor lämnar kyrkan i protest stiger andelen medlemmar som uppskattar den politiserade kyrkan. För vissa handlar uttåget om att spara pengar, för andra handlar det om att överleva som människa. För kyrkan och dess medlemmar är det en svår situation att förhålla sig till.

Citatet ur Waughs bok har en fortsättning som i sin tur är hämtad ur första versen av Bibelns Klagovisa: ”Quomodo sedet sola civitas” (”Hur övergiven sitter hon inte, den folkrika staden!”) suckar huvudpersonen Charles Ryder när han konfronteras med New York efter att spenderat två år i Centralamerikas djungler. Helena Edlund pekar med sin bok på de områden som kyrkan minst vill visa upp. Hon gör det i förhoppning om att det som varit ett andligt och formande hem för generationer av svenskar inte skall överges. Hon avslöjar också vad en maktapparat som inte bryr sig om värdighet kan göra mot en ensam människa. Boken är väl värd att läsa för den som vill sätta sig in i de senaste årens debatt kring Svenska kyrkan – eller för den som vill läsa en annorlunda samtidsskildring av obesvarad kärlek.

Konsten att överleva Svenska kyrkan
2018, Vulkan