”Frihandel – byggd på gemensamma regler, färre tullar och mindre handelshinder – är av vital betydelse för Sveriges utveckling.”

Orden är Göran Perssons, Sveriges tidigare statsminister, och yttrades i regeringsförklaringen 1997. Värdet av frihandel var något han återkom till i flera regeringsförklaringar. Men det kunde lika gärna ha kommit från centralorganisationen för 14 fackförbund, LO. Det är unikt svenskt – ingen annanstans i Europa kommer du att hitta så tydliga formuleringar om handelns betydelse från vänsterpartier eller fackförbund. 

Den svenska striden för frihandel har pågått sedan 1765 när den österbottniska prästen Anders Chydenius verkade som riksdagsman. Då blev Sverige till slut ett föregångsland i fråga om fri handel, men genom historiens gång har framsteg varvats med bakslag.

Handelns enorma betydelse för vår ekonomiska utveckling är i dag väldokumenterad: Som ett exportberoende land i norra Europas utkant har vi lärt oss att handel över nationsgränserna är avgörande för ett växande välstånd. Det råder inga tvivel om att en allt friare världsmarknad har varit en starkt bidragande orsak till den snabba ekonomiska tillväxt som en stor del av världen varit med om sedan andra världskrigets slut.

Frihandel – tillsammans med sin följeslagare globalisering – har tappat sin stjärnstatus.

Men nu befinner vi oss återigen i ett tidevarv då handelns landvinningar ifrågasätts. Frihandel – tillsammans med sin följeslagare globalisering – har tappat sin stjärnstatus. Det är på modet att kräva nya murar.

Motståndet är, säkert som förr, genuint i sin ansats. Rädsla för auktoritära stater som Ryssland och Kina. Rädsla för att bli utkonkurrerad av länder i Asien eller Sydamerika. Rädsla för att tappa inhemska marknader och oro över ökad sårbarhet.Men den internationella handeln är i själva verket en del av lösningen, inte problemet. 

***

Låt oss börja med att titta på det här med Sverigepriser. Det blev ett populärt mantra under valrörelsen, inte minst från Vänsterpartiet. Framför allt vill partiet sänka elpriserna genom att dela upp prissättningen mellan utlandspriser och svenska priser. 

Det går att förstå att idén lockar. För visst vore det fint med Sverigepriser på virke och stål. Eller varför inte lastbilar och läkemedel. Vi sänker helt enkelt priset här hemma till nära noll – och sätter i stället upp tullar mot omvärlden. Svenska företag ska med andra ord få sälja i Sverige utan konkurrens från andra länder. 

Men snabbt skulle glädjen avta – eftersom allt är ett kretslopp. Indien och andra viktiga exportländer skulle exempelvis inte längre i samma utsträckning kunna köpa utmärkta produkter från svenska företag. Med tiden, eller i själva verket ganska snabbt, skulle de hitta alternativ, och vi skulle halka efter när svenska företag inte sporras av den internationella konkurrensen. 

Och om vi inte säljer våra varor till högsta pris kommer vi att ha råd med mindre utländska varor. Låga Sverigepriser på virke och stål kommer därför att medföra ännu högre Sverigepriser på halvledare och Tesla-bilar. 

Utan den fria handeln skulle det kort sagt bli dyrare och sämre att vara svensk. 

Svensk innovationsförmåga och produktivitetsutveckling kommer från att idéer korsar gränser. Konkurrens från andra länder säkerställer att vi håller oss på tårna och fortsätter utveckla våra företag och konkurrensutsätta våra företag. För utvecklingen kommer att ske, frågan är bara om det är här eller någon annanstans. Den internationella marknaden skapar stordriftsfördelar som är helt avgörande för ett land som Sverige för att bära upp storföretag med avancerade produkter. Utan utländska leverantörer – EU räcker inte ens i närheten – hade vi inte haft Ericsson, IKEA, Scania eller AstraZeneca. 

Utan den fria handeln och konkurrensen skulle det kort sagt bli dyrare och sämre att vara svensk. 

***

Världsekonomin är inte ett nollsummespel. Vi måste göra upp med föreställningarna om att kakan inte kan bli större.

För 20 år sedan var det den franska Attac-rörelsen som var övertygad om ”nollsummespelet” – då var föreställningen att handel bara gynnade rika länder. Fattiga exploaterades för att producera åt västvärlden. Verkligheten har med kraft motbevisat detta. Från år 1990 till 2015 minskade andelen i världen som lever i extrem fattigdom från 36 till 10 procent.

