Samhälle Essä
Det eviga hotet mot (social)demokratin
Socialdemokraterna har i decennier varnat för att borgerliga regeringar hotar den svenska demokratin. Detta samtidigt som Sverige är och förblir en av världens mest välfungerande demokratier. Denna paradox blir först begriplig om man börjar betrakta demokrati och socialdemokrati som synonymer, konstaterar Adam Danieli.
Sett i efterhand är det märkligt hur mycket som kan verka följa en på förhand utstakad plan. Fanns det en tanke bakom att personen som gjort någon illa, snart därefter själv råkade ut för en olycka? Eller försökte den amerikanska författaren Morgan Robertson säga oss något när han 1898 publicerade en bok om det osänkbara skeppet Titan, som under sin jungfruresa kolliderar med ett isberg i Nordatlanten och sjönk den 14 april? Var det verkligen en slump, eller fanns det en större kraft som bakom kulisserna kontrollerade skeendet? Skulle vi kunnat upptäcka signalerna?
Liknande funderingar, men av betydligt allvarligare slag, sköljer fullkomligt över läsaren i Peter Gustavssons nya, dramatiskt titulerade bok Angreppet: Så urholkar Tidöregeringen vår demokrati (Arkiv förlag). På de dryga 150 sidorna har den tidigare Aftonbladet-skribenten Gustavsson omsorgsfullt sammanställt en mängd olika förslag, publikationer och personer, och avslöjat ett mönster av häpnadsväckande proportioner: borgerligheten har en plan för att besegra den svenska demokratin.
Regeringen håller just nu på att sätta den till verket. Demokratin undermineras genom förändrade bidrag, ändrade regler för lotterier och nya biståndsstrategier. Nu är planen avslöjad och presenterad i bokform, komplett med direkta referenser till 1930-talet och Hitlers maktövertagande.
Men vad är det för konspiration som Peter Gustavsson egentligen upptäckt?
Innan vi går vidare och synar hans tes, är viss transparens på sin plats. Undertecknad drev för ett antal år sedan det provokativt betecknade projektet ”Enpartistaten”, som handlade om socialdemokratins institutionella fördelar i svensk politik. Projektet handlade i allt väsentligt om att belysa de strukturer som socialdemokratin format under sin tid vid makten och som behöver fasas ut i takt med att Sverige blir en normal, västlig liberal demokrati.
Några exempel är hyressättningsavgiften, medlemmarnas svaga ställning i svenska fackföreningar och den märkliga regleringen av lotterier.
Ingen kan förneka att det socialdemokratiska partiet, eller snarare den rörelse till vilken partiet utgör den politiska grenen, under decennier av storhetstid hade enorma ambitioner att påverka samhället långt utanför politikens egna domäner. Några exempel på vad jag kritiserade inom ramen för projektet är hyressättningsavgiften, medlemmarnas svaga ställning i svenska fackföreningar, den märkliga svenska regleringen av lotterier, korporativa domstolar och bidragen till folkbildning. Det är sådant som saknar motsvarigheter i resten av Västeuropa, men som ännu påverkar det svenska politiska samtalet.
Att kritisera dessa egenheter är knappast en ny företeelse. Längre tillbaka i tiden riktade både Bertil Ohlin och Gösta Bohman kritik mot den starkt korporativa riktningen som socialdemokratin slagit in på. På 1980-talet argumenterade Bengt Westerberg enträget för att liberalism och demokrati krävde att organisationsväldet måste reformeras. Ja, till och med ett antal SSU:are ifrågasatte på 1990-talet den betongbur som man upplevde att socialdemokratin hamnat i, där systembevarande och dogmatism hade blivit viktigare än samtidens behov.
I en uppmärksammad debattartikel 1993 hävdade den dåvarande SSU-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson att han var orolig för de konservativa krafternas frammarsch inom socialdemokratin. Den socialdemokratiska ingenjörskonsten hade varit ett framgångsrikt befrielseprojekt, men att ”det starka samhället drevs för långt” och “besluten flyttades längre och längre ifrån människor.” Detsamma hade hänt i den egna rörelsen, menade Thorwaldsson, där ”makten har samlats i allt färre händer”. Politikerförakt var ingen slump när socialdemokratin inte kunde åstadkomma mer än systemförsvar.
Men att rikta kritik mot institutionerna har varje gång rört upp starka känslor. Rörelsen, som till stora delar vant sig vid och naturligt nog ser systemen som sitt fadersarv, har visat sig ha extrema försvarsmekanismer.
