Det ser bra ut för snygga politiker

Det lär ha varit Jay Leno som sade det först: Politics is show business for ugly people. Det drar alltid hem skratt, liksom annat elakt som sägs om politik och politiker.

Men alla vet att vi bör akta oss för att säga något om enskilda politikers eller organisationers utseende. Den senaste att glömma denna regel är Arenas skribent Lisa Pelling. I en krönika skrev hon att forskningen visat att snygga politiker har större framgång och gav sig därför på Kristdemokraternas Ebba Bush Thor (och Sara Skyttedal):

Tillsammans med Sara Skyttedal sveper hon fram genom politiken och opinionsmätningarna. Schampo-reklam på stilettklackar.

Sociala medier kokade över och EBT slog tillbaka med ett kraftfullt Instagraminlägg. Det hjälpte inte att Pelling försökt reservera sig mot schampo-etiketten genom att påpeka att ”det är inte enbart utseendet folk röstar på. Det vore att förminska såväl Ebba Busch Thor som väljarna att påstå det.”

Sedan fortsatte Pelling att skriva:

Framförallt vore det att förminska hotet från den nationalkonservativa högern. Det hotet är reellt. Kristdemokraterna försöker rida på de nationalistiska och islamofoba stämningar som Sverigedemokraterna har piskat upp.

För min del var det just den formuleringen jag reagerade på, inte det andra, när jag läste Pellings artikel första gången. Hon duckar för att det är de etablerade partiernas tondövhet som gjort väljarna förbannade. De taskiga stämningarna i samhället härrör inte från Sverigedemokraterna, utan de är en konsekvens av de etablerade partiernas migrationspolitik.

Det ska väl sägas att jag har viss empati med Pelling, eftersom jag själv fått löpa gatlopp för dumheter jag hävt ur mig, i tron att omvärlden inte avsiktligt missförstår det skrivna. Som när jag en gång berättade för en journalist att socialdemokratiska kvinnoförbundet hemma i byn kallade sig själv för ”hängbröstvänstern”.

Det blev ett jävla liv på förbundet i Stockholm. Det hjälpte inte att jag försvarade mig med att det var så de pratade hemma i byn. Efter några dagars drev var det dock en journalist på Svenska Dagbladet som bemödade sig med att ringa upp ordföranden för kvinnoförbundet där hemma. Hon bekräftade att ja, vi kallar oss ”hängbröstvänster”, och det av goda skäl: ”Ingen av oss är någon Dolly Parton…”

Elakheter som ”fulmäktige”, sagt om en kommun där både det estetiska och det etiska mycket övrigt att önska, kanske kan gå för sig?

Så här efteråt, när det hela skrev in mig i boken Bevingade Ord, kan det tyckas vara lite humoristiskt. Men lärdomen är tydlig: anspela aldrig på någons utseende. Det finns två skäl till detta. För det första bör politik handla om sakfrågor, inte utseende. För det andra förhåller det sig helt enkelt så att skriver du slikt kommer du att få problem.

Själv är jag lite ambivalent. Var går gränsen? Att säga att Stefan Löven ser ut som en gammal prisboxare? Att likna Fredrik Reinfeldt vid Alfons Åberg? ”Sossefet” har jag hört, en anspelning på vad som kan hända efter för många vistelser på fackliga kursgårdar (det som kallas ”femkiloskurser”). Elakheter som ”fulmäktige”, sagt om en kommun där både det estetiska och det etiska mycket övrigt att önska, kanske kan gå för sig?

Att Göran Persson ett tag kallades för Nivea, ”fet och dryg”, var ett typiskt övertramp, men de elaka som kallade honom för HSB, ”Han Som Bestämmer”, upptäckte att det var just det folk ville ha på 90-talet när det etablerade politikergänget visat sig inte hålla måttet. Perssons kroppsliga företräden förstärkte känslan av att det var en ledare med pondus.

Det finns också anledning att påminna om att Ingvar Carlsson av Tage Danielsson en gång liknades vid en fot. Detta elaka tillmäle vreds till Carlssons fördel när kampanjmakarna på Sveavägen 68 började producera små knappar med en fot.

Att kommentera politikers utseende är också vanskligt även när det sägs med glimten i ögat. En gång beskrev jag den dåvarande S-ledaren Håkan Juholt som den ”enkle grabben från Småland, med bilhandlarmustasch, Raskenstamcharm och White Trash-vanor som att beställa Dry Martini utan gin”. Med dessa formuleringar försökte jag ironisera över hur medierna framställde Juholt. Men alla uppfattade det inte så. Utan som att ytterligare en elak mobbare gav sig på en redan jagad person.

