”Det politiska modet saknas i handelspolitiken”

Om de frihandelsavtal som EU för närvarande förhandlar blir verklighet har de tillsammans en potential att öka välståndet i länderna som omfattas med 219 miljarder dollar. 

Det konstaterar Christian Sandström i den nya Timbrorapporten ”Så rik blir du av frihandel”, som går igenom den aktuella forskningen om frihandelns effekter på länders välstånd. Men trots att frihandelns välståndsskapade krafter är både välkända och stora, har vi de senaste decenniet sett en tilltagande protektionism. Frihandelsförhandlingar strandar, färdigförhandlade frihandelsavtal förblir oratificerade, handelskonflikterna mellan USA och Kina trappas upp och olika former av industripolitik införs runt om i världen för att skydda egna industrier.

Hur ser förutsättningarna för frihandeln egentligen ut, och vad kan svenska politiker, som av tradition är bland de mest frihandelsvänliga i världen, göra för att stärka den fria handelns ställning? För att få svar på dessa frågor har jag pratat med Anna Stellinger som är ansvarig för EU-frågor och internationella frågor på Svenskt Näringsliv. Hon var tidigare generaldirektör för regeringens expertmyndighet för internationell handel, Kommerskollegium, men också chef för SIEPS, Svenska institutet för europapolitiska studier.

Hur mår frihandeln idag?

– Vår omvärld är ovanligt komplicerad. Det räcker med att titta tillbaka på de senaste åren. Vi har sedan lång tid tillbaka en växande konflikt mellan USA och Kina, där EU måste hitta sin egen roll. Brexit har försvagat frihandelsandan inom EU. Vi har haft pandemin som gav ett historiskt hack i värdekedjor och ledde till en rad frågor om beredskap. Och så givetvis kriget i Ukraina med allt vad det innebär både av mänskligt lidande och politiska prioriteringar. Och ovanpå det energi- och inflationskriser. Allt detta gör sammantaget att frihandel inte är den högst prioriterade principen globalt eller i EU, utan ifrågasätts eller underordnas andra – i och för sig helt legitima – överväganden som exempelvis säkerhet och hållbarhet. 

I en ny Timbrorapport skriven av Christian Sandström beskrivs hur det blivit allt svårare för EU att föra frihandelsförhandlingar i hamn. Vad beror det på?

– Jag tror först att det är viktigt att understryka skillnaden mellan handelspolitik och den faktiska handeln. Å ena sidan handlar företag och privatpersoner med varandra över nationsgränser varje dag. Det har inte stannat av. Tjänstehandeln ökar till och med. Å andra sidan är det klart att den komplexa globala situationen gjort avtryck i politiken. Och det gör att vi har flera, ibland helt eller nästan färdigförhandlade avtal, som inte blir ratificerade. Några ska godkännas av Europaparlamentet, andra har gått igenom parlamentet och ligger nu hos de nationella parlamenten. Men de har fastnat på grund av inhemsk opinion. Frankrike är ett exempel, men verkligen inte det enda, där bondeuppror och en skeptisk syn på frihandel gör att man vill skydda den egna produktionen, handla mindre med andra länder och framför allt importera mindre. Så handeln pågår och frihandelsavtal förhandlas. Men det politiska modet saknas.

Hur tycker du att våra svenska, av tradition frihandelsvänliga, politiker hanterar den här situationen?

– De flesta svenska politiker har med sig frihandeln i sitt DNA. Det är en form av realism och pragmatism. I EU får vi ibland höra att det är ”naivt” att vara frihandelsvän. Men Sverige har ju den välfärd vi har tack vare att vi har handlat med omvärlden. Vi är stolta över de fantastiska storföretag vi har, och som redan varit på den internationella marknaden i generationer. Men vi har också en massa snabba, små och medelstora företag som  direkt går ut på globala marknader. Det tycker jag att svenska politiker är ganska duktiga på att förstå och företräda. Men det är klart att även de påverkas av den mer frihandelsskeptiska diskussionen i EU , och att den svenska frihandelslinjen blivit svårare att framföra i en europeisk och internationell kontext.

Hur stort avbräck är det ur ett frihandelsperspektiv att Storbritannien lämnat EU? 

– Stort. Storbritannien var den tyngsta frihandelsrösten i EU och vår främsta allierade när det gäller frihandel och den inre marknaden. Från svenskt håll hade vi ett mycket nära samarbete med britterna som alltid har varit extremt tydliga om vikten av handel. Så vi märker det från den enklaste arbetsgruppen rakt in i EU-institutionerna.

Det leder ju ofrånkomligt in på Frankrike, som är något av motpolen till Storbritannien om man ser till synen på frihandel. Är det inte något paradoxalt med detta? Frankrike är ju ett land med många internationellt framgångsrika företag, och borde ha allt att tjäna på mer handel. Men ändå ser man det inte så?

