Eli Göndör: Debatten om huvudduken missar sekulära regimers förbrytelser

Det började med att Simförbundets ordförande Ulla Gustavsson kritiserade Riksidrottsförbundet för att ett distriktsförbund publicerat en bild av en flicka med huvudduk som sköt med luftgevär. Gustavsson motiverade sin kritik med att huvudduken, som hon ser det, kan associeras med företeelser som könsstympning, barnäktenskap och hedersvåld.

Bara några dagar senare fick hon avgå. Det finns naturligtvis en hel del att säga, dels om att någon måste avgå för att ha uttryckt sig onyanserat, dels om hur fort det gick från uttalandet till att Ulla Gustavsson fick avgå. I allt väsentligt visar det återigen hur orimligt nervöst Sverige blir när det kommer till frågor om religiösa uttryck och integration. Men det är inte vad denna text handlar om.

Min ambition är att här lyfta fram hur debatten om huvudduken fördes och på vilka sätt de olika inläggen visar på ett förhållningssätt till huvudduken som inte bara är okunnigt, utan också ensidigt på ett sätt som i förlängningen kan vara farligt.

Problematiska argument

Ett antal debattörer har föreslagit ett förbud mot huvudduk på unga flickor i grundskolan. Som exempel kan lyftas Ann Heberlein, Moderatkvinnornas Alexandra Anstrell och Sara Mohammad, ordförande för Glöm Aldrig Pela och Fadime (GAPF). Deras inlägg i debatten illustrerar ett antal av de problematiska argument för förbud som används, även om de är långt ifrån ensamma om att lägga fram dem. Argumenten kan sammanfattas i följande punkter:

• Artikelförfattarna bestämmer genom ett ytterst förenklat resonemang vad huvudduken står för.
• De som bär huvudduken blir således någon form av levande reklampelare för en rad olika företeelser som strider mot vad som kan anses vara ”svenska värderingar”.
• Det i sin tur innebär att föräldrar som uppmanar barn eller unga flickor att bära huvudduk isolerar dem från samhället och reproducerar förlegade värderingar.
• För att detta ska förhindras bör man åtminstone ”våga” diskutera slöjförbud som ett nytt eller progressivt förslag på hur situationen bör hanteras.
• Som exempel framförs inte sällan att kvinnor förtrycks, bland annat genom att tvingas att täcka sig på olika sätt, i exempelvis Iran och Saudiarabien.
• Till det läggs inte sällan argumentet att det faktiskt flytt kvinnor till Sverige för att slippa tvånget att bära huvudduk, ett argument som ofta framförs av en kvinna med invandrarbakgrund som för att ge argumentet extra tyngd.

Argumenten bygger inte bara på ett selektivt urval av ståndpunkter utan blundar också för bakgrund och sammanhang som motiverar kvinnor att bära huvudduk.

Sommaren 2018 avbröts Farah Alhajehs rekryteringsprocess hos ett företag i Uppsala när hon vägrade hälsa på en man genom att skaka hand. I en intervju med SVT efter en dom från Arbetsdomstolen beskriver hon reaktionerna: ”Lägger jag ifrån mig telefonen i 20 minuter så har jag 500 nya meddelanden.” ”De kommer via Facebook, Instagram, mejl och Twitter.” Hon beskriver sig själv som en relativt nybliven praktiserande muslim, men också ”en helt vanlig 24-årig tjej […] Jag jobbar, går runt i pyjamas och tittar på Netflix precis som vem som helst”. Den bifogade bilden visar även att hon använder huvudduk, men samtidigt väljer att sminka sig.

Det behövs inga djupare kunskaper om radikal islam för att förstå att Alhajeh inte är radikala konservativa islamisters ideal för hur en muslimsk kvinna bör bete sig. I dessa kretsar uppfattas sociala medier och Netflix som demoraliserande, och smink ett tecken på moraliskt förfall. Det finns heller inget i hennes attityd eller förhållningssätt som signalerar att hon skulle vilja isolera sig från samhället. Däremot påpekar hon att hon bara för några år sedan blev religiös. I dag finns det många i Sverige som likt Alhajeh har format sig en egen identitet utifrån sin egen tolkning av islam och huvudduken.

