Det går inte att avskaffa Napoleon

Man brukar säga att det finns personer som historien lyfter fram eftersom de var väntade. 

Napoleon var en sådan man, djupt förälskad i sig själv. 

När Frankrike den 5 maj högtidlighåller 200-årsminnet av hans död är det ett land som är kluvet till hur Napoleon egentligen ska uppmärksammas. Var han en en upplyst patriot och erövrare som fick ordning på Frankrike genom att lyfta landet ur kaos och sönderfall? Eller en despot, en maktlysten envåldshärskare som fåfängt krönte sig till kejsare och som skickligt använde sig av revolutionens jämlikhetsprinciper för egen vinning? 

Det beror naturligtvis på vem man frågar. Men Napoleon Bonaparte som historiskt fenomen är odiskutabelt. Man brukar säga att i dagsläget existerar det ungefär 80 000 böcker om hans liv och gärningar samt ett hundratal filmer av skiftande kvalitet.

Med Napoleon är det kluvet och splittrat. 

Frankrike med alla sina historiska monument, museer och militärakademier är måna om att vårda nationens historiska profiler. Men med Napoleon är det kluvet och splittrat. För medan Paris vimlar av gator, avenyer, boulevarder och järnvägsstationer som bär namn efter framgångsrika slag, uppburna generaler och stolta patriotiska händelser, är minnesbanken påver vad beträffar Napoleon. Det finns egentligen bara en liten parisisk gata som bär hans namn. Den ligger på västra stranden är 1 100 meter lång, 11 meter bred och bär namnet Rue Bonaparte. Det är allt. Inget torg, ingen park. Inget stort, inget pampigt.

Många franska Black Lives Matters-aktivister pekar särskilt i år på att Napoleon faktiskt återinförde slaveriet i de franska kolonierna 1802. En sådan man finns det ingen anledning att hylla. Andra pekar i stället på hur han juridiskt och rättsligt med sin ”Code Napoleon” demokratiserade Frankrike. 

Vi kanske lite slarvigt och oreflekterat utgår från att den franska revolutionen var en snabb historia som genomfördes den 14 juli 1789 med stormningen av Bastiljen. Men Frankrike förändrades så klart inte från den ena dagen till den andra. 

Revolutionen handlade snarare om en process, som genomsyrade hela samhället och som sträckte över tio års tid, fylld av intriger och smutsig maktkamp. Och där den slipade och intelligente Napoleon som militärt var revolutionen trogen, snabbt avancerade i graderna medan han positionerade sig fram till allt större inflytande.

Som invandrad korsikan var Napoleon ingen hejare på det franska språket utan talade hela livet franska med en bred korsikansk accent. Han var dessutom urdålig på att stava. Nu var inte det ett så stort handikapp, som man kan förledas tro, för en man som vill upp. Vid revolutionen 1789 uppskattar forskare att det bara var omkring 35 procent av landets invånare som talade franska. Resten av befolkningen talade små lokala språk och närmast oförståeliga dialekter.

De många framgångarna på de militära slagfälten gjorde att han fräckt kunde kröna sig själv till fransk kejsare.

Napoleons egentliga inflytande på världshistorien började i november 1799 när han som en av tre styrande konsuler genom en statskupp utsåg sig själv till förste konsul och därmed tillskansade sig absolut makt. Han var bara 30 år gammal. Den posten hade han i fem år, men det räckte inte för honom. 

De många framgångarna på de militära slagfälten gjorde att han fräckt kunde kröna sig själv till fransk kejsare genom att själv sätta kronan på huvudet. Det skedde vid en pampig ceremoni i Paris med påven närvarande den 2 december 1804. Anledningen att inte påven inte fick kröna honom var att Napoleon genom franska revolutionen brutit med kyrkan.

Det var Napoleon själv som valde titeln kejsare för att inte förknippas med kungen Ludvig XVI som hade blivit giljotinerad 21 januari 1793. Egentligen är det häpnadsväckande hur Napoleon kom undan med tilltaget att utropa sig till kejsare. Det var ju bara 15 år tidigare som revolutionen hade krossat den förhatliga franska monarkin och banat väg för frihet, jämlikhet, broderskap. Nu var det plötsligt dags för en ny monarki. 

Napoleons reformiver och administrativa snilleblixtar kring hur Frankrike skulle organiseras och skötas, genomfördes med stor beslutsamhet.

