Det finns mer än en konservatism

De två konservativa strömningarna i svensk politik visar att det under den konservativa etiketten döljer sig en avgrundsdjup klyfta mellan två diametralt motsatta synsätt på statens roll.

 Enligt den senaste opinionsmätningen i Demoskop skulle det förment konservativa blocket, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, få majoritet i Sveriges riksdag. Eftersom alla dessa tre partier beskriver sig som konservativa i någon mening kan det ligga nära till hands att bunta ihop dem. Men samstämmigheten är inte så stor som det verkar. Det finns inte en enhetlig konservatism, utan flera olika. Detta kan exemplifieras genom att studera idétraditionerna som åberopas av Moderaterna respektive Sverigedemokraterna. Men för att göra det behöver konservatismens rötter först spåras.

När man talar om konservatism brukar oftast vissa distinktioner göras mellan olika typer av konservatism. Framför allt talar man om två huvudsakliga varianter av ideologin: socialkonservatism och liberalkonservatism.

Socialkonservatism bygger på social rättvisa kombinerat med en konservativ syn på lag och ordning och försiktighet inför reformer, och nationalism. Liberalkonservatismen är en fusion mellan klassisk liberalism och konservatism. En konservativ samhällssyn kombineras med marknadsliberala idéer om individuell frihet och fördelarna med kapitalism.

De olika spåren

Man kan också tala om anglosaxisk respektive kontinental konservatism. Den anglosaxiska konservatism som följer i traditionen efter Edmund Burke tenderar att vara liberalt orienterad, och betonar statens roll i att låta samhället utvecklas naturligt. Konservatism hämtad ur den så kallade kontinentala traditionen betonar i stället staten som ett sätt att upprätthålla samhällsgemenskaper.

Det är svårt att hävda att den ena utmynnar i socialkonservatism eller kulturkonservatism och den andra i någon typ av frihetlig konservatism, såsom liberalkonservatismen. Brittiska politiker som Benjamin Disraeli brukar hänföras till socialkonservatismen på grund av hans förespråkande av sociala reformer, men i sitt politiska tänkande var han mer av en arvtagare till Burke än till en tänkare ur den kontinentala traditionen Hegel.

Även anglosaxiska konservativa kan se statliga ingrepp som nödvändiga eller lämpliga för att lösa akuta problem eller hjälpa samhällets svagaste. Ett exempel på en sådan konservatism förespråkades av den tidigare svenske högerledaren Arvid Lindman.

För Lindman var begreppsparet ”frihet under ansvar” centralt. Individuell frihet menade han är en väsentlig del av den västerländska kulturen. Förenings- och yttrandefrihet är centrala och nödvändiga. Friheten utmynnar ur ansvarstanken. Enskilda kan ha plikter gentemot staten och varandra, men samtidigt vara berättigade en hög grad av individuell frihet. Den som inte är fri kan inte ta ansvar för sig själv. Friheten är emellertid inte total, utan kan behöva begränsas. Det Lindman avsåg med frihet var vissa särskilda friheter, medan han inte satte upp friheten som överordnat ideal.

En konservativ samhällssyn kombineras med marknadsliberala idéer om individuell frihet och fördelarna med kapitalism.

Han kritiserade däremot det han benämnde som ”statsförgudningen”. För Lindman var radikala socialister, kommunister, fascister och nationalsocialister alla lika naiva i sin tro på staten som ett sätt gynna vissa intressegrupper framför andra. Mot detta stod Lindmans konservatism, som med hans egna ord ”söker åvägabringa en förening av den enskildes frihet samhällets auktoritet, av personlighetens rätt och statens höghetskrav”. Under tidigt 1900-tal hade konservatismen gått från konflikter mot liberalismen till att börja försvara liberala värderingar mot socialistiska, kommunistiska och fascistiska angrepp.

Ett motsatt synsätt fanns hos författaren Teodor Holmberg (1853–1935). Holmberg var en ivrig förespråkare av sociala reformer, och sägs ha myntat folkhemsbegreppet. Holmberg ville se statliga välfärdsåtaganden för att tillgodose folkets intressen. Ursprungligen var Holmberg positivt inställd till demokratin, men i takt med att demokratin inte gick hans väg började han argumentera för en stark kungamakt. För Holmberg var det ett sätt att hitta ett styre som skulle kunna representera det objektiva allmänintresset – nationen och folket. På så sätt skulle demokratin begränsas. Holmbergs konservatism grundades på betydelsen av kristna värden och nationen som fundamental samhällsgemenskap.

