Utblick Essä
Le Pen vinner inte – men Macron kan förlora
I fyra år har fransk politik kretsat kring Emmanuel Macron och Marine Le Pen. Men nu visar opinionsmätningarna på överraskningar. De traditionella högerväljarna har fått upp ögonen för Xavier Bertrand, en ”anti-parisisk” konservativ politiker och regionpresident i nordvästra Frankrike. Kanske kan Bertrand bli det som Macron fruktar mest inför nästa års val, en stark center–höger-kandidat, skriver Jan-Olof Bengtsson.
Politiska bedömare brukar säga att Emmanuel Macrons största tillgång är att oppositionen är ohjälpligt splittrad och därmed i stort sett ofarlig.
När den dåvarande presidenten François Hollandes unge ekonomiminister Macron, medan han fortfarande satt i regeringen, diskret grundade sitt nya parti 2015 började förändringen mot ett politiskt landskap med egentligen bara två partier – personifierat i Emmanuel Macron för nybildade LREM och Marine Le Pen för Nationell samling, RN.
Från Macrons storseger i presidentvalet 2017 fram tills helt nyligen har alla andra partier varit fullt upptagna med att slicka sina sår, förändringsjobba, överleva och nystarta. Det gäller inte minst socialdemokrater och vänsterradikala som envist harvar under tio procent i mätningarna. Men det gäller naturligtvis även det konservativa partiet, Republikanerna.
Republikanerna imploderade strax före presidentvalet 2017 då partiets kandidat Francois Fillon anklagades för, och föll på, löneutbetalningar för påhittade arbeten under nio års tid till sin hustru Penelope – ”Penelopegate”. Enligt åtalet handlade det om över en miljon euro. Epilogen till detta såg vi förra sommaren. Makarna får böta 375 000 euro, Francois Fillon dömdes till tre år villkorligt och två år i fängelse medan hustrun fick tre år villkorligt. Domarna är dock överklagade.
Inte minst röstade både vänsterväljare och traditionellt konservativa på Macron för att blockera Le Pen.
Medan Macron vann första omgången i april 2017 med 25 procent, över Le Pen som tvåa med 21,3 procent, kom Fillon och Republikanerna ohjälpligt trea, och slogs ut. I andra omgången två veckor senare vann Macron stort med 66,1 procent mot Le Pens 33,1. Inte minst röstade både många vänsterväljare och traditionellt konservativa motvilligt på Macron för att blockera Le Pen.
Macron är nu inne på sitt fjärde presidentår och har ett kvar. Jo, det har varit en turbulent tid med mycket berg-och-dal-bana. Hans opinionssiffror var riktigt risiga 2019 när han utmanade de gula västarna som varje helg drabbade samman med tiotusentals kravallpoliser i blodiga gatuslag runt om i ett stundtals lamslaget land. Det var även då Macron beskylldes för arrogans, egoism och för att cyniskt ha lurat folket genom att ha grundat ”ett gräsrotsparti uppifrån”.
Vi den här tiden var hans opinionsstöd så lågt som 27–28 procent, en enorm skillnad mot stödet på 55 procent månaderna efter att han valdes. Så är marknadsliberalen Macron – denne kulturellt och litterärt bevandrade franska patriot, EU-vännen och den stolta europén, på väg utför?
Det finns personer som älskar att räkna ut Macron om och om igen.
Troligtvis inte. Och det gäller även om en och annan kommentator hävdar att Marine Le Pen och hennes högerpopulister är i stigande och knappar in på Macron. Det finns för övrigt personer som älskar att räkna ut Macron om och om igen. Men för närvarande ligger hans popularitetssiffror på runt 40 procent, det vill säga bättre än vilken svensk partiledare som helst.
En intressant jämförelse är att se hur opinionssiffrorna var för Macrons företrädare vid samma tidpunkt under deras respektive mandatperioder.
I februari 2011 hade Nicolas Sarkozy ett stöd på 24 procent i mätningarna, och i februari 2016 hamnade president François Hollandes stöd på endast 15 procent. För att hitta en fransk president med samma höga siffror som Macron har nu i februari 2021 får man går tillbaka till 1980-talet och president Mitterrand.
***
Alla utgår från att det är Marine Le Pen som utgör den största faran för Emmanuel Macrons omval. Helt säkert är det inte. För erfarenhetsmässigt ligger hennes trogna väljarbas på högst 25 procent. Säkert är också att socialdemokrater, vänsterradikaler och klassiskt konservativa aldrig kommer att rösta på henne hur mycket hon än försöker rida på terrorhotet, islamofobi och skruvade sanningar. Nej, faran för Macron är om de konservativt borgerliga väljarna nu tror sig ha hittat en kandidat i deras smak som kan bära hela vägen.