Hans motstånd mot nepotism och kompisprivilegier gällde heller inte hans egen släkt, familj och förtrogna, som fick både titlar, makt, mark och status. I Sverige fick vi ju Napoleons fältmarskalk Jean Baptiste Bernadotte som 1818 kröntes till Sveriges kung Karl XIV. Han var dessutom gift med Desirée/Desindera från Marseille, som blev Sveriges drottning, och som tidigare varit Napoleons fästmö.

Napoleons omvälvande reformambitioner och administrativa snilleblixtar kring hur Frankrike skulle organiseras och skötas, genomfördes med stor beslutsamhet. Och när så behövdes, med militära maktmedel. Mycket av det han införde och skapade, lever kvar än i dag.

Några exempel: Metersystemet som med sin 10-enkelhet rationaliserade bort alla andra längdenheter. Fördelen med jämna och udda husnummer på vardera sidan av gatan, där för övrigt Stockholm var en av de första städerna att följa exemplet efter Paris. Total religionsfrihet för judar, katoliker och protestanter. ”För mig är judarna de samma som vilken nationalitet som helst i Frankrike”, konstaterade Napoleon. Grundandet av den franska nationalbanken, Banque de France, som fick rätten att ge ut sedlar. Införandet av francen som enda nationell valuta. Beskattning av alla, inte bara de lägre klasserna. Förutom inkomstskatter införde Napoleon även skatter på exempelvis salt, tobak, vagnar, spelkort och vin. Hederslegionen som instiftades 1802 lever också kvar som republikens främsta orden. 

Sakta men säkert stannade inflationen upp, levnadskostnaderna blev stabilare, folk fick framtidstro, utlandsskulder betalades, armén kunde finansieras och budgeten började hamna i balans. 1803 fick han in pengar genom att sälja Louisiana till USA för dåtidens 15 miljoner dollar. 

Honnörsordet för Napoleon Bonaparte var meritokrati.

Honnörsordet för Napoleon Bonaparte var meritokrati: ”Enda sättet att leda ett folk är att visa det framtiden.” Alla ärvda privilegier baserade på födsel avskaffades. De trygga välavlönade smörjobben till de inkompetenta med rätt namn försvann. För det var kompetens oavsett namn som skulle räknas. Inget annat. Napoleon reformerade utbildningsväsendet och inrättade skolor och lärosäten där inte längre efternamnet avgjorde om man antogs, utan intelligensen och kunskaperna. Skolor och undervisning som tidigare varit de privilegierades rätt blev nu en möjlighet för betydligt fler.

Men det som främst förknippas med Napoleon är hans ”Code Napoleon”, den nya franska lagstiftningen byggd på individens rättigheter och likheten inför lagen. För att skapa ett enat land insåg Napoleon det nödvändiga i att tillämpa samma lagstiftning och rättssystem överallt, och få bort de myriader av bromsklossar av lokala lagar och regler som låg utspridda över landet och som ingen egentligen hade överblick över. För det gick bara inte att ha en rättsstat med romerskinspirerad lag i söder och frankisk-tysk lag i norr.

Arvsrätten var central i hans tankar och för att den skulle vara rättvis krävdes ett rigoröst folkbokföringssystem.

Arvsrätten var central i hans tankar, och för att den skulle vara rättvis krävdes ett rigoröst folkbokföringssystem, omfattande flera generationer bakåt. Inte en enda kvartsbrylling skulle bli snuvad i något arvsskifte. Det är något som än i våra dagar gör just franska arvsskiften oerhört segdragna och byråkratiska. Är verkligen alla arvingar uppspårade och kontaktade?

Men det är inte bara i dagens Frankrike som stommen av den över 200 år gamla ”Code Napoleon” lever kvar. Det gör den även i Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Monaco och Schweiz. Ja, faktiskt i ett 40-tal länder till runt om i världen, inklusive några i Sydamerika.

Sammanfattningsvis kan man säga att Napoleons oinskränkta makt varade i ungefär 15 år. Många av hans krig och fälttåg var framgångsrika. Som slaget vid Austerlitz 1805. Dock förlorade Frankrike sjöslaget vid Trafalgar samma år mot britterna. Invasionen av Ryssland 1812 med 600 000 soldater blev en katastrof där under 100 000 återvände hem i livet. Det var dessa förluster som krossade honom. 

