Det löper en EU-spricka mellan politiker och väljare

Det löper en spricka genom Storbritannien. Medan en majoritet av folket röstade för att lämna EU, företräds de av politiker där en majoritet vill raka motsatsen. Regeringens och parlamentets prestationer på Brexitområdet ger intrycket att deras egen vilja att stanna i unionen övertrumfar den eventuella viljan att följa resultatet av folkomröstningen.

En liknande spricka, om än inte lika djup (ännu), verkar löpa genom Sverige också.

I början av veckan lanserade SvD en valkompass för EU-valet. Urvalet av frågor gav en del övrigt att önska, men det intressanta är resultatet. Bland mina borgerliga vänner och bekanta har flera valt att publicera sina resultat i sociala medier, vilket är anmärkningsvärt i sig med tanke på vad resultatet visar. Nästan alla (läs: alla som inte är aktiva i Liberalerna) visar sig ha en linje i EU-frågor som bäst motsvaras av Sverigedemokraternas.

Det ser dåligt ut för de borgerliga partierna. Även om det är tydligt för alla utom Jan Björklund att en klar majoritet är för ett svenskt EU-medlemskap, finns också en utbredd önskan om att EU ska ta ett, eller tio, rejäla kliv tillbaka. Vänner av frihandel och fri rörlighet tenderar nämligen att ställa sig negativa till mycket av vad unionen i dag ägnar sig åt. Det handlar snarare om att under täcknamnet ”den sociala pelaren” tvinga medlemsländerna att införa allt större välfärdsstater, än om att riva handelshinder.

De borgerliga partierna, förutom Liberalerna, uttrycker alla ambitionen att hålla EU borta från många av de politikområden som unionen just nu håller på att jäsa ut över: socialpolitik, arbetsmarknadspolitik, skattepolitik etcetera. Moderaterna ”säger nej till mer EU-byråkrati och klåfingrighet i frågor som medlemsländerna bättre sköter själva” och Kristdemokraterna har varit tydliga med sin vilja att ”Make EU lagom again”.

Centerpartiet hotar visserligen med ett ”handlingskraftigt EU med fokus på klimat och miljö, jämställdhet och medmänsklighet” – ord bakom vilka man ofta brukar hitta höjda skatter, kvotering och bidrag – men i sin valplattform tar partiet åtminstone tydligt avstånd från den sociala pelaren.

Om SvD:s valkompass ger en rättvisande bild är de borgerliga partierna inte de partier som sakpolitiskt bäst representerar sina väljare.

Ändå verkar det, när man tittar på sakfrågorna i SvD:s valkompass, vara Sverigedemokraterna som befinner sig närmast många frihetligt sinnade individers syn på EU. Tycker man att EU-samarbetet ska vara mindre omfattande i framtiden och vänder sig emot saker som att unionen ska få beskattningsrätt i form av en koldioxidskatt, att unionen ska ”pressa medlemsländerna att öka jämställdheten” och ”ta större ansvar för sociala rättigheter, och att Sverige bör införa euron, så tenderar den gula SD-stapeln att bli högst.

Förmodligen kommer de flesta av dessa frihetliga väljare ändå inte att rösta på Sverigedemokraterna. Partiet och dess grupp inom Europaparlamentet åtnjuter inte någon större popularitet inom svensk borgerlighet.

På sikt kvarstår dock problemet. Om SvD:s valkompass ger en rättvisande bild är de borgerliga partierna inte de partier som sakpolitiskt bäst representerar sina väljare. Och med tanke på hur svårt EU gör det för vanliga väljare att ta reda på hur deras parlamentariker i själva verket röstar – försök själv gå in på Europaparlamentets hemsida och hitta information om hur de svenska ledamöterna röstade om tobaksdirektivet, vapendirektivet, länkskatten eller den sociala pelaren – väger valkompasser tyngre än de kanske borde.

I Storbritannien är bitterheten djup mellan medborgarna och de politiker som vägrar representera deras intressen. Även om Sverige inte befinner sig på randen till Swexit, bör det politiska etablissemanget fortfarande oroa sig för en situation där väljarna upplever att deras syn på EU inte speglas hos politikerna de röstar på. Att majoriteten är positiv till EU i dag innebär inte att den alltid kommer att fortsätta vara det.