På 1970-talet drevs en kampanj för att måla ut Bohman som demokratiskt opålitlig. När Bohman krävde införandet av grundlagsskyddade rättigheter anklagades han för att inskränka demokratin. Palme menade att han ville återinföra ämbetsmannaväldet, där svenska folket inte fick bestämma i sitt eget hus.
Och så har det fortsatt. Sedan Bengt Westerberg och Carl Bildt tagit initiativet “Ny start för Sverige” inför valet 1991 fick beskrevs i A-pressens ledarcirkulär hur Westerberg krokat arm med en “avgrundshöger” och att han genom sitt understödjande av “råhögern” möjliggjorde den oreda ur vilket en ny politisk ordning skulle uppstå.
När Centrum för rättvisa 2007 vann ett mål i Europadomstolen som ledde till att Byggnads så kallade granskningsavgifter avskaffades, var det fråga om en ”attack på arbetarrörelsen”. Och Karl-Petter Thorwaldsson tankar ledde , av förklarliga skäl, till en tioårig vistelse i frysboxen. Det här var inte kritik mot system som behövde reformeras. Det var existentiella utmaningar av socialdemokratins hegemoni.
Men tonläget flög. Varje gång lyckades socialdemokratin få med sig åtminstone ett antal konsensussökande mittenpolitiker och debattörer på att det var något demokratiskt tveksamt med kritiken mot de strukturer som socialdemokratin byggt upp.
I dag är det ingen som saknar de gamla avarterna och många som läser detta känner sannolikt inte ens till att de existerat.
Det märkliga är att reformerna som leder bort från “Enpartistaten” – de som var av demokratiskt tveksam art – har avlöst varandra. Kollektivanslutningen till Socialdemokraterna har upphört. De korporativa inslagen i svensk förvaltning har i princip avskaffats. Domartillsättningarna har stramats upp. Bostadsdomstolen har avskaffats. Granskningsavgifterna har tagits bort. Det fackliga vetot mot invandring har slopats. Steg för steg har de svenska institutionerna normaliserats. I dag är det ingen som saknar de gamla avarterna och många som läser detta känner sannolikt inte ens till att de existerat.
De var i slutändan knappast några extrema förslag, utan helt normala reformer. Men så lät det knappast vid tiden. Det var ett angrepp på demokratin och vårt sätt att leva – tills förändringarna var genomförda.
Och det är här Gustavsson kommer in. För vad han nu har försökt göra är exakt samma sak. Han vill koppla samman min och många andras kritik mot vissa institutioner och knyta den till tanken om en demokratisk tillbakagång i Sverige.
Redan på första sidan uppstår emellertid ett problem – det finns ingen tillstymmelse till tillbakagång. Gustavsson kan inte på en enda punkt visa på den försvagning eller förändring av den svenska demokratin som utgör det grundläggande antagandet i hela boken.
Detsamma kan förstås inte sägas om resten av världen, som befinner sig i en autokratisk våg. I länder som USA, Turkiet, Polen, Ungern och Indonesien har vi sett en tydlig demokratisk försvagning. Det är bekymrande och kommer att vara en av rubrikerna när historien om 2000-talets inledning skrivs. Problemet är bara att motsvarande trend inte finns i Sverige. Inte över huvud taget. I själva verket har varken formella institutioner eller de informella normer som omger politiken förändrats nämnvärt på många decennier.
Det återspeglas inte minst i de mätningar vi sätter så stor tillit till när det gäller att peka ut riktningen för länder som Ungern och Turkiet. De sjunker som stenar i V-Dems index, världens kanske främsta demorkatiranking. Men Sverige ligger stabilt i toppen. I 2024 års rapport rankas Sverige som världens näst starkaste demokrati, endast marginellt överträffad av Danmark.
Samma mönster återkommer i flera andra rankningar. I Freedom House-indexet över fri- och rättigheter ligger vi trea med 99 av 100 poäng, den här gången framför Danmark men efter Finland och Nya Zeeland, som får 100 poäng. I The Economist’s index från 2023 landar Sverige på plats fyra. Toppen består återigen av de nordiska länderna och Nya Zeeland, som i princip har full pott i samtliga tio kategorier. Något överraskande är det att Sverige har för få (!) val, som gör att Norge, Island och Nya Zeeland vinner slutstriden.
Och så här fortsätter det. I rankningar av fri- och rättigheter, press- och yttrandefrihet, valprocesser, partiväsende, korruption med mera, oavsett om de kommer från akademin, internationella organ eller olika medier. Detta trots högt tonläge, maktskiften och återkommande påståenden om mörkermän vid makten.