Vurmandet för en starkare monarki kan tyckas vara paradoxalt eftersom Holmberg var en tidig förespråkare för genom allmän och lika rösträtt, även kvinnlig rösträtt. Han förespråkade dock rösträtten med en förhoppning om att demokratin skulle leda till ett folkstyre i linje med hans uppfattningar. Efter demokratins genomförande dröjde det inte länge innan han började beklaga sig över den ”falska folkviljan” som blivit förhärskande. Han var kritisk till pressfriheten, som han menade skulle kunna undergräva statsmakten.

Arvid Lindmans ansvarsbegrepp hade förvisso också vissa auktoritära drag. Han lyfte enskildas plikter mot staten och samhället, och för den höger Lindman representerade var allmänintresset ett vanligt retoriskt grepp, som ett sätt att ställa sig över enskilda särintressen. Enligt Lindmans syn fanns emellertid inget objektivt samhällsintresse som kunde motivera långtgående begränsningar av den individuella friheten. Det fanns ingen högre, objektiv allmänvilja. För Holmberg var däremot den allmänna viljan – nationens intresse – överordnad.

Den anglosaxiska traditionen

Som ideologi har konservatismen existerat sedan 1800-talet. Begreppet kommer från franskans ”conservateur”, vilket betyder den som bevarar (därifrån kommer även ordet ”konserv”). Vanligtvis lyfts Edmund Burke fram som dess portalfigur.

Edmund Burke föddes år 1729 på Irland. Han var jurist och sedermera parlamentariker för Whig-partiet i det brittiska underhuset. Burke fick ett särskilt stort genomslag för en av sina pamfletter: Reflektioner över den franska revolutionen. I den kritiserade Burke de föreningar som bildats för att stödja och främja den franska revolutionens idéer. Burke menade att till skillnad från den brittiska revolutionen under 1600-talet skulle den franska komma att leda in i fördärvet. De franska revolutionärernas mål – att inrätta en ny samhällsordning – byggde i Burkes mening på förenklingar. Det skulle inte gå att riva upp alla samhällsinstitutioner och ersätta dem hursomhelst.

Burke fick mycket riktigt rätt. Den franska revolutionen utvecklades till ett skräckvälde, med massavrättningar av såväl aristokrater som politiska dissidenter. Precis som Burke hade förutspått uppstod också ett maktvakuum som ett resultat av revolutionen, vilket han hade menat skulle komma att utnyttjas av en makthungrig militär med starkt stöd i armén. År 1799, två år efter Burkes död, gjorde en ung general vid namn Napoleon Bonaparte statskupp och utropade sig till förste konsul. Sedermera lät han sig upphöjas till Napoleon I, kejsare av Frankrike.

Burkes centrala idé var att samhällen bygger på starka institutioner. Dessa vilar på traditioner, erfarenheter samlade över generationer. Det går inte att genom teoretisk kunskap kunna undanröja det fungerande; endast det beprövade är säkert. Revolutioner och politiska experiment är därför av princip osäkra. I stället bör förändringar tillåtas växa fram underifrån, och reformer göras med försiktighet för viktiga värden.

Burkes idéer inspirerade många andra politiker. Under 1800-talet var många av de friheter som ditintills vunnits av liberaler under angrepp från utilitarister som Jeremy Bentham. Många av den tidens liberaler blev därför konservativa i Burkes anda. En av dessa, Thomas Macaulay, deklarerade mot slutet av sin karriär: ”Jag är på en och samma gång en liberal och konservativ politiker.”

Ytterligare en tänkare i Burkes anda var den franske politikern Alexis de Tocqueville. Influerad av Burkes idéer skrev han boken Demokratin i Amerika. På många sätt var det en fortsättning på Burkes projekt, men medan Burke bara hade kunnat varna för följderna av den franska revolutionen, hade Tocqueville möjlighet att studera dem. I boken försökte han visa på betydelsen av civilsamhället för en stark demokrati, och för att genom traditioner bevara friheten.

Några år före Tocquevilles Amerikaresa hade även den amerikanske demokraten Fenimore Cooper framfört liknande idéer. Civilsamhället bär många av samhällets traditioner, och friheten från staten kan inte bevaras utan att den utvecklingen fredas.

Den kontinentala traditionen

En annan konservativ strömning fanns i den kontinentala filosofiska traditionen. Inom filosofin görs en distinktion mellan den analytiska traditionen och den kontinentala. Den kontinentala traditionen får sitt namn från att den uppstod på den europeiska kontinenten (och alltså inte i Storbritannien). Dess portalfigur var Georg Wilhelm Friedrich Hegel.