Slutsatsen är att vi i kommentariatet bör vara försiktiga med att diskutera politikers utseende. De kan inte hjälpa hur de är skapta. Men vi bör inte heller hänga upp oss på den del av utseendet som de kan påverka, som klädseln. Eller deras frisyrer. För att inte tala om vilken väska de har, som Mona Sahlins Vuitton-väska, värd sextusen kronor, som fick många att gå i taket en gång i tiden. Däremot var det endast några som upprördes över att statsminister Fredrik Reinfeldts samtida Longinesklocka, värd 20 papp, inte fick samma fokus.

Fast visst är det svårt att inte notera om en moderat finansminister har hästsvans? I synnerhet eftersom det fram till detta, i hundra års tid, varit busenkelt att se vem i ett gäng politiker som var moderat – nämligen den med slips eller knytblus.

Den dåvarande finansministern Erik Åsbrink fick sin klädsel recenserad en gång med att hos honom mötte glasögonen från landet som Gud glömde en slips från helvetet. Lite roligt. Men inte sakligt. Möjligtvis acceptabelt att det är ett av de rara tillfällen där män får sin klädsel kommenterad. Det brukar annars vara förbehållet kvinnliga politiker.

Perssons kroppsliga företräden förstärkte känslan av att det var en ledare med pondus.

Om vi nu slår fast att politikers utseende och klädsel inte bör vara något vi kommenterar, möts vi dock av irriterande empiri. Det visar sig nämligen att politikers utseende spelar roll för väljarna. Vackra politiker får fler röster än mindre vackra. Det var den forskningen som Lisa Pelling hänvisade till i sin artikel, men som hon försummade att fördjupa sig i.

Det verkligt intressanta är inte bara att snyggingar vinner fler väljare, utan också att högerpolitiker allmänt anses vackrare.

En som undersökt detta är statsvetaren Henrik Jordahl. Till Forskning och Framsteg säger han: ”Att se bra ut tycks vara en större tillgång för en högerpolitiker, eftersom ett vackert ansikte verkar signalera att man står till höger […] När vi frågat personer i enkäter om okända ansikten så placeras vackrare ansikten till höger på den politiska skalan.”

Undersökningen gick till så att drygt 10 000 personer från olika länder fick titta på ansiktsbilder av finska politiker och bedöma deras attraktivitet på en fempoängsskala. Eftersom finländarna praktiserar personval var det sedan enkelt att iaktta sambandet, och det visade sig att högre attraktionspoäng gav fler röster.

Varför det är på detta sättet är inte helt klarlagt. Vi vet från annan forskning att det finns en skönhetsbonus på arbetsmarknaden. De snygga tjänar mer. Beundras mer. Kanske är det så enkelt att snyggingarna blivit mer välbeställda och därför inte gillar omfördelningspolitik? Eller att de lever ett mindre problemfyllt liv än de fula, som möter ständiga motgångar och därför dras till vänstern?

Vi ska väl också inflika att vänstern inte är helt av banan. Ett bra exempel är vänsterpartiets Hans Linde som tagit sig upp på en världslista över snygga politiker.

Kanske är det så enkelt att snyggingarna blivit mer välbeställda och därför inte gillar omfördelningspolitik?

Men alla som är intresserade av ett samhälle som bygger på meritokrati och anser att det är vad folk verkligen går för som ska vara avgörande, har anledning att grunna mer över detta än vad Lisa Pelling gjorde i sin text. Vi tror oss exempelvis veta att vackra barn får mer uppmärksamhet – och bättre betyg – än mindre vackra. Utseendet spelar också roll vid rättegångar, säger amerikanska undersökningar. Tänk om det faktiskt är så att det yttre utseendet också korrelerar med inre positiva egenskaper – som intelligens, tålamod och social kompetens?

Detta vore värt att rota mer i. Trots att det för många av oss är svårt att ta till oss denna forskning eftersom det strider mot vår intuition. Vi kan alla rabbla upp en massa fula politiker som blivit folkkära. Deformerade, tjocka, med sjuklig hy, utstående tänder eller hängande mungipa, eller till och med tätt mellan ögonen – ändå (eller kanske just därför) – har de varit populära och framgångsrika.

Marit Paulsens betydelse för EU-folkomröstningen går inte att övervärderas. Hon kallade sig själv för kärring, vilket gick hem i stugorna. Hellre doft av nykokt (ostressad) potatis och spontanitet, än parfym och inövade fraser, vill jag minnas någon skrev om hennes framgångar.

Vi kan också flytta ut blicken över världen. Inte tusan var väl Abraham Lincoln snygg? Han var själv medveten om sin fulhet och lär en gång ha svarat, när han blev anklagad av en politisk motståndare för att ha två ansikten:

– Om jag hade två ansikten, skulle jag då visa väljarna detta?

Visst, det är inte helt obegripligt att sådana som Justin Trudeau och Barack Obama får sitt utseende kommenterat. Eller för den del Donald Trump. En annan som uppenbarligen vill utnyttja denna möjlighet är Vladimir Putin när han uppträder elegant avslappnad med bar överkropp på fisketur. Inte snygg, kanske, men måhända ett exempel på att politiker gärna må vara äldre om de är ungdomliga?