I boken A New Paradigm for Understanding Today’s World (Polity Press, 2007) menar sociologen Alain Touraine att det är förflyttningar och förändringar som formar människors identitet i det nya globala tillstånd vi lever i. Tidigare har människors liv enligt Touraine varit mer statiskt. En arbetsplats. Ett bostadskvarter. En familj. I dag byter människor jobb ofta, skiljer sig och gifter om sig och byter bostad. Framför allt rör sig människor mellan miljöer som ställer motsägelsefulla krav och förväntningar på dem. Från en kulturell omgivning som förväntar sig det ena till en annan som förväntar sig något helt annat.

Hur var och en navigerar mellan dessa miljöer varierar naturligtvis. Men att exempelvis först förflytta sig från ett land till ett annat, sedan från en traditionell familj i en segregerad förort till ett universitet i huvudstaden, innebär naturligtvis att navigera mellan en rad olika barriärer. Det i sin tur formar identiteter, och kan också innebära att människor använder sig av olika typer av yttre signaler för att markera mot de påtryckningar som kommer från de olika miljöerna.

Sekulärt förtryck

Det stämmer att kvinnor har tvingats och fortfarande tvingas att bära huvudduk av både regimer och familjer i olika delar av världen, och att människor flytt till Sverige för att slippa religiöst förtryck. Men det glöms ofta bort att människor också har flytt till Sverige för att slippa sekulärt förtryck. Just sekulärt förtryck är en central del av många länders historia varifrån människor kommit till Sverige. I Mellanösterns sunnimuslimskt dominerade länder har islam inte bara varit ett uttryck för religiositet i form av tro, introvert fromhet eller religiösa ritualer och traditioner. Det har också fungerat som opposition mot sekulärt förtryck.

Med drömmen att skapa en ny autentisk arabisk gemenskap, formulerade Michel Aflaq (1910–1989) idén som kom att utgöra grunden för det arabisksocialistiska partiet Baath (”pånyttfödelse”). Baath var en mix av socialism och panarabism. Det traditionella och förlegade skulle underordnas en modernare framtid, där människor skulle frigöras från social misär, religiösa uttryck, svårigheter och förtryck samt känslan av att kontrolleras av främmande makter.

Under slagorden enighet, frihet och socialism skulle den arabiska världen enas, befrias från främmande makter och forma en egen arabisk socialism över hela Mellanöstern. Unga officerare och generaler i Mellanöstern upplevde att de i Baath hade hittat formeln för en ny och modern värld.

Genom en kupp 1970 tog Hafez al-Assad, far till Syriens nuvarande president Bashar al-Assad, makten över både Baath-partiet och över Syrien. I Irak kom Baath-partiet efter inre strider att 1968 ledas av Saddam Hussein som 1979 tog över presidentämbetet. I Egypten försökte Gamal Abdel Nasser stärka arabnationalismen genom febriga visioner i offentliga framträdanden, om hur Israel måste förgöras för att skapa ett sammanhängande arabiskt territorium.

Men i det sekulära arabiska reformprojektet var ambitionen även att återanknyta till något rent och historiskt autentiskt. Assad identifierade sig med Saladin. Saddam Hussein jämförde sig med Nebukadnessar och Nasser såg sig själv som en modern Farao. Tillsammans förespråkade de en ny progressiv arabism som anknöt till forna storhetstider och därigenom sökte det sanna och autentiska bortom religionen.

I Somalia tog general Siyad Barre makten i en militärkupp 1969 och styrde sedan landet genom en repressiv militärdiktatur stödd av Sovjetunionen. Precis som de arabiska diktaturerna hade gjort processen kort med det religiösa ledarskapet, avrättade Barre 1975 det religiösa muslimska ledarskapet i Somalia. Precis som i den sunniarabiska världen innebar således även militärkuppen i Somalia att en konfliktlinje upprättades mellan religionen och en förtryckande sekularism.

Som en del av den så kallade moderniseringsprocessen infördes i flera länder förbud mot att bära huvudduk. I ett försök att visa upp Iran som upplyst och västorienterat utfärdade Reza Shah, som regerade under mellankrigstiden, en order som förbjöd kvinnor att bära huvudduk. Ryktet om förbudet ledde till demonstrationer där kvinnor, såväl religiösa som icke-religiösa, satte på sig huvudduk. I Syrien åkte Baath-partiets patruller runt i Damaskus och slet av kvinnor deras huvuddukar. Liknande demonstrationer som i Iran förekom även i Syrien på 1960-talet. Och precis som kvinnor i dag demonstrerar utan huvudduk som protest mot tvång, har algeriska kvinnor klätt sig i huvudduk för att demonstrera mot den franska kolonialmakten och ta ställning för algerisk identitet och kultur.