Hegels främsta filosofiska gärning presenterades i boken Andens fenomenologi. En bärande del i Hegels idévärld var att människor delar ett kollektivt medvetande, vilket han beskrev som världsanden. Anden utgör ett slags kunskapsparadigm som formar människans begreppsvärld och förståelse. Anden är dessutom dialektisk på så sätt att den utvecklas genom tiderna och når nya stadier. Den franska revolutionen utgjorde för Hegel ett sådant paradigmskifte. Den ditintills rådande uppfattningen om samhället bröts mot en ny, och lade grunden för ett nytt paradigm. En tes möter sin antites och skapar en syntes.

Hegels filosofi var abstrakt, men har betydelse för hans politiska filosofi. Han menade att det fanns tre principer – abstrakt rätt, moral och etik – som skulle vara vägledande för ett samhälle. Just etiken spelade en avgörande roll för Hegel (Hegel använde begreppet Sittlichkeit, vilket ungefär betyder ”etiskt liv”. Jag använder ordet etik som synonymt med Hegels begrepp.).

Konservatism hämtad ur den så kallade kontinentala traditionen betonar i stället staten som ett sätt att upprätthålla samhällsgemenskaper.

Etiken beskrev han som den högsta formen av frihet. Rätt och moral härleds ur etiken. Det etiska är i sin tur grundat i en viss kulturs värden och institutioner. Det är den rådande anden i ett samhälle – det kollektiva medvetandet – som formar denna etik.

Hegel hade ett säreget frihetsbegrepp utifrån sin etik. Hegel menade att frihet inte kunde definieras som att utöva sin fria vilja. Frihet definierades positivt, och den högsta graden av frihet var att delta i samhällslivet och välja det som överensstämde med samhällets bästa. Genom självbestämmande får individen insikt i att hon har behov av att ingå i en gemenskap. Att vara med och bestämma om samhällets lagar blir därför en variant av självbestämmande.

För Hegel var subjektiviteten – det vill säga egna val – endast rättfärdigade då de överensstämde med den allmänna viljan. Denna vilja kunde vara undermedveten. Enskildas fria val var berättigade såtillvida de överensstämde med allmänintresset. Genom politiska institutioner skulle medborgare få möjlighet att se hur deras egen vilja överensstämde med den gemensamma viljan. Det var fortfarande självklart att det skulle finnas en stark kungamakt för att styra denna.

Hegel menade att varje rättighet måste vara knuten till en skyldighet. Dessa skyldigheter kommer till uttryck inom ramen för två centrala gemenskaper: nationen och familjen. Staten är anden, och nationen och familjen utgör de gemenskaper som individen måste underkastas för att vara fri. Hegel bekymrade sig över klasskillnader i spåren av industrialiseringen. Han menade att proletariseringen av stora samhällsgrupper skulle leda till splittring. Det blev i sin tur ett argument för sociala reformer för att på så sätt minska skillnaderna i samhället, och undvika splittring mellan olika samhällsklasser.

Liknande idéer uttrycktes av samtida tänkare, såsom Adam Müller och Ludwig von Haller. Gemensamt för dessa var betonandet av en stark monark för att balansera folkviljan och synen på staten som ett sätt att kanalisera den sanna folkviljan. Utmärkande för denna socialkonservatism är tron på att grundläggande institutioner, kulturella och religiösa, lägger grunden för en nödvändig gemenskap. Den amerikanske filosofen Russell Kirk anmärkte att Hegels filosofiska system aldrig skulle ha godtagits av Burke. Att bunta ihop dem riskerar att sammanblanda konservatism med en auktoritär ideologi, i hans mening. Hegels idéer har emellertid genom de tyska idealisterna haft en påverkan på andra konservativa.

En tänkare som var influerad av Hegel var Samuel Taylor Coleridge. Coleridge anammade den tyska idealismen i sin filosofi. Han gjorde likt Hegel en distinktion mellan staten i strikt mening (institutioner som utövar offentlig makt) och staten som koncept. Såväl Coleridge som de tyska idealisterna (i synnerhet Hegel) försökte utröna vilka principer som var nödvändiga för mänsklighetens framåtskridande.

Coleridge argumenterade för att staten bestod av två huvudelement som behövde balanseras: progression och permanens. Samtidigt som vissa samhällsklasser krävde förändring, behövde en balans uppnås mellan det intresset och statens bevarande, vilket Coleridge såg i den brittiska konstitutionen. Det finns dock ett tredje intresse som Coleridge kallade den ”nationella kyrkan” (National Church). Han åsyftade med detta begrepp inte kyrkan som sådan, utan nationen. Eftersom alla rättigheter medges från staten, har varje medborgare skyldighet mot sin nation.