Nya opinionsmätningar tyder på att en sådan förändring är på gång och att allt konservativa väljare ser en strimma av hopp i Xavier Bertrand, den 56-årige regionpresidenten för Hauts-de-France.
Bertrand, framgångsrik konservativ politiker, lämnade i frustration parti- och rikspolitiken i Paris 2015 och drog till landsbygden där han blev president över regionen där bland annat Calais ligger.
Han beskrivs som en borgerlig högerpolitiker som dragit sig mot mitten. Tidigare hade han en ledande roll i Nicolas Sarkozys presidentkampanj och belönades för detta med två ministerposter mellan 2007 och 2012, bland annat som arbetsmarknadsminister.
Länge trodde etablissemanget att Bertrand var nöjd med sin roll som mäktig regionpolitiker, och att han lämnat det andra bakom sig. Men förra året meddelade han officiellt att han ställer upp i presidentvalet. Det är därför han nu är med som namn i opinionsmätningarna, och klättrar rejält. Han beskrivs som ”hungrig”.
Han spelar medvetet på att han distanserat sig från den politiska bubblan i Paris.
Hans program då? Ja, man kanske kan säga att det är ofärdigt. Han spelar medvetet på att han distanserat sig från den politiska bubblan i Paris och istället valt ”verkligheten” på landsbygden. I regionen Hauts-de-France bor det över sex miljoner människor. Det var för övrigt här han besegrade Marine Le Pen i regionvalet 2015. ”Jag har redan besegrat henne en gång!”, som han säger.
Han talar mycket om lag och ordning och om hans varma stöd till polismakten som det senaste året skakats av flera skandaler om rasism och övervåld. Han tycker inte att Macron prioriterat fransmännens säkerhet tillräckligt, och efterlyser en hårdare politik mot den illegala invandringen.
Läs också:
Vid något tillfälle har kan spydigt kallat Macron för ”vår liberala anglosaxiska president”, och varnat för att Macron ”inte kan driva hela landet från Paris”.
En högerpolitiker, helt klart. Men samtidigt ser han Marine Le Pen och hennes parti som vulgärt och som han inte vill ha något att göra med. En av hans paroller är: ”Jag kommer alltid att vägra kompromissa med extremhögern”.
I alla mätningar de senaste åren har Macon och Le Pen hamnat i topp, med trean långt efter oavsett om det varit en socialist, en vänsterradikal eller en republikan. Därför har det närmast varit ett självskrivet scenario att de båda slår ut alla andra i första omgången 2022 och möts i den andra och avgörande två veckor senare. Precis som 2017.
Dock, manegen är inte lika fint krattad längre och under de senaste veckorna har något hänt som fått alarmklockorna i Elyséepalatset att börja ringa.
En mätning presenterad av opinionsinstitutet Harris i förra veckan kan visserligen sägas bekräfta den gamla bilden som visade att i första valomgången skulle Le Pen vinna över Macon, men förlora andra med 48 procent mot hans 52 procent. Opinionsinstitutets förklaring nu är att många vänsterväljare den här gången skulle skolka istället för att rösta på Macron för att blockera Le Pen som de gjorde 2017.
Den här mätningen har dock rönt större uppmärksamhet i utlandet än på hemmaplan.
Att Marine Le Pen nu försöker locka väljare med populistiska förslag som att förbjuda Hijab på allmän plats ses inte som något framgångsrikt utspel. Redan nu behandlar nämligen nationalförsamlingen ett lagförslag med Macron som avsändare och som syftar till att motarbeta religiösa parallellsamhällen och islamistisk indoktrinering.
Macrons största rädsla är att en ny center-höger-kandidat träder in på arenan.
Mer intressant är nästa mätning, en från Ipsos med ett helt annat resultat.
Enligt den skulle Macron i första omgången få 27 procent (tre procentenheter mer än 2017). Le Pen skulle få 25 procent (upp fyra procentenheter jämfört med 2017). Men verkligt överraskande är att Xavier Bertrand som kommit från ingenstans ändå skulle få 14,5 procent.
Ipsos gjorde också en mätning avseende den andra och avgörande omgången. Där skulle Macron vinna över Le Pen med siffrona 56 procent mot 44 procent, vilket är ett något sämre resultat jämfört med 2017 då motsvarande siffror var 66 respektive 34 procent, men ändå en betryggande seger för presidenten.