Motståndet har inte försvunnit, utan skiftat till att också inkludera traditionellt borgerliga röster. 

Trots att världens befolkning ökade under perioden så minskade antalet människor i extrem fattigdom med mer än en miljard. Tittar vi på Kina ser vi att inkomsterna sjudubblades när handeln stack iväg och i dag är andelen av befolkningen som lever i extrem fattigdom nära noll – från mer än var fjärde kines. När tullarna sänktes i Indien från 56 procent 1990 till 6 procent 2020 fyrdubblades medelinkomsten, och andelen extremt fattiga minskade från nästan en fjärdedel till 1,8 procent av befolkningen. 

Motståndet har dock inte försvunnit, utan skiftat till att också inkludera traditionellt borgerliga röster. För om fattiga länder vinner, då måste väl rika förlora? Johan Norberg förklarade detta träffsäkert i en rapport från tankesmedjan Frivärld: 

”Förr förklarade många sitt motstånd mot frihandel med att det skulle göra fattiga fattigare. Nu förklarar de sitt motstånd mot frihandel med att den gör fattiga rika allt för snabbt. Det grundläggande felslut som delas av många är nämligen tron på nollsummespelet: Föreställningen att om någon vinner måste någon annan förlora. Och om det inte är de som förlorar så är det vi.”

Även här ser vi att verkligheten är en annan. I rapporten illustrerar Johan Norberg med ett starkt exempel från Sverige: 1995–2015 ökade de svenska hushållens reala ekonomiska standard med 74 procent, och den ökade för alla inkomstgrupper. Inkomsterna har ökat så mycket att den som har 1995 års medianinkomst i dag betraktas som ”fattig” med ett relativt fattigdomsbegrepp, 60 procent av medianlönen. 

***

En vanlig invändning är att det är annorlunda nu. Tiderna är svårare, Kina är en rik diktatur som har lärt sig ekonomisk tillväxt. Auktoritära stater har infört dolda handelshinder som dumpad valuta och oklara rättsstatsförhållanden. Pandemin visade att vi behöver producera mer i Europa. En annan alldeles för vanlig uppfattning är att handel är bra i tider av fred, men inte i kris eller krig. 

Men ingenting kunde vara mer felaktigt.

Marknadsekonomin har en oöverträffad anpassningsförmåga. 

Leveranskedjor kan mycket väl krascha i kristider. Men kraften i marknadsekonomin är ojämförbar: Den nyttjar resurser effektivt och kapital räcker till mer. Kort sagt kan man skapa så mycket som möjligt med så lite medel som möjligt. Dessutom har marknadsekonomin visat sig ha en oöverträffad anpassningsförmåga. Det är som Patrik Strömer nyligen skrev i Smedjan:

”Marknaden består av tusentals företag och miljoner människor som fattar beslut utifrån sina förutsättningar och den unika information som just de besitter. Med fri prisbildning och konkurrens kan därför olika resurser, nyttor och värden vägledas och kanaliseras.”

Vi såg detta tydligt under coronakrisen. Näringslivet ställde snabbt om. Nya vaccin togs fram i rekordfart tack vare den globala marknaden och internationell forskning. Spritproducenter började tillverka medicinsk handsprit. Och i slutet av dagen var trots allt från Kina vi importerade merparten medicinsk utrustning som Europa behövde. 

Det gällde  även under de stora krigen i Europa. Under andra världskriget var Sverige helt beroende av internationell handel. Som PM Nilsson konstaterade i Dagens Industri häromveckan dog över 1 400 sjömän i kampen för att hålla försörjningslinjerna till havs öppna. En liknande utveckling har vi sett i och med kriget i Ukraina, både vad det gäller kampen för öppna försörjningslinjer och marknadens förmåga att anpassa sig.

En osäker värld har små marginaler för naivitet. Med utvecklingen i Kina och Ryssland finns det begränsningar i handeln. Smarta företag tänker, som vi nu ser, på att diversifiera sig. Den regim som med militärt våld eller hot om militärt våld utmanar den internationella världsordningen kan inte få vara med på lika villkor.

Men naiviteten får inte heller gå andra hållet. Utan det omfattande ekonomiska beroende som i dag finns mellan västvärlden och Kina är det långtifrån säkert att Taiwan skulle vara en fri stat. Det är handeln som får vårt moderna samhälle att fungera till vardags – men även i kris och krig. 

Omslagsfoto från en av anti-globaliseringsdemonstrationerna vid millennieskiftet: AP Photo/Peter Dejong/SCANPIX SWEDEN