– Det är helt rätt att fundera på Frankrikes roll i EU. Jag tror inte att alla har insett det fullt ut, men under den gångna mandatperioden har det varit tydligt att en stor mängd förslag och politiska initiativ har kommit från Paris. Emmanuel Macron har en väldigt stark och tongivande bild om i vilken riktning han tycker att EU ska gå. Klimattullarna är en handelspolitisk åtgärd som kommer därifrån. Hela tanken om strategisk autonomi, det vill säga att EU ska bygga sig starkt och vara mer självförsörjande, kommer därifrån. 

– Därför är det så otroligt viktigt att vi förstår den franska inställningen. Vi har ett Frankrike som är en relativt  tung aktör globalt och även är en stor och viktig ekonomi. Och precis som du säger har de ju många stora och fina bolag, vilket ibland kanske glöms bort.

Men finns här också en annan syn på politiken?

– Ja, man tillmäter den en mycket större roll än vad vi gör. Bilden av vart Frankrike ska gå sätts i många delar av presidenten och politiken, vilket också innebär att man ser mer positivt på politisk styrning av ekonomin. Man tycker att det finns en poäng i att politiken pekar ut vilka sektorer som är viktiga, vilka länder som är viktiga som handelspartners och att man först och främst tar hand om sin egen hemmamarknad. Och man anser att exporten är viktigare än importen. 

”Grundsynen på frihandel blir därför den motsatta till den svenska.”

– Grundsynen på frihandel blir därför den motsatta till den svenska. I Frankrike behöver man bevisa varför ett frihandelsavtal är bra för att överhuvudtaget få igenom det. Medan i Sverige har vi utgångspunkten att frihandel är bra och man måste argumentera för att ett frihandelsavtal inte är bra för att det inte ska gå igenom.

– Just nu ser vi hur Mercosuravtalet med Argentina, Brasilien, Uruguay och Paraguay blockeras delvis för att  de franska bönderna är rädda för importen därifrån. Man är rädd för konkurrens som man upplever som oschysst. Man har heller inte lyckats få CETA-avtalet med Kanada godkänt i franska senaten, trots att det handlar om en delvis fransktalande demokrati som värderingsmässigt ligger väldigt nära Europa.

Men hur kan Sverige navigera i detta landskap, och stärka frihandelsidéerna?

– Vi måste ha örat mot marken och bry oss mer om vad som sägs i Paris och Berlin. Stämningen och attityden i Frankrike och Tyskland är helt avgörande när en process sätter igång i EU-sammanhang och avgör om något blir faktisk politik. Så vi behöver lyssna mer, och vi behöver vara där mer. Vi behöver förstå hur man resonerar och inte bara tänka att nu är de där missnöjda franska bönderna ute och bränner däck på gatorna igen, utan istället se till så att vi trots detta kan utveckla EU i en frihandelsvänlig riktning.

Vilka är våra allierade i detta?

– Det är en jätteviktig fråga, som tidigare var lättare att besvara. Utan britterna kan vi inte vara lika lata när det gäller att hitta allierade. Vi är likasinnade inom Norden men det räcker inte långt inom EU. Vi måste göra ett bättre jobb från svenskt håll, och det gäller alla svenska aktörer som på något sätt vill vara med och påverka EU i rätt riktning. För i vissa frågor så kan det vara Spanien och Portugal som är våra allierade – de är ganska frihandelsvänliga. I andra frågor kan det vara så att vi är överens med Irland eller Polen. I vissa frågor ligger vi väldigt nära Tyskland, och i vissa frågor, hör och häpna, ligger vi till och med nära Frankrike. Det självklara schemat finns inte längre och vi har inte längre en enda stor allierad, utan det blir mycket mer ad hoc-baserat.

”En mer otraditionell allians med några sydeuropeiska, några nordeuropeiska och några östeuropeiska länder, får sannolikt större genomslag.”

– Om Sverige gör detta bra så är det en självklar nyckel till framgång. Om man kommer till kommissionen med ett förslag, och har samlat vad vi skulle kunna kalla en mer otraditionell allians med några sydeuropeiska, några nordeuropeiska och några östeuropeiska länder, då får man större uppmärksamhet och sannolikt större genomslag. Det är en helt ny spelplan som vi måste kliva in på. Så varför inte lära oss ett par språk till. 

Handelshinder handlar ju inte bara om tullar. Är industripolitikens återkomst ett hot mot frihandelns alla fördelar?

– Alla de stora jättarna har sin egen industripolitik i dag. Vi har industripolitik i EU-länderna. Man kan ju säga att ”Inflation Reduction Act” är en sorts grön industripolitik i USA. Och vi har väldigt mycket industripolitik i Kina. Ofta är den förknippad med subventioner och statsstöd. Det kan förstås ibland vara motiverat, som under pandemin då stora delar av Sveriges ekonomi skulle ha gått under utan stödåtgärderna. 

