Eli Göndör: Ett skyddat boende räcker inte

Det tar tid för vissa ämnen att accepteras i debatten. Kanske är det allra tydligaste exemplet integration och vad som sker i mötet mellan olika kulturer.

Redan 1995 belyste skribenten Thomas Gür, som länge diskuterat integrationsfrågor, den svenska integrationspolitikens problem i boken Staten och nykomlingarna (City University Press). 2012 påpekade Timbro förlagschef Andreas Johansson Heinö i Gillar vi olika? (Timbro) betydelsen av att uppgradera medborgarskapet. 2013 publicerades Heder och samvete (Fri tanke), där journalisterna Eduardo Grutzky och Lars Åberg lyfte fram hedersförtryckets karaktär och omfattning i Sverige.

Samma år publicerade Timbro en rad böcker som tog upp centrala ämnen med stor betydelse för integrationsproblematiken i Sverige. Bland dem fanns min antologi Religionen i demokratin – ett politiskt dilemmas återkomst, som diskuterar mötet mellan det sekulära samhället och olika religiösa uttryck. Litteraturvetaren Carl Rudbeck skrev Islam och liberalism, som specifikt diskuterade islams förutsättningar att utvecklas i en liberal riktning. 2014 kom journalisten och författaren Per Brinkemos bok Mellan klan och stat, där han tar upp klanens roll och betydelse för människor som kommer till Sverige och hur dessa uttryck bäst bör förstås.

I bästa fall togs dessa analyser emot med en axelryckning. I sämsta fall anklagades författarna för att iaktta situationen med en kolonial eller rasistisk blick. I Aftonbladet anklagades Per Brinkemo för att sprida rasistiska stereotyper om somalier, samtidigt som Timbro påstods lansera en ”kolonial syn på integrationspolitik”.

Naturligtvis är det fullt rimligt att kritisera eller ha åsikter om innehållet i en bok. Det iögonfallande var snarare det bristande intresset för kultur och integration. När författarna kritiserades, var det för allt möjligt som inte hade med själva sakfrågan att göra.

Ingen frågade sig varför ungdomar från länder där auktoriteter, bildning och bibliotek normalt sätt är något som respekteras, beter sig oacceptabelt på bibliotek i Sverige.

Nu, fem år senare, är det tvärtom. Alla talar om religion, klan och heder. I tv-programmet Agenda 12 november ombads jämställdhetsminister Åsa Regnér förhålla sig till att kommuner larmar om ökat hedersförtryck efter den stora flyktinginvandringen. Ministern förklarade att det vidtas en rad åtgärder för att helt få bort hederskulturen från samhället. I dag är det svårt att hitta någon som förnekar hederskulturens förekomst och inte kopplar fenomenet till klanstrukturer.

Samtidigt är förståelsen ibland ytlig. De som tidigare förnekade vikten av att förstå människors bakgrund för att skapa en fungerande integration, har nu intagit positionen att människor kommer hit med en uppsättning idéer vilka de mer eller mindre överför till sin nya miljö i Sverige.

Biblioteksdebatten är ett exempel. Chefredaktören för Kvartal Paulina Neuding påpekade att flera bibliotek i Sverige utsattes för bråk och störningar av ungdomsgäng med i tid närliggande invandrarbakgrund, och efterfrågade att tystnad och ordning skulle upprätthållas på biblioteken. Roger Mogert (S), då kulturborgarråd i Stockholm, hävdade att påståendena var ”kryddade med en god portion främlingsfientlighet eller en väl tilltagen dos klassförakt” och menade att bibliotekens roll borde problematiseras.

Ingen frågade sig varför ungdomar från länder där auktoriteter, bildning och bibliotek normalt sätt är något som respekteras, beter sig oacceptabelt på bibliotek i Sverige.

När människor förflyttar sig mellan olika miljöer som har motsägelsefulla krav och förväntningar på dem, sker nämligen olika beteendeförändringar. Vad som händer i själva mötet, eller vad mötet mellan olika kulturella arv kan få för konsekvenser, glömdes bort i analysen. Vem påverkar och vem påverkas?

Att hantera en kulturkrock

Under sina fältstudier i en by i Libanon under 1970-talet undersökte antropologen Michael Gilsenan hur kvinnor respektive män förflyttade sig eller uppförde sig i det offentliga rummet jämfört med inom hemmets domän. På gatorna och i gränderna höll sig kvinnor borta från allmänhetens synfält. De rörde sig utmed husväggarna, medan männen gick där de syntes, mitt i gatan. Männen promenerade i lugn och ro medan kvinnorna rörde sig brådskande mot bestämda mål.

Vad Gilsenan beskriver är ett normstyrt, instinktivt beteende. Det var alltså inget människorna i den lilla byn tänkte på, lika lite som svenskar i allmänhet tänker på hur vårt beteende i det offentliga rummet illustrerar vad som är normerande för Sverige.

