En Allianskommun borde aldrig höja skatten

Under den gångna mandatperioden höjdes skatten i 87 svenska kommuner. 26 av dem var Alliansstyrda, i relation till 34 med vänsterstyre. Det är provocerande siffror. I ett så extremt högskatteland som Sverige, där inte ens en medelinkomsttagare har hälften kvar efter skatt, borde det vara helt otänkbart för en borgerlig att öka medborgarnas skattebörda ytterligare.

Tydligen är det inte otänkbart. Utan tvekan finns det i samtliga 26 blå skattehöjarkommuner budgetposter man hade kunnat skära i, i stället för att skära i medborgarnas budgetar. Samtidigt finns det ännu fler budgetposter kommunledningen tvingas behålla oavsett om den vill det eller inte. Ekonomiskt håller staten kommunerna gisslan genom att kräva att de åtar sig ett stort antal välfärdsutgifter, som de sedan måste ordna finansiering av.

Det mest aktuella exemplet är flyktingmottagandet. Migrationsverket fördelar ett stort antal nyanlända på kommuner runt om i Sverige, men även om det är staten som beslutar om flyktingmottagandet och en statlig myndighet som fördelar flyktingarna över landet, är det kommunerna som ska bekosta bostad, förskola och skola, SFI, eventuellt försörjningsstöd med mera. Kommunerna tillåts inte styra över sin egen utgiftssida, och har således inget annat val än att anpassa intäktssidan.

Samma sak gäller alla kommunens ordinarie uppgifter: dagis, skola, gymnasium, komvux, socialtjänst, äldreomsorg, miljöskydd, sophantering, bibliotek och så vidare. Statens krav på vad kommuner ska erbjuda gör det omöjligt för en kommun att sänka skatten och låta invånarna själva ta ett större ansvar för vissa av dessa tjänster.

Kommunerna tillåts inte styra över sin egen utgiftssida.

En kommun som gjorde det skulle förmodligen stå sig rätt bra i konkurrensen med de kommuner som fortsätter hålla alla verksamheter offentligt finansierade med extra allt. Men även om det vore möjligt kvittar det hur mycket en kommun har att vinna på att sänka skatten. Det kommunala utjämningssystemet innebär nämligen att de kommuner där många har jobb och få går på bidrag – något som bland annat kan uppnås med skattelättnader – förlorar 95 procent av sina ökade skatteintäkter.

Misskötta kommuner belönas däremot, och kan fortsätta slösa med skattepengar. De har ju inget att vinna på att låta bli. Sveriges kommuner är maktlösa inför statens krav i kombination med ett kommunalt utjämningssystem som i stället för att jämna ut förutsättningar för samhällsservice mellan glesbygdskommuner och storstäder, räddar misskötta, ofta S-styrda storstadskommuner från att behöva ta konsekvenserna av sin egen politik. De största mottagarna av pengar ur utjämningssystemet är Göteborg och Malmö – storstadskommuner i tillväxtregioner.

Inte nog med att staten ständigt ökar de offentliga åtagandena och utgifterna, den tvingar även kommunerna att hålla skattetrycket uppe. Det är mycket möjligt att de 26 blå skattehöjarkommunerna egentligen hade kunnat skära ned och effektivisera även inom ramen för det kommunala uppdraget. Samtidigt verkar de i ett system där de inte uppmuntras att sänka skatten för medborgarna, utan snarare motverkas.

Att öka den enskildes självbestämmande och flytta ekonomisk makt från staten till individen borde vara en självklar prioritet för borgerliga politiker, såväl i kommunfullmäktige som i riksdagen. Något är fel när borgerliga kommunpolitiker i ett av världens värsta högskatteländer inte sänker skatten.