Elefanten i porslinsbutiken
Alice Bah Kuhnke fråntas ansvaret för arbetet mot våldsbejakande extremism, efter sina halsbrytande uttalanden om arbetet med hemvändande jihadister. Att slå ihop demokratiministerposten med kulturministerposten var en dålig idé från början. Att ge portföljen till Miljöpartiet en än sämre idé, för att inte tala om att låta Alice Bah Kuhnke leda departementet.
Löfvens val att slå samman kultur- och demokratiministerposterna var en tydlig indikation på vilken kultursyn som präglade den nya regering som tillträdde efter valet 2014. Det var 1970-talet på nytt. Kulturen som sådan saknade egenvärde om den inte kunde användas som ett redskap för andra, högre syften. Med den nya kombinerade ministertaburetten skulle den offentligt finansierade kultursektorns alla institutioner bli verktyg för ideologiska syften.
På motsvarande sätt motiverades Olof Palmes radikala omläggning av kulturpolitiken på 1970-talet. Den nya kulturpolitiken var en viktig del i den politiska och sociala omstöpningen av samhället. I de kulturpolitiska målen slogs bland annat fast att kulturpolitiken skulle ”motverka kommersialismens negativa verkningar”. Mossiga begrepp som bildning och kulturarv försvann ur de kulturpolitiska styrdokumenten.
En viktig skillnad mellan Palme och Löfven är dock att medan den förre bar på ett glödande engagemang för de kulturpolitiska frågorna tycks den senare knappast kunna bry sig mindre. Att Partiet (med versal begynnelsebokstav) så lättvindigt förhandlade bort kulturdepartementet till Miljöpartiet vid regeringsbildningen har smärtat mången kulturvurmande socialdemokrat av den gamla skolan. Fram till Löfven betraktades kulturministerposten som en socialdemokratisk prestigeposition. Att just denna skulle gå till de gröna var det nog inte många som hade väntat sig.
Det var inte bara en prestigeförlust för Socialdemokraterna. Just Miljöpartiet var dessutom särskilt illa lämpade att ta över kulturdepartementet. Ända fram till valet 2014 (och en bra bit därefter) saknade partiet så gott som helt en egen politik på området. Situationen var så allvarlig att partiet beslutade att kalla in en extern arbetsgrupp för att ta fram en kulturpolitik åt partiet, efter valet. Arbetsgruppens slutrapport blev ett fiasko som kölhalades från höger till vänster.
Det var just därför kanske inte så konstigt att partiledningen letade utanför de egna leden när de skulle hitta någon att fylla ministerposten med. Att hämta en byråkrat från kultursektorn var inte heller så illa tänkt. Synd bara att det blev Alice Bah Kuhnke.
Under Bah Kuhnkes tid som generaldirektör för ungdomsstyrelsen ökade utbetalningarna av bidrag från myndigheten till organisationer med mer eller mindre tveksamma agendor, något som fortsätter än idag vid myndigheten som numera heter MUCF och som Smedjan har granskat i en serie artiklar. Bah Kuhnkes samröre med islamister och identitetspolitiska aktivister har också fortsatt sedan hon bytte generaldirektörsrollen mot ministerportföljen.
Även när det kommit till den konkreta politiken har Bah Kuhnke farit fram som en elefant i en porslinsbutik. Jämfört med sin företrädare, som tillsatte en omfattande utredning av hela kulturområdet och som snarast kan anklagas för att ha agerat alltför försiktigt, har Bah Kuhnke gått skövlande fram. Den förestående sammanslagningen av världskulturmuseerna med identitetspolitiska förtecken, som Ola Wong uppmärksammat, är ett exempel, det öppna samarbetet med identitetspolitiska lobbyorganisationer som Rättviseförmedlingen ett annat. Det hårdföra genomdrivandet av den nya filmpolitiken, och nonchalansen inför kritiska synpunkter är ett tredje exempel.
Det är bra att kulturministern fråntas ansvaret för arbetet med hemvändande jihadister. Egentligen är det barockt att ansvaret låg på kulturdepartementet från första början. Däremot är det underligt att hon har fortsatt förtroende att leda kulturdepartementet, trots sitt track record.
Det fanns en tid då kulturministrar fick avgå för petitesser som en obetald tv-licens. Tror någon att ett enda ögonbryn hade höjts över en sådan försummelse i ett riktigt kulturland som Frankrike?
Att Bah Kuhnke har fortsatt förtroende att leda kulturdepartementet är bara ytterligare ett kvitto på hur lågt regeringen Löfven värderar kulturfrågorna.