Mötet mellan två normativa beteenden sätter fokus på vad som tidigare varit passivt och självklart. I boken Islam and Secularity: The Future of Europe’s Public Sphere beskriver sociologen Nilüfer Göle hur utövandet av religion i Europa har förflyttat sig från det privata till det offentliga med synliga markörer. Moskéer, dietlagar och kvinnors slöjor är enligt Göle några av islams symboler som placerat sig mitt i Europas sekulära vardag.

Muslimer som kommer till Sverige lär sig av andra grupper att man kan kräva anpassning av majoritetssamhället.

I den sortens kulturella möten finns många aktörer. Filosofen Michael de Certeaus gör i sin bok Practice of Everyday Life skillnad mellan strategi och taktik. Strategi, menar han, är vad stater eller myndigheter bygger upp för att få ett samhälle att fungera. Taktik är vad individen använder sig av för att få vardagen att fungera trots de hinder som strategierna kan innebära.

Människor som kommer till Sverige läser av samhället och försöker förstå hur de olika strategierna ser ut och vilken taktik de behöver använda för att hantera dem.

Ett exempel som väl illustrerar hur det kulturella mötet skapar taktiker är informationshäftet ”Din muslimska patient – Information till dig som vårdar patienter med islamisk tro”. Häftet är framtaget i samverkan mellan sju islamiska föreningar och Myndigheten för stöd till trossamfund (SST). I princip är häftet ganska odramatiskt och informerar snarare än att ställa krav. Samtidigt uttrycker det att det är önskvärt att det svenska samhället anpassar sig till muslimers preferenser (även om inget garanterar att vad häftet uttrycker är preferenser som alla muslimer har).

Idén om att förvänta sig någon form av särbehandling eller speciell förståelse för egna traditioner och uppfattningar, kommer inte hit med de människor som har muslimsk bakgrund. Tvärtom är idén resultatet av det svenska samhällets anspråk på att försöka tillgodose olika gruppers behov. Muslimer som kommer till Sverige lär sig av andra grupper att man kan kräva anpassning av majoritetssamhället. Det finns inget bra svar på varför muslimer inte skulle ta intryck av den påträngande idén att HBTQ- eller genuscertifiera Sverige.

Kampen om moralen

Det är i mötet med ett sekulärt, individualistiskt, frihetligt system som den religiösa självbilden aktiveras. Hederskulturen aktiveras och blir aggressivare när det omgivande samhällets normer drar åt ett annat håll. De som riskerar att förlora sin status då hedersrelaterade strukturer hotas kommer naturligtvis göra allt för att bevara dem.

En 40-årig tvåbarnsfar från Irak berättade för mig att han nu skulle åka tillbaka med sina barn till Irak. Om de blev kvar i Sverige skulle de nämligen demoraliseras. Bakom ett sådant uttalande och ett sådant beslut finns en rädsla för att i den nya miljön helt förlora sin status. Som outbildad 40-åring är hans möjligheter i Sverige minst sagt begränsade.

Hans barn har däremot sannolikt en framtid och förutsättningar till att både anpassa sig och utbilda sig. Men hans barns eventuella framgångar kan också innebära att han kommer att förlora sin patriarkala status eller den roll som han upplever att han bör ha inför sina barn. Det var dock inget han tänkte på eller räknade med då han bestämde sig för att komma till Sverige. Mötet med den svenska verkligheten aktiverade ett behov av att upprätthålla sin status vilket ledde till det aktiva valet att åka tillbaka.

Ett annat exempel på hur mötet med en ny kultur kan förändra självuppfattningen, är kvinnor från länder som styrs av patriarkala normer. Synen på vad det innebär att vara klädd eller avklädd skiljer sig markant mellan exempelvis Skandinavien och Mellanöstern eller Afrika. Plagg man tidigare burit med självklarhet, utan att riktigt reflektera över dem, blir plötsligt föremål för konflikt i ett sammanhang där de avviker från normen.

När en polismästare i Aktuellt säger att polisen i Sverige inte hinner utreda våldtäkter, är det väldigt dålig reklam för det svenska systemet.

Mötet mellan olika kulturer är också mötet mellan olika moraliska berättelser. Varje kultur bär med sig övertygelsen att de egna traditionerna är mer moraliska än andras. Socialpsykologen Jonathan Haidt har i sin bok The Righteous Mind (2013) beskrivit hur gemenskaper grundar sina berättelser på moraliska principer, även när dessa motsäger varandra. De som lever efter hederskulturens normer motiverar sitt beteende med en moralisk berättelse på samma sätt som de vilka föredrar det frihetliga sekulära systemet. Det faktum att människor i väst som vuxit upp och lever i frihetliga miljöer kan argumentera för varför deras livsform är bättre gör inget intryck på den som redan bestämt sig för att den egna moraliska berättelsen är överlägsen.