Huvudduken var inte det enda religiösa uttryck som de nya regimerna slog ned på. I Egypten fängslades och hängdes Muslimska Brödraskapets ledning medan de kristna kopterna förpassades till samhällets marginaler och Kairos soptipp. Underrättelse- och angivarsystem som satte skräck i befolkningarna upprätthölls av KGB-agenter i Kairo och Damaskus. Liknande förekom i Turkiet och Afghanistan. Diktaturernas arméer utrustades inte sällan med Sovjetunionens modernaste vapen.

Efterkrigstidens diktaturer ledde till stagnation och ekonomisk misär. Exempelvis Muslimska Brödraskapet i Egypten och sufier i Syrien tilläts därför engagera sig i välfärd bland fattiga och socialt utsatta. Religiösa grupper blev genom sitt engagemang mot fattigdom och social utsatthet, den arabisksunnitiska rösten mot korruption, orättvisor och sekulärt förtryck. Därmed förtydligades en konfliktlinje mellan sekulärt förtryck å ena sidan och å andra sidan religion eller islamiska religiösa uttryck som det etablerade motståndet mot orättvisor och modellen för hur ett fritt och rättvist samhälle skulle utformas.

Bilder av eliternas frihet

På senare år har det blivit vanligt att dela bilder i sociala medier som föreställer kvinnor i korta kjolar från Iran och Afghanistan eller vid arabiska universitet under 1960- och 1970-talen. Spridningen av bilderna följs ofta av kommentarer som hävdar att ökat religiöst inflytande fört länderna bakåt i utvecklingen. Det är en i stora delar felaktig bild. Sekulariseringen som förekom på vissa håll under 1960- och 1970-talen var för de allra flesta en produkt av tvång och förtryck. Genuin frihet i klädsel och livsstil var något som endast åtnjöts av en liten elit nära makten. På landsbygden i Irak, Syrien, Afghanistan och Egypten härjade fattigdom och social utsatthet i ofta i kombination med låg utbildning och hög arbetslöshet.

Därmed kan man konstatera att vissa som är för ett förbud mot huvudduk inte kommer med något nytt eller modigt. Förbud mot huvudduk har redan prövats av sekulära socialistiska regimer, och människor har flytt från dem.

Att det finns kvinnor som upplevt religiöst förtryck och därför vill slippa huvudduk i Sverige är således sant. Men det finns också de vars föräldrar flydde från en form av sekulärt förtryck, där ett element var att de inte tilläts bära huvudduk. Det stämmer också att kvinnor i Iran och Saudiarabien straffas om de tar av sig huvudduken. Av det följer dock inte att kvinnor som i ett fritt samhälle vill ha på sig huvudduken ska straffas. Inte minst för att valet att bära huvudduk i Sverige görs i ett helt nytt sammanhang som kan innebära att flera olika typer av motiv ligger till grund för deras beslut.

Det finns hyllmeter av litteratur som har avhandlat ämnet, som mer eller mindre över hela linjen nått samma slutsats. Pia Karlsson Miganti, etnolog och lektor vid Stockholms universitet, summerar det väl i boken Muslima (Carlsson, 2014). Där påpekar hon att huvudduken både kan vara ett uttryck för förtryck eller en patriarkal ordning, och ett uttryck för frihet och självständighet.

Av de hundratals kvinnor med huvudduk jag har intervjuat har jag kommit fram till att hundra kvinnor sammanlagt ger runt fyrtio olika svar på varför de väljer att bära huvudduk. De som hävdar att duken bara kan förstås på ett sätt och att kvinnorna därför gör det mot bättre vetande degraderar dessa kvinnor till viljelösa våp. De tillskrivs dessutom uppfattningar och idéer de aldrig gett uttryck för.

Motsatsen till radikalism

Låt oss återvända till Farah Alhajeh, kvinnan som bär huvudduk och vägrade skaka hand med en man, men som samtidigt använder sociala medier, tittar på Netflix och sminkar sig. Hon är i mångt och mycket ett uttryck för den direkta motsatsen till den radikalism och det förtryck somliga ser henne som ett offer för.

Återanknyter vi till Alain Touraines resonemang om hur människor formas av förflyttningar mellan miljöer med motsägelsefulla krav och förväntningar på deras beteende, blir det fullt logiskt att kämpa för kvinnors rätt att slippa huvudduken i exempelvis Iran och Saudiarabien. Men det blir också lättare att förstå varför Farah Alhajeh valt att anknyta till religion och religiösa uttryck i Sverige som omger henne med sekulära krav och förväntningar. I mer än ett avseende är hon delvis ett uttryck för det Manuel Castells kallar för motståndsidentitet i boken Power of Indentity (Blackwell Publishers, 1997). Anledning till hennes beslut kan mycket väl vara att hon lever i en annan miljö än vad hennes föräldrar gjorde.