Det finns riktiga puddingar eller svärmorsdrömmar som varit politiskt döda redan vid första ögonkastet.

Kanske borde vi i stället för att prata om politikers utseende och klädsel se den som en delmängd av deras ”utstrålning”.

Det som gjort Angela Merkel stor, till exempel. är nog snarare den strålglans som givit henne smeknamnet ”Mutti”. Det fanns för övrigt en tid när Centerpartiets Maud Olofsson attraherade unga nyliberala män på ett sätt som några fann lite bisarrt.

Vad vet vi om vad folk går igång på? För några år sedan lät ett svenskt radioprogram rösta fram den snyggaste politikern genom tiderna. Vann gjorde Josef Stalin… Med tanke på att hans ansiktshy lär ha varit som en maskstungen broplanka var det ändå rätt bra jobbat. Och ett exempel på att retuschering av bilder kan vara viktig.

Sen har vi motsatsen förstås, det finns riktiga puddingar eller svärmorsdrömmar som varit politiskt döda redan vid första ögonkastet. För att lyckas gäller det snarare att ”gå genom rutan”. Och det är en annan egenskap än ”snygg”.

Ett klassiskt exempel är förstås den berömda TV-debatten mellan Richard Nixon och John F Kennedy i presidentvalskampanjen 1960.

Nixon, som betraktades som favorit, hade pluggat dygnet runt, såg trött och utsliten ut efter en sjukhusvistelse, svettades ymnigt och vägrade dessutom ha makeup för att få rätt TV-nyans. Den mer okände Kennedy däremot, som varvat sitt pluggande med att sola och ta tupplurar, lät sig tacksamt stylas för att passa TV-formatet.

Opinionsmätningarna visade att TV-tittarna, som utgjorde en rekordpublik där uppskattningsvis två tredjedelar av väljarna satt bänkade framför denna första televiserade presidentdebatt, tyckte att Kennedy vann debatten. Radiolyssnarna såg däremot Nixon som vinnaren. Men efterkommentarerna utgick från TV-sändningen, varför också radiolyssnarna efter ett tag ändrade ståndpunkt och började se Kennedy som segrare.

Så gick det som det gick. Nixon blev dock vald 1968 och omvald 1972. Efter att ha vägrat TV-debatter…

Men den första fråga en politiker ställer sig är nog en annan: Hur gör jag för att bli intressant för media – ett krav för att alls få veta om jag går genom rutan?

Här hjälper förstås positionen. En minister har större möjligheter än ett kommunalråd. Det blir ett halvt självspelande piano; en politiker med makt är mycket i media och får chans, om det fungerar, att reproducera sitt maktinnehav. Men politiker kan också armbåga sig fram i medierna om de spelar på den mediala logiken och har förmågan att spetsa till en konflikt, uttrycka sig ”nyhetsmässigt”, eller helt enkelt ”funka i TV”.

Något uttömmande svar på frågan varför politiker går genom rutan verkar dock inte finnas.

Snygghet kan vara ett plus, men betydligt viktigare är att vara lidelsefull i frågor som delas av befolkningen.

Således: Låt oss diskutera politikers utstrålning, och påminna om det ständiga mantrat att i politiken gäller att ”gladast vinner”. En leende fuling är bättre än en sur snygging. Men glöm för all del inte trovärdigheten. Det är med de klassiska begreppen Patos, Logos, Ethos som vi kan förstå Ebba Bush Thors framgångar.

Vi ska minnas att hon inte hade någon skönhetspremie i början av sitt partiledarskap. Det hjälpte henne inte ett dugg, faktum är att det kanske var tvärtom. Det var inte förrän i somras när hon påbörjade en politisk offensiv som opinionssiffrorna började röra på sig uppåt.

Förklaringen till Kristdemokraternas framgång kan faktiskt vara så enkelt som att det var just Ebba Bush Thor som pratade om viktiga väljarfrågor, som vård och omsorg.

Det krävs ett budskap med attraktion. Helst dubbel.

Bush Thor gav intryck av att lida av inre övertygelse. Sådant gillar väljarna. Och när Kristdemokraterna nu har passerat 10 procent i opinionsmätningarna – och närmar sig Alfsvensson-nivå – kan vi påminna oss att dennes utseende inte heller hjälpte under hans första decennier som partiledare, trots att han avbildades som ”badpojke” redan som nyvald 1973. Kristdemokraterna fick i stället vänta till 1991 innan de tog sig in i riksdagen för egen maskin. Tidsandan bars av missnöje med etablissemanget – men även efterfrågan av värderingar och etik.

Min hypotes blir därför att snygghet kan vara ett plus, men betydligt viktigare är att vara lidelsefull i frågor som delas av befolkningen. Prata så att folk känner igen sig. Utmana rätt fiender. Var tydlig. Konsekvent. Och försök gärna vara lite fräsch.