Det farliga motståndet mot auktoriteter och intellektualism

I maj 1968 ockuperade vänsterorienterade studenter kårhuset i Stockholm i protest mot en föreslagen universitetsreform. Kårhusockupationen och Vietnamdemonstrationerna har kommit att sätta sig i vår bild av 1968, men det viktiga på lång sikt var att 68 förstärkte en antiauktoritär tendens som kom att bli dominerande i kulturlivet i Sverige och i västvärlden i allmänhet.

Denna tendens hade redan tidigare kommit till uttryck i skapandet av grundskolan 1962, och i Bror Rexeds ”du-reform” 1967, då tilltal som ”ni” och titlar (herr, fru och liknande) ersattes av ”du” även i mer formella sammanhang – exempelvis i klassrummet. Just skolan kom att präglas kraftigt av 68-rörelsen. Antiauktoritarismen, tendensen att misstro auktoriteter och därför försöka undergräva dem, förändrade förhållandet till kunskap och expertis.

Runt 1968 förknippades den snabbt med antiintellektualism, eftersom den auktoritet som det låg närmast till hands att utmana för ungdomar var läraren. De antiintellektuella strömningarna fanns redan tidigare, men de förstärktes av 68:s antiauktoritarism. Resultatet blev att den som försvarade kunskapskrav i utbildningssystemet eller vid anställning till offentliga tjänster omgående anklagades för att vara ”odemokratisk” och ”elitistisk”. Vänstern var drivande i de här förändringarna, men det fanns borgerliga ”68-or” också, och under de 50 år som gått sedan 1968 har de borgerliga partierna inte utarbetat någon egen kultur- och utbildningspolitik med ett tydligt och kraftfullt alternativ.

Grundskolan – ett exempel på de nya tendenserna

När grundskolan infördes 1962 bestämdes att den varken skulle ha examen eller krav för att flyttas till en högre klass. Samtidigt avskaffades realskolan, som hade både inträdesprov och examen, och 1965 avskaffades även studentexamen. Antiauktoritarism och antiintellektualism smälte samman i attityden att kunskap inte är så viktig.

Sedan 1968 har det upprepats att elever ska leda sitt eget lärande, bland annat med självinstruerande material. Idén om elevens ”autonomi” växte fram i samband med idén att alla elever i en viss ålder ska gå i samma klass oavsett inlärningsresultat. Det framlades inga bevis för att inlärningen skulle bli lika bra eller bättre; att argumentera för självständigt arbete var ett sätt att bemöta den kritik som handlade om att elever i en viss ålder var alltför olika för att gå i samma klass.

Samtidigt som alla unga skulle gå i grundskolan till 16 års ålder, saknades klara mål med vad som egentligen skulle uppnås under denna tid.

1969 kom en ny läroplan för grundskolan, där de antiauktoritära och antiintellektuella dragen var framträdande. Läroplanen säger exempelvis: ”Mäter man enbart det lätt mätbara, reduceras skolans mål åter till väsentligen enkla kognitiva minnesfunktioner med därav följande teoretisering och faktaplugg” (sida 73). ”Elev skall vid läsårets slut normalt uppflyttas till närmast högre årskurs […] Betygen utgör således endast en bedömningsgrund, vanligen inte ens den viktigaste” (sida 104). Med andra ord undergrävdes både lärarens rätt att sätta betyg och lärarens auktoritet att säga att en elev saknar tillräckliga kunskaper för att gå i en högre årskurs.

Några år senare, i propositionen ”Skolans inre arbete” 1976, framhålls förskolan som modell för grundskolan. Omsorg anges som ett viktigt mål. Det är antiintellektuellt.

Samtidigt som alla unga skulle gå i grundskolan till 16 års ålder, saknades klara mål med vad som egentligen skulle uppnås under denna tid. Elevens rätt till utbildning betonades, men samtidigt saknade skolan åtgärder om en elev inte arbetade eller förstörde arbetsron för andra. Under sådana omständigheter har läraren ingen auktoritet. Läraryrket bygger på att auktoritet och kunskap tillsammans utgör en enhet.

När kritiker har påpekat att kunskapsnivån gått ner i svensk skola, har svenska myndigheter försvarat sig med att säga att eleverna lär sig ”andra saker”. Vad de verkar syfta på är sociala färdigheter som skulle främjas genom att elever vänjer sig vid att umgås med elever från andra sociala grupper. Det är inte förrän in på 2000-talet med OECD:s många undersökningar om kunskapsnivå och sociala attityder bland 15-åringar, som svenska myndigheter tvingats erkänna att skolan har problem.