– Men ibland handlar det inte om en specifik och tydligt avgränsad insats utan om åtgärder för att skydda den inhemska industrin. När vi börjar vi gå den vägen och håller vår egen industri under armarna för att den inte är konkurrenskraftig, och därmed diskriminerar mot andra länders industri som kanske är mer konkurrenskraftig och som kanske har tagit flera kliv fram i innovationer på det digitala eller gröna området, då gör vi oss själva en ordentlig björntjänst.

Det leder oss in på frågan om Kina, och inte minst kinesiska elbilar. Jag hör ibland de som säger att frihandel förstås brukade vara bra, men att det den här gången är annorlunda. Hur ser du på de resonemangen?

– Frihandel är utan tvivel fortfarande väldigt bra. Men vi har frihandel i en annan typ av värld än tidigare. Kina har en historik av att ha massivt subventionerat sin egen produktion med statsstöd, dessutom ibland ganska illa dolda statsstöd och släpper därmed ut produkter på den globala marknaden som konkurrerar på helt oschyssta villkor. Det är därför den här historien om elbilar är så viktig och komplicerad.

– Vi har ju sett att USA redan fattat beslut om att man ska sätta 100-procentiga tullar på kinesiska elbilar. Men med tanke på att det knappt finns några kinesiska elbilar i USA, är det ju mest symboliskt och en förebyggande åtgärd. Det är dessutom relativt rättsosäkert, det finns ingen analys eller uträkning bakom. Det är bara presidenten som sträckt upp fingret i luften och sagt 100 procent. EU har valt en annan väg och gör en utredning om det faktiskt finns snedvridande statsstöd och det ska bli tullar på elbilar från Kina.

”Nu är det förmodligen så att det är en kombination av att Kina var tidiga på elbilar, men att det också finns subventioner som snedvrider marknaden. ”

– Det kan ju också vara så att de kinesiska elbilarna inte är subventionerade utan att produktionen bara är effektivare. Kina var väldigt, tidiga på elbilar, så det var ju inte helt omöjligt att Kina faktiskt tillverkar mer konkurrenskraftiga elbilar på ett schysst sätt. Nu är det förmodligen så att det är en kombination av att Kina var tidiga på elbilar, men att det också finns subventioner som snedvrider marknaden. Så sannolikt kommer EU-kommissionen landa i att man kommer att lägga tullar på elbilarna ganska snart, någonstans mellan 15 och 30 procent. 

Vad tror du blir de långsiktiga konsekvenserna av den här konflikten?

– Jag tror först och främst att det är viktigt att konstatera att elbilar är bra, de hjälper oss i omställningen. Billiga elbilar är också jättebra för att fler konsumenter kan köpa elbilar och konkurrenskraftiga kinesiska elbilar är också bra.

– Det som inte är bra är om vi får den här konkurrensen som är artificiellt dopad av statsstöd. Därför kan det vara legitimt att EU använder de handelspolitiska verktyg vi har. Lite byråkratisk kallas det utjämningstullar. Det vill säga man kan vidta åtgärder som att lägga tullar som motsvarar de kinesiska subventionerna. Det här är ett fullt normalt tillvägagångssätt, även om det är ganska ovanligt eftersom det är svårt att bevisa att subventioner faktiskt betalats ut och på vilken nivå i så fall.  

– Grunden är att vi handlar med varandra. Grunden är att handel är bra. Grunden är att frihandelsavtal är jättebra. Men sker något på ett oschysst sätt så ska vi agera på ett rättssäkert sätt med legitima instrument. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg att frihandel aldrig har varit vilda västern, utan bygger på transparanta och gemensamma regler. Ett frihandelsavtal kan vara på många hundra sidor.

– Så jag ska inte säga att det här är slutet på frihandeln eller globaliseringen. Vi har fortfarande frihandel, det är basen. Men sen händer det en hel del i vår omvärld just nu som gör att vi behöver använda olika instrument för att korrigera. Och så kan vi inte ducka för att det finns en ökande aptit för protektionism. 

Finns det en risk att det här eskalerar till ett större tullkrig?

– Den risken finns alltid, även om jag är skeptisk till krigsmetaforer. Jag tänker att USA och Kina befinner sig i en handelskonflikt och att den ser ut att trappas upp. Om EU då lägger tullar på kinesiska elbilar så kommer sannolikt Kina att agera från sitt håll. Det har exempelvis spekulerats i att det eventuellt skulle kunna handla om tullar på griskött som är en viktig exportvara från EU till Kina. Det är ett klassiskt agerande, man svarar på en tull med en annan tull och så sprider sig konflikten till områden som inte har med grundfrågan att göra. Det leder till en oförutsägbarhet som är besvärlig för näringslivet, och som i värsta fall riskerar att få väldigt allvarliga konsekvenser. 