Inget är heller så försåtligt som att anklaga människor för att inte förstå sitt eget bästa eller lida av falskt medvetande. Det vi normalt kallar för totalitära system har historiskt alltid ansett att de befriar människor. Totalitära idéer gör alltid moraliskt anspråk på att befria människor, inte sällan från vad som anses vara ett falskt medvetande. Förtryck, i vissa fall även våld, anses alltså i förlängningen göra gott eftersom det formar offret för förtrycket till en lika fri och insiktsfull människa som förtryckaren anser sig vara.

När människor således argumenterar för en principiell frihet, men samtidigt bestämmer vad andra ska göra med denna friheten och därför kan tänka sig att inskränka deras frihet så att de följer just ens egen uppfattning om vad frihet är, reproducerar de det tankesätt som legat till grund för några av mänsklighetens värsta övergrepp på andra människor.

Detta tankesätt har även i Somalia, Iran och Afghanistan, för att bara nämna några exempel, dessutom varit argumentet såväl för att förbjuda huvuddukar som för att tvinga personer att bära huvudduk.

För att avslutningsvis återgå till unga flickor med slöja i olika miljöer som idrott eller skola, så är det rimligt att se fenomenet med utgångspunkt i Alain Touraines resonemang om hur vi möter omgivningar som ställer motsägelsefulla krav på oss. Med den utgångspunkten blir det helt orimligt att se huvudduksbärande flickor endast som ett försök från föräldrars sida till att isolera flickorna från det nya och annorlunda samhället de lever i. Snarare bör de ses som uttryck för en oro och ett försök till att navigera mellan traditioner och i vissa fall konservativa uppfattningar.

I rapporten ”Konfessionella friskolor – samhällsproblem eller mänsklig rättighet?” konstaterar forskarna Jonas Qvarsebo och Fredrik Wenell att föräldrar som inte nödvändigtvis är religiösa men ändå har en konservativ syn på uppfostran oroar sig för vad de upplever vara en moralisk förslappning som enligt dem får sitt uttryck i alkohol och festande. Dessa föräldrar föredrar då en muslimsk skola som delar föräldrarnas moraluppfattning.

Föräldrar som således låter sina barn delta i verksamheter som exempelvis idrott försöker sannolikt navigera mellan att å ena sidan inte helt förlora sin tradition och kultur men å andra sidan ändå bli en del av samhället. I radikala salifitiska eller konservativa miljöer är blotta tanken på att barn ska delta i idrottsutövning med barn av motsatt kön omöjlig. I delar av dessa miljöer beskrivs också det västerländska samhället i generella termer som ett islamofobiskt hot. Uppfattningen att huvudduken i dessa fall skulle vara ett uttryck för att isolera barnen är att producera en föreställningsvärld som inte kommunicerar med verkligheten. Den förälder som vill isolera sina barn skulle rimligtvis förbjuda dem att delta i det sekulära majoritetssamhällets aktiviteter, som idrott.

För den som vill knuffa muslimer i Sverige rakt in i famnen på radikala miljöer är således ett huvudduksförbud en utmärkt idé. Samhällsfientliga radikala grupperingar står på kö för att ta emot dem som skulle känna sig förtryckta av ett förbud, och samtidigt få sina egna vanföreställningar om västs muslimfientlighet bekräftade.

Den som påpekar att kvinnor flyr från religiöst förtryck och att det är något som bör visas hänsyn har rätt. Men att utesluta det faktum att det även finns kvinnor som flytt från sekulärt förtryck eller av andra orsaker motiveras till att bära huvudduk i Sverige är manipulativt och ohederligt. De som ägnar sig åt det vet säkert varför de gör det.

Att utgå från att kvinnor eller flickor inte kan bära huvudduk av egen fri vilja och av en rad olika anledningar kopplade till identitet och sammanhang, utan istället på ett generaliserande sätt utgå från att man själv vet bäst varför de bär huvudduk, är förnedrande mot dessa kvinnor. Dessutom speglar det ett resonemang som har använts av historiens värsta förtryckarregimer, och som vi har all anledning att se på med djup misstänksamhet.