År 1814 avsattes Napoleon som kejsare och förpassades som guvernör till ön Elba utanför den italienska kusten dit han anlände med båt den 4 maj 1815.

Den karismatiske avsatte kejsaren hade inga problem att få dem som skulle arrestera honom att byta sida.

Men Napoleon var inte färdig med världen och var bara trogen den lilla ön med sina 12 000 invånare i tio månader. Den 6 februari 1815 avseglade han med tusen man och sju fartyg från Elba till franska Rivieran och landsteg i Golfe-Juan 1 mars. På en husvägg nere vid hamnen sitter det idag en oansenlig skylt med texten: ”Här börjar Route Napoleon.”

Vid angörningen hade larm gått i Paris om att Napoleon var på väg tillbaka och soldater hade skickats ut för att gripa honom. Men den karismatiske avsatte kejsaren hade inga problem att få dem som skulle arrestera honom att byta sida. Sakta men säkert på smala vägar påbörjades förflyttningen av Napoleon och hans allt flera anslutna soldater upp till till Paris via Grenoble – ”Route Napoleon”. 

Den 20 mars marscherade den landsförvisade Napoleon med sina soldater in i Paris där han återinsatte sig själv på den kejserliga tronen. De mötte inget som helst motstånd. Kungen Louis XVIII hade redan flytt. Lyckan som nyinsatt kejsare blev dock kortvarig, man brukar tala om ”de hundra dagarna”.

Den här gången skulle Napoleon knäckas en gång för alla. Han var för farlig att ha gående lös. Platsen blev den lilla orten Waterloo 16 kilometer sydost om Bryssel och slaget stod 18 juni 1815. Storbritannien, Preussen, Hannover, Belgien och Nederländerna hade slutit sig samman och åsamkade Napoleon och de franska trupperna en svidande förlust. Bara vid Waterloo uppskattar man att sammanlagt 50 000 man stupade. Själv flydde Napoleon med ett hästspann, och tvingades abdikera som kejsare den 22 juni.

Hade Napoleon fått som han velat hade han efter förlusten vid Waterloo tagit sig till USA. 

Hade Napoleon fått som han velat hade han efter förlusten vid Waterloo tagit sig till USA. Men det fick han inte. Den här gången chansade segermakterna inte. Napoleon skulle förpassas långt, långt bort.

Napoleon sattes på ett brittiskt fartyg som avseglade från Plymouth den 7 augusti. Efter nära tre månaders båtfärd landsteg Napoleon på den lilla brittiska ön Saint Helena i Sydatlanten, som i sanning levde upp till begreppet ”in the middle of nowhere”. Där spatserade han runt rastlös och uttråkad i sju år. Och försökte i brist på sysselsättning, men utan framgång, lära sig engelska. Den femte maj 1821 dog han av magcancer, 51 år gammal. 

Några statyer att vandalisera eller kladda färg och slagord på, är dock uteslutet för protestanterna. Det finns inga.

Dödsorsaken i magcancer, menar historiker, förklarar också varför Napoleon på så många porträtt håller sin ena hand innanför västen. Han hade helt enkelt ont i magen.

När Frankrike nu närmar sig minnet av Napoleons dödsdag den 5 maj är det kulmen på ”2021 Année Napoleon”. En del minnesutställningar runt om i landet har redan öppnat sina portar och det franska postverket har precis gett ut två minnesfrimärken. Men med tanke på hur han såg på slaveriet i sina kolonier är det mesta runt honom väldigt ambivalent. För att inte tala om alla dessa krig som kostade miljoner människor livet.

Några statyer att vandalisera eller kladda färg och slagord på, är dock uteslutet för protestanterna.

Det finns inga.

Talande är också att det skulle ta 19 år, ända till 1840, innan Napoleon Bonapartes kropp återbördades från Saint Helena och nådde fransk jord. Nu ligger han begravd i Hôtel des Invalides i Paris. 

Personligen undrar jag hur president Emmanuel Macron ska tackla 200-årsdagen den 5 maj? Vilka officiella hedersbetygelser ska den lille korsikanen få? Om några? Det får vi veta om ett par dagar.

Det kan ju faktiskt uppstå en sådan situation där det blir fel oavsett vad presidenten gör. 

Men ”Code Napoleon” lever vidare.