Inte ett enda av dessa varningstecken stämmer på Sverige.
I själva verket lyckas Gustavsson mycket väl med att illustrera varför hans egen tes inte håller. Utifrån utvecklingen i vår omvärld listar han inte mindre än åtta varningstecken hos politiker på demokratisk tillbakagång: attacker på civilsamhället och akademin, undergrävande av oberoende media, desinformation om politiska motståndare, inskränkningar av rättsväsendets oberoende och domares självständighet, påståenden om behov av antidemokratiska åtgärder och förkastande av valresultat, påståenden om politiska motståndare som brottslingar, hot eller utländska agenter, tolerans för våld som politisk metod samt lawfare, alltså försök att vidta rättsliga åtgärder mot kritiker och meningsmotståndare.
Inte ett enda av dessa varningstecken stämmer på Sverige. Tvärtom framstår vi som ett häpnadsväckande tydligt undantag, ett glädjande motexempel mot en internationell trend.
Men det innebär inte att det saknas starka skäl för socialdemokratin att skrämma upp folk genom att antyda att det som sker utomlands också måste ske här. Strategin är alltjämt att måla ut motståndare som demokratiskt tveksamma när de ifrågasätter vissa inslag i det svenska samhället, även när det rör sig om helt andra institutioner än de som i rankingarna anses vara viktiga för en välfungerande demokrati.
Inte sällan sker det med subtila antydningar, omöjliga att fånga eller konkretisera, kring en annalkande förändring. Något håller på att hända. Det knakar i de demorkatiska fogarna. Den liberala demokratin är hotad. Varningslampor blinkar. Exemplen under senare år är många, men aldrig mer konkreta än att det eventuellt blir mindre bidrag till studieförbunden eller avskaffade kulturstöd.
Gustavssons bok är därför en påminnelse om att det i praktiken inte finns någon anledning att oroa sig för den svenska demokratin i det avseende som antyds från socialdemokratiskt håll. Det som däremot finns är den svenska arbetarrörelsens över allt annat överskuggande egenskap: att aldrig någonsin ursäkta sig eller kompromissa om sina maktpositioner. Vilken kritik man än riktar mot den, är svaret alltid att gå på offensiven. Kritik mot socialdemokratin är kritik mot demokratin. Socialdemokratin är normen – allt annat är problematiska, rentav hotfulla, avvikelser.
När uppenbart missbruk av utnämningsmakten pekas ut, backar man inte en centimeter. När svenska domstolar inte uppfyller Europakonventionen för mänskliga rättigheter (EKMR), är det fel på Europadomstolen. Att LO:s medlemmar i förkrossande hög grad vill något annat än vad socialdemokratin erbjuder har ingen som helst betydelse.
Om någon påstår att hyressättningsavgiften inte går att förena med den negativa föreningsfriheten, blånekar Hyresgästföreningen. Och har någon mage att ifrågasätta att det hål i den svenska lotterilagstiftningen som Socialdemokraterna infört, och som möjliggör aggressiv telefonförsäljning av spel till pensionärer, är det ett försök att tysta oppositionen.
Inget av dessa system finns i andra västerländska demokratier, många av dem lika välfungerande som den svenska. Men i Sverige skulle ett avskaffande utgöra ett angrepp på demokratin. Det hänger inte ihop. Demokratin i den socialdemokratiska världsbilden flutit samman med de specifika institutioner som vuxit fram genom socialdemokraternas långa dominans i svensk politik.
Det är så vi ska förstå det angrepp på normal demokratisk kritik som Angreppet i sin tur utgör. Det är socialdemokratins reflexmässiga svar på besvärlig och principiell kritik av ett antal viktiga institutioner som blir allt mer utdaterade. Man ser en möjlighet att utnyttja andra länders utveckling och går till full attack.
Så visst finns det en plan, en koppling som binder samman skeendena och som förklarar dem: socialdemokratins till synes tvångsmässiga strategi för att försvara sina egna system. En fullständig oförmåga till självkritik kombinerad med en oerhörd offensiv slagkraft.
Läs boken. Den ger möjlighet att kliva in i tankarna hos en rörelse som pendlar mellan demokratisk extas och nostalgisk letargi, och som spunnit trådar från kritiker till kritiker och gjort allt till en del av en större plan. Men var väl medveten om att strategin är precis densamma idag som för 10, 20 eller 30 år sedan: att få demokratiskt sinnade personer att bli oroliga. Låt dig inte skrämmas. Ställ istället följande frågor i din studiecirkel: Finns det någon plats i boken där begreppet demokrati inte kan bytas ut till socialdemokrati?