Makten över universiteten

De studenter som ledde 68-rörelsen var ofta intellektuellt lagda, men mycket snart förlorades respekten och intresset för kunskaper. I stället överförde studentrepresentanterna idén om rättigheter och demokrati från politikens område till vetenskapens. De såg inte professorernas kunskap som garanti för verksamhetens kvalitet utan talade om professorsvälde, som om professorernas inflytande över akademin kunde jämföras med politiskt envälde.

Universiteten är samhällets högsta instans för bevarande, förmedlande och utvecklande av kunskap, men en rad förändringar i 68-rörelsens anda har underminerat deras självbestämmande och deras position som intellektuell auktoritet. Universitetsreformen 1977 innebar ett starkt politiskt ingrepp i högskolan. Bland annat fastslogs att institutionerna skulle ledas av institutionsstyrelser sammansatta av studentrepresentanter, lärare på olika nivåer samt teknisk och administrativ personal.  Beslut skulle alltså inte tas baserat på vetenskaplig kompetens utan vara majoritetsbeslut. Resultatet blev att en professor måste ägna tid åt sammanträden och intern opinionsbildning, tid som annars skulle kunna ha lagts på forskning. Ändå var det få lärare som protesterade, eftersom ingen ville hängas ut i pressen som konservativ.

Staten knöt fler forskningsråd till sig genom bestämmelsen att staten skulle utse ordförande i deras styrelser.

En seger för antiintellektualism kom 1993, då resurstilldelningen i högskolan reformerades. Medel till institutioner skulle beräknas på antalet studenter som sökte till ämnet och sedan klarade sina tentamina, något som kallas genomströmning. Denna typ av finansiering har bidragit till att sänka kunskapskraven, och den har också lett till att institutioner slagits samman för att skydda institutionerna från snabba växlingar i antalet ansökningar. Den ökade storleken på institutionerna har i sin tur stärkt administrationens makt ytterligare.

Vid slutet av 1990-talet gjordes ett nytt ingrepp i universitetens självbestämmande, när det gällde ledningen på både högskole- och institutionsnivå. Det fastslogs att regeringen skulle utse ordförande i universitetsstyrelserna, förutom att utse rektor, och det infördes också ytterligare ett sätt att utse professorer genom den så kallade befordringsreformen. Några exempel ur regeringens egen sammanfattning av propositionen ”Högskolans ledning, lärare och organisation”:

I propositionen föreslås att ordföranden i en högskolas styrelse skall ha sin huvudsakliga verksamhet utan den högskola som uppdraget gäller. Styrelseordföranden skall utses av regeringen. […] De lektorer som uppfyller behörighetskraven för anställning som professor skall anställas som professorer och vid denna befordran skall den pedagogiska skickligheten ges större vikt än i dag. Antalet professorer inom högskolan kommer därmed att öka väsentligt. […] Vidare framläggs förslag till principer för rekryteringsmål för lärosätena i syfte att öka andelen kvinnor bland nyrekryterade professorer.

Detta var stora förändringar. Samtidigt infördes en rad andra åtgärder som gick i samma riktning. Professorer skulle i högre utsträckning finansiera sin forskning genom att söka bidrag från andra än det egna universitetet. Staten knöt fler forskningsråd till sig genom bestämmelsen att staten skulle utse ordförande i deras styrelser, vilket stärkte statens inflytande över forskningen. Doktorander anställdes vid universiteten med fulla sociala rättigheter, vilket blev dyrt och ledde till att professorerna kunde anta färre doktorander. Eftersom inga nya pengar tillsköts för de här reformerna, hamnade universiteten i en ekonomisk kris, vilket gjorde dem ännu mer följsamma inför den politiska makten.

I dag talas det om ”forskning” när elever skriver individuella arbeten baserade på internet och uppslagsböcker. Det säger en del om hur forskning uppfattas i dag.

Den så kallade autonomireformen 2011 var nästa steg i utvecklingen bort från universitet som leds av företrädare för lärare och forskare. I grunden var reformen en avreglering, men eftersom den infördes i en situation när ideologiska och byråkratiska krafter hade övertaget i universitetens ledning kom negativa tendenser att förstärkas i stället för att korrigeras. Dessutom ändrades inte vissa avgörande beslut. Ordförande i universitetens styrelser skulle också i fortsättningen vara externa och utses av regeringen. Lärare och forskare tillförsäkrades inte en majoritet av platserna i universitetsstyrelserna och rektorer skulle utses av regeringen. Resultatet blev i praktiken att universiteten kom att skötas alltmer som företag.

Det är alltså inte inbillning när universitetslärare och forskare talar om att något väsentligt har förändrats. De påminns om de ändrade maktförhållandena i den dagliga verksamheten. Administrationen skickar ut obligatoriska kursutvärderingar till studenterna, och resultatet används för att ta beslut som berör lärarna. Universitetsledningarna anser sig också behöva bedöma vilka forskare som gör ett bra arbete, men eftersom de inte förstår innehållet i forskarnas specialiserade skrifter, mäter de antalet. Denna bibliometri är ett sätt att ”bedöma utan att bedöma” och möjliggör för administratörer att klassificera forskare utan att förstå vad de gör.