Coleridge ansåg att idéer kan existera utan att uttryckas. De kan vara undermedvetna, och delas av människor som ändå inte kan uttala dem. Det hänger även ihop med hans idéer om nationen. Utan nationen finns varken friheter eller skyldigheter; nationalitet är en nödvändighet för att människor ska ha skyldigheter.

Coleridges inflytande var särskilt stort på Benjamin Disraeli, brittisk premiärminister 1874–1880. Disraeli tillskrivs ofta begreppet ”one nation conservatism” för ett tal han höll om behovet av sociala reformer för att skapa nationell sammanhållning mellan motstridiga klassintressen (även om han aldrig yttrade det). På så sätt var det en reforminriktad konservatism, inriktad mot att hantera samhällsutvecklingen och att reformera utifrån sociala förhållanden. Den konservatismen är präglad av ett starkt historiskt medvetande i form av insikten att vissa förändringar är av tiden nödvändiga.

Idealism kontra frihet

Utifrån ovanstående redogörelse kan en bild skisseras av de två olika strömningarna som moderna politiska ideologier.

Den idealistiska konservatismen söker bevara samhällets grundpelare genom en aktiv stat för att kanalisera en allmän vilja. Staten ska spela en roll i att upprätthålla samhällsgemenskapen, och föra en aktiv politik för den. Friheten sträcker sig inte längre än att den behöver underordnas högre värden. Teodor Holmbergs betoning av nationen som gemenskap och hans senare demokratikritik är en sådan idealistisk konservatism.

Genom en begränsad stat skapas förutsättningar för att samhället ska kunna utvecklas på naturlig grund.

Den frihetliga konservatismen lägger i stället tonvikt på en begränsad stat, med motiveringen att samhället ska kunna utvecklas naturligt utan påverkan från det allmänna. Genom en begränsad stat skapas förutsättningar för att samhället ska kunna utvecklas på naturlig grund.

Dessa två strömningar visar att det under den konservativa etiketten döljer sig en avgrundsdjup klyfta mellan två diametralt motsatta synsätt på statens roll. Det inbegriper även idéer om frihet och rättigheter eftersom uppfattningar om vilken makt politiker ska ha över människor härrör ur synen på staten. Skydd för fri- och rättigheter begränsar politiken. För socialkonservativa som vill framhäva en nationell identitet, och som ser avvikande kulturella inslag som ett hot mot denna, är rättigheter av underordnad betydelse.

Sverigedemokraterna åberopar i sitt principprogram ovan nämnde Teodor Holmberg som ideologisk inspiration (förvisso åberopar de även Benjamin Disraeli). Arvid Lindman var däremot partiledare för Moderaterna (då kallat Allmänna valmansförbundet). I moderata partilokaler runt om i landet hänger fortfarande porträtt av den gamle partiledaren. Moderaternas användande av begreppsparet frihet under ansvar (se till exempel Moderaternas valanalys från i fjol) visar att den konservatismen fortfarande finns kvar i partiet.

Denna skillnad konkretiseras i vissa sakfrågor. Sverigedemokraterna lyfter i sitt principprogram betydelsen av folkomröstningar, och i många kommuner har de krävt sådana för att stoppa exempelvis invandring eller byggande av moskéer. För frihetligt konservativa tänkare har rättighetsskyddet varit viktigt för att förhindra demokratin från att urarta i destruktiv populism. Starka grundlagar syftar till att förhindra pöbelvälde. Vissa saker går inte att folkomrösta om.

Kristdemokraterna har å sin sida ett annorlunda idéarv, eftersom det från början var ett socialkonservativt parti inriktat mot att främja kristna värderingar. De kan snarast beskrivas som ett tidigare intresseparti för vissa kristna grupper, som på senare år anammat personalismen som ideologisk grund. Den filosofin kan räknas till den kontinentala traditionen i vid bemärkelse, men härrör ur en strömning separat från Hegel med fokus på kristna värderingar utifrån den katolske filosofen Thomas av Aquinos filosofi (även kallad thomismen).

Trots sakpolitisk samstämmighet i många frågor, gör Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna anspråk på olika konservativa idéarv. Det är inte bara Moderaternas liberalism som skiljer partierna åt, utan även olika former av konservatism. Det konservativa blocket är allt annat än enhetligt. Skrapar man på ytan visar sig vitt skilda idéarv. Frågan kvarstår om det finns något block att tala om.