Varken de som nyligen kommit till Sverige eller de som länge levt enligt en frihetlig norm har tidigare fått sina moraliska berättelser så tydligt ifrågasatta av varandra som nu. I och med att vi tror att vår berättelse är bättre måste samtidigt den andres berättelse beskrivas som mindre bra eller mindre moralisk. Det är grunden för hur religiösa gemenskaper är uppbyggda och motivet bakom religiös mission – men också en grundsten i kulturella gemenskaper. Utan övertygelsen att man själv har rätt finns det ingen anledning att hålla fast vid hur man själv lever eller försöka övertyga andra om att byta.

Behovet av att försvara den egna berättelsen blir desto starkare i mötet med en annan. Varje byte från en moralisk berättelse till en annan blir en existentiell kris.

Vår beredskap är inte god

Det tog 5–7 år för samhället i stort, men framför allt för politiker och majoriteten av journalistkåren, att acceptera att religion, klan, kulturellt eller socialt arv har betydelse för människor även som flyttar till Sverige. Förhoppningsvis kommer det inte behöva ta lika lång tid att förstå hur identiteter och föreställningar aktiveras eller formas i möten och genom påtryckningar.

Naturligtvis ska det finnas en strävan efter att de som kommer till Sverige i viss mån anpassar sig till vad som är normerande i Sverige. Men för varje initiativ kommer det komma en motreaktion. Den måste myndigheter och institutioner vara beredd på att hantera. För när allt kommer omkring avgörs konflikten av vilket system som visar sig vara starkast, mest stabilt och mest framgångsrikt av de två system som erbjuds medborgarna i dag. Det svenska, individualistiska men samtidigt stats- och myndighetsorienterade, och det klan- och religionsbaserade.

Myndigheter och institutioner behöver vara förberedda på att ta hand om och skydda människor som vill lämna sitt tidigare liv.

Här har det fria individualistiska samhället ett problem. Ska människor lockas att lämna den sortens naturliga gemenskap som en klanstruktur innebär till förmån för det sekulära samhället, måste det sekulära samhället bevisa att det kan skydda dem som vill leva i enlighet med dess principer. När en polismästare i Aktuellt säger att polisen i Sverige inte hinner utreda våldtäkter, är det väldigt dålig reklam för det svenska systemet.

För många är det nämligen fortfarande förknippat med livsfara att bryta med den kultur som de kommit till Sverige med. Inget kan vara mindre uppmuntrande för dem som har planer på att lämna sitt gamla system för det nya, än tvivlet på att det nya systemet kan garantera deras säkerhet. Oavsett vad som hittills har gjorts av myndigheter för att hitta och straffa utövare av hedersvåld är det långt ifrån tillräckligt.

När majoritetssamhället med politiska åtgärder ökar trycket mot klanbaserade hedersnormer, kommer delar av den kulturen att stärkas som motreaktion. Då måste det offentliga kunna visa att det finns en fungerande institutionaliserad beredskap som verkligen kan skydda dem som tar steget. Det duger inte att lämna områden i Sverige vind för våg, utan fungerande institutioner, myndigheter och polis.

Våldskapitalet är nyckeln

Det svenska samhället behöver både skapa ett tryck på klanbaserade strukturer i Sverige, och utveckla förmågan att hjälpa människor som vill lämna dessa strukturer. Framför allt behöver polisen bygga upp ett våldskapital. Det måste vara tydligt för alla vem som har våldsmonopolet i hela landet – inklusive de särskilt utsatta områdena där gäng bygger upp egna strukturer som konkurrerar med polisen.

Myndigheter och institutioner behöver vara förberedda på att ta hand om och skydda människor som vill lämna sitt tidigare liv. Det gäller inte bara skyddat boende eller liknande. När personer lämnar en klanbaserad struktur eller en hederskultur blir de tvungna att kapa alla band till sin familj och sina vänner. Sociala nätverk och gemenskaper går förlorade. Därför förekommer det att människor ger upp och återgår till sin tidigare gemenskap, trots det som fick dem att lämna från början.

Det måste alltså finnas ett mottagningssystem som kan uppfylla de behov en människa kan ha avseende socialt umgänge eller gemenskap. Att uppmuntra människor till att slita sig loss från en gemenskap och sedan lämna dem i sticket är inte en fungerande lösning.

Det måste samtidigt följas upp med utbildningar som kan leda till arbete. Förflyttningen blir helt omöjlig att hantera för en människa som inte bara upptäcker att den plötsligt blivit ensam utan också tvingas konstatera den varken har utbildning, sysselsättning eller möjlighet till arbete.

Inget av detta sker över en natt. Det kräver att samhället i stora delar omstruktureras och mobiliseras för att konkurrera med system som överlevt mycket längre än de system som majoriteten i Sverige föredrar. Det är bortkastad tid att vänta ytterligare 5–7 år på nödvändiga förändringar.