Det är dock den tredje mätning som är den mest omtalade och omvälvande. Den kommer från Ipsos-Sopra och gjordes sista veckan i januari. På frågan i mätningen ”Vem tror du blir bäst president?” fick Macron 38 procent, Le Pen fick 30 och Xavier Betrand sensationellt 29 procent – trots att en tredjedel av väljarna inte känner till honom.
Igenkänningsfaktorn för Bertrand lär förändras de kommande 14 månaderna. Hans första riktiga elddop bland väljarna kommer nu i juni då det hålls regionalval, och klarar han sig bra där lyfter han sannolikt även nationellt.
Emmanuel Macrons största rädsla är säkerligen inte Marine Le Pen, däremot att en ny center-höger-kandidat med konservativ inramning träder in på arenan och därmed knuffar bort honom i första omgången.
***
På ett sätt kan man säga att coronapandemin har gynnat Macron. I alla fall i början när hans landsmän sökte trygghet hos någon som orädd rörde sig ute bland folket, som pekade med hela handen, som lyssnade och som verkade genomtänkt. Men allt har så klart en folklig bristningsgräns när förtroendet frontalkrockar med karantäner, arbetslöshet och nedstängningar.
Liksom överallt annars ligger det mesta av den vardagliga tillvaron i Frankrike just nu inbäddad i coronvirusets konsekvenser som handlar om brist eller inte brist på munskydd, IVA-platser, vaccin, nålar och sjukvårdspersonal. Och naturligtvis alla regelverk med poliskontroller där minsta överträdelse kostar 1 500 kronor. Det ökar den sociala olydnaden och skapar en allt större ilska och frustration.
Allt har så klart en folklig bristningsgräns.
Hittills har 2,3 miljoner fransmän fått sin första spruta medan 640 000 fått båda. Den långsamma starten i januari som fick både oppositionspolitiker och väljare att skrika högt av indignation, har klingat av. Men det råder fortfarande förvirrande ineffektivitet.
I Frankrike är det fortsatt utegångsförbud mellan klockan 18 och 06, och utan synligt slut. Antalet konstaterade coronafall vägrar att gå under 20 000 nya per dygn, medan målet är 5 000. Restauranger, caféer och barer är igenbommade. Den nu pågående traditionella skidvintermånaden med stängda skolor och därmed överfulla pister mellan alptopparna, är åt skogen. Tiotusentals unga säsongsanställda som i vanliga fall hanterat skidliftarna och serverat på after ski, är arbetslösa. Livet nu består av avståndshållande, pinnar i näsan, en hel del tappade sugar och ett febrilt letande efter erbjudna spruttider som alltid just verkar ha tagit slut.
Det här vet Emmanuel Macron är de centrala folkliga frågorna som avgör om han blir omvald eller inte, inte Marine Le Pens attacker på franska muslimer.
För Macron gäller det att hitta den gyllene balansen. Att inte släppa för mycket på restriktionerna och riskera att viruset sprids snabbare med en sjukvård på knäna, ökade dödstal och ras i opinionsmätningarna som följd. Men samtidigt heller inte vara för hård, och på så sätt slippa massdemonstrationer på gatorna.
Macron är märkbart störd över chocksiffror om att misshandel i hemmet ökat med 60 procent sedan förra våren, och fullt medveten om att de våldsamma kravallerna som drog fram genom Amsterdam för någon vecka sedan i protest mot skärpta utegångsförbud kan sprida sig. Dessutom blir protesterna från frustrerade franska krögare som tvingas hålla helstängt allt ilsknare.
Symptomatiskt är att Macron valt att inte längre framträda i coronasammanhang.
Egentligen ligger smittalen nu så högt att experter nyligen vädjade till presidenten om en tredje nedstängning, med utegångsförbud även dagtid. Men efter moget övervägande och mängder av expertsamtal så vägrade ändå Macron.
Symptomatiskt är också att Macron valt att inte längre framträda i coronasammanhang utan håller en lägre profil. Nu är det hans premiärminister Jean Castex och hälsominister Olivier Véran som svarar för presskonferenserna, uppmaningarna och kontakterna med folket. Och när det behövs, förväntas stå pall i blåsten.
Så kan Emmanuel Macron vars mandat går ut den 13 maj 2022, vinna en gång till och fortsätta som Frankrikes president till 2027? Jodå, men som en politisk kommentator intelligent uttrycker det: ”Marine Le Pen kommer inte att vinna. Men Emmanuel Macron kan förlora”.