– Jag hoppas att det inte ska behöva gå så långt som det gjorde under 1930-talet, när tullarna som sattes upp bidrog till den stora depressionen. Förhoppningsvis drar vi rätt slutsatser innan vi skulle hamna i närheten av något liknande.

Efter pandemin och Rysslands invasion av Ukraina har det återigen börjat talas om självförsörjning som ett egenvärde, men också som ett argument mot internationell handel. Hur ser du på det?

– Det är ingenting konstigt att vi pratar om beredskap, det är fullt legitimt och otroligt viktigt. Men det är svårt att vara förberedd på svarta svanar. Jag tror att det kan vara bra att se företagens perspektiv i den här diskussionen. Företagen hanterar ju osäkerhet hela tiden, det ingår ju i att vara företagare. Man måste kunna vara flexibel och leverera till kunderna under skiftande omständigheter. Vad vi sett ända sedan pandemin är att företagen agerar för att bättre kunna hantera osäkerhet. Antingen så väljer man att diversifiera, vilket är det vanligaste, så att man inte är beroende av ett land, en leverantör eller en region. Andra ökar lagerhållningen, det vill säga har lite mer i lager av vissa insatsvaror än vad man haft tidigare, eller kanske plockar man hem produktionen närmare Europa eller hem till Sverige. 

”Företagen agerar hela tiden och den lösning som är vanligast är att minska sårbarheten genom att sprida riskerna och diversifiera.”

– Min poäng här är att företagen agerar hela tiden och den lösning som är vanligast är att minska sårbarheten genom att sprida riskerna och diversifiera. Jag har inte träffat så många politiker som kan bygga den typ av extremt komplexa värdekedjor som krävs för att exempelvis bygga en ellastbil. Det är helt enkelt inte deras expertis. Risken är med andra ord att långtgående idéer om att politiskt styra företagens leveranskedjor tvärtom skulle öka sårbarheten i en kris. Att däremot arbeta med ökad beredskap för att stärka landets motståndskraft i kris eller krig är helt centralt. 

Hur ser du på trenden att lägga in allt fler hållbarhetskrav i frihandelsavtalen, något som även i grunden frihandelsvänliga svenska politiker talar om?

– Hållbarhetskrav i frihandelsavtal är egentligen inget nytt, och det är heller inte något konstigt att vi ställer krav på produkter och hur de tillverkas. Det som blir komplicerat är när vi stoppar in för mycket i frihandelsavtalen. För vi vill ju ha frihandelsavtal med många länder i Asien och Sydamerika. Risken är att vi kräver att få med så omfattande hållbarhetskrav på det gröna eller sociala området att det i praktiken blir omöjligt att få igenom avtalen i de länder vi förhandlar med. Det här kommer inte minst att vara riktigt utmanande i förhandlingarna mellan EU och Indien. Med ett sådant stort land kan inte EU komma med en modell och tro att andra parten ska acceptera den rakt av. 

– Frihandelsavtalen kan inte lösa allt på hållbarhetsområdet, utan vi måste också inse att handel som sådan bidrar till hållbarhet. För handel är av godo. Det ökar tillväxten och har lyft hundratals miljoner ur fattigdom över decennierna. Det om något bidrar till ett mer hållbart samhälle. Sedan är det förstås så att vissa länder inte fördelar resultatet på ett vettigt sätt, men det kan man inte belasta frihandeln för. Det sämsta ur ett hållbarhetsperspektiv kan helt enkelt vara att det inte blir några avtal alls.

Avslutningsvis. Om vi tittar tio år framåt i tiden, är du optimist eller pessimist kring frihandelns ställning i världen?

– Frihandeln är som ett tidvatten. Det går fram och tillbaka. Kom ihåg Attacröresen, kom ihåg kravallerna i Seattle och Göteborg, och det blir tydligt att det inte alltid varit bättre förr. Men samtidigt som vi ser dessa rörelser i opinionen och vi pratar handelsavtal och geopolitiska utmaningar fortsätter företag att handla med varandra. De importerar, exporterar, investerar, bygger värdekedjor och agerar för att bli  mindre sårbara. Hur viktig handelspolitiken än är, så händer det verkligt viktiga medan vi sitter och diskuterar. 

– Men politiskt tror och hoppas jag att vi kommer att vara tillbaka på en plats igen där vi inser att handeln är absolut avgörande för att vi ska klara alla de utmaningar vi står inför. En dag kommer vi att vakna på morgonen och inse att de handelshinder och handelskonfliker vi har byggt upp inte har gjort oss gott. Så jag väljer definitivt att vara optimist.