68-rörelsens begrepp i 2010-talets skola

Samtidigt som auktoriteter undergrävs i forskningsvärlden, undergrävs i grundskolan forskningsbegreppet. I dag talas det om ”forskning” när elever skriver individuella arbeten baserade på internet och uppslagsböcker. Det säger en del om hur forskning uppfattas i dag. Vad man måste ha i åtanke är att all information på internet inte är jämställd, och alla texter är skrivna av någon. Att läsaren inte känner till vem som skrivit texten gör den inte mer objektiv, och de algoritmer som bestämmer i vilken ordning texter visas är programmerade att prioritera vissa texter. Ofta är det de populäraste texterna, i betydelsen de texter flest har klickat på, som prioriteras, vilket både skapar ett skevt urval och möjliggör manipulation. Att utbildningssystemet ändå använder sig av eget sökande på internet i stället för arbete med läroböcker, är ett tecken på hur stark den antiauktoritära och antiintellektuella trenden är.

Det är omöjligt att tänka kritiskt utan att ha kunskaper att basera tänkandet på.

Ett annat begrepp som fick ett uppsving genom 68-rörelsen är ”kritiskt tänkande”. Det är egendomligt att begreppet fortfarande används, när vår tids stora problem är den låga kunskapsnivån. Det är omöjligt att tänka kritiskt utan att ha kunskaper att basera tänkandet på. Lärarna försöker balansera bristen på kunskaper genom att lära ut källkritiska metoder, men i praktiken måste man känna till sammanhanget för att kunna avgöra vad som är osant och hur mycket av det osanna som är medveten lögn, skämt respektive missförstånd.

”Kreativitet”, ett annat modeord i skolan, är även det förknippat med antiauktoritarism. Det är nämligen en spridd missuppfattning att det skulle vara möjligt att vara kreativ utan att först ha skaffat sig skolning. Studier visar i stället att kreativa personer i allmänhet är intelligenta, kunniga och synnerligen arbetsamma.

I lärarutbildningen, som är speciellt drabbad av 68-rörelsens inflytande, förekommer numera en redovisningsform som går ut på att studenterna ska ”reflektera” över sina erfarenheter. Studenterna ska alltså inte lära sig vad olika auktoriteter säger om utbildning, utan snarare vara sin egen auktoritet.

Auktoritet och inlärning

För att förstå auktoritetens betydelse i utbildning måste man veta att elevers autonomi inte är samma sak som självständighet hos vuxna, som redan är utbildade. När det gäller utbildning och uppfostran tjänar auktoritet flera syften. Det är lättare för elever att lära sig något nytt om de har förtroende för läraren. Lärarens auktoritet baserad på kunskap är alltså en inlärningsresurs. Läraren lär den unga personen kunskaper och tekniker för att denne som vuxen ska kunna styra sig själv och i sin tur uppfostra andra.

Genom att kontrollera elevers skolarbete lär läraren ut inte bara ämneskunskaper utan också sambandet mellan att ha ansträngt sig och att kunna något, det vill säga mellan handling och konsekvens. Neurologer påpekar att vår förmåga att förstå konsekvensen av vårt handlande inte utvecklas fullt förrän i tjugoårsåldern eller senare. Det är därför skolan arbetar med regler för att börja träna elever i att räkna med att beteenden har konsekvenser, innan de fullt ut förstår detta själva. Som alla vet avkrävs elever i dag inte alltid ansvar i dagens skola, utan i stället betonas deras rättigheter. Det har till och med blivit så att lärares försök att undervisa och uppfostra kan vändas mot läraren, och denne kan anklagas för att ha kränkt eleven.

Lärarens auktoritet är en positiv resurs när den bygger på kunskaper och syftar till att stärka inlärningen.

När vi genomför nästa utbildningsreform gäller det att den baseras på en djup förståelse av hur utbildning fungerar och att vi vågar bryta med de trender som lett fel. Lärarens auktoritet är som sagt en positiv resurs när den bygger på kunskaper och syftar till att stärka inlärningen.

Oavsett om utbildningen huvudsakligen har en teoretisk eller en praktisk inriktning, måste den sätta upp höga och tydliga utbildningsmål och mäta i vilken mån målen nås. Vi kommer inte att kunna hålla kvar dagens besvikna lärare i utbildningssystemet eller få respekt från elever och studenter för svensk utbildning, innan vi gör upp med det arv efter 68 som antiauktoritarism och antiintellektualism innebär.