Idéer Essä
Demokratidebattens eviga kris
Tonläget i demokratidebatten har under lång tid skruvats upp till larmnivåer. Samtidigt som varningarna är grundlösa förvrider de diskussionen om de liberala institutionerna och folkviljan. Det skriver Fredrik Johansson.
Är den svenska demokratin hotad? Frågan har ställts allt oftare under de senaste decennierna. I en artikelserie i SvD:s kulturdel kunde vi exempelvis häromåret läsa att demokratin kunde vara hotad av partierna, populisterna och läsarens känslor.
Oron för demokratin finns hos medborgarna. När SOM-institutet frågar så upplever väljarna att demokratin fungerar väl, men en allt större andel anser också att den är hotad. Denna rädsla – befogad eller inte – präglar mycket av själva demokratidebatten.
För om medborgarna är oroade, så tycks delar av de pratande klasserna röra sig mot ett tillstånd av panik.
För om medborgarna är oroade, så tycks delar av de pratande klasserna röra sig mot ett tillstånd av panik.
Flera av artiklarna bidrog med intressanta reflektioner kring vår politiska kultur i skärningspunkten av ett försvagat partiliv, aggressiva sociala medier och en tilltagande självcensur.
Inte minst det senare ämnet – hur debatten drivs till tystnad på olika medvetna eller omedvetna sätt – har i olika sammanhang analyserats och debatterats av statsvetaren Sten Widmalm. Så också i artikelserien i Svenska Dagbladet. Widmalm skriver:
Under McCarthyismen svarade tretton procent av amerikanerna att de undvek att säga sin mening i viktiga frågor. Nu präglas det politiska klimatet i USA avsevärt mer av affektiv polarisering då den siffran ligger på drygt femtio procent – men självcensuren är tyvärr lika utbredd i Sverige i dag.
Widmalm och hans kollegor berör en utveckling som vi också har sett i andra länder – inte minst i USA. Samtidigt som samhället i nästan alla andra viktiga avseenden blivit mer tolerant, så har politiken blivit alltmer intolerant och politiserad. Det finns ett hot från ”de andra” och dessa är i växande grad folk som tycker annorlunda.
Om man för sextio år sedan inte gillade katoliker, sydeuropéer och homosexuella, så riktar sig aversionen idag mot Sverigedemokrater, Vänsterpartister och Miljöpartister. I synnerhet Sverigedemokrater.
Mönstret är internationellt.
I USA har opinionsundersökarna under lång tid ställt frågor till befolkningen om hur de skulle ställa sig till om deras dotter/son gifte sig med personer som tillhör olika andra grupper. På varje punkt – från ras till religion – har toleransen ökat. Undantaget är politiken. På 1960-talet var det ingen stor sak om dottern kom hemsläpande på en friare från ”det andra partiet”, i dag kan det vara en familjesplittrande händelse. Följdriktigt minskar giftermålen över partigränserna.
Widmalm menar att det med den politiska polariseringen följer en tydlig agenda:
Vad som är oroväckande är att en så stor andel av respondenterna inte vill att de ogillade ska ha samma demokratiska rättigheter som dem själva. Var femte respondent vill dra in de ogillades yttrandefrihet. När det handlar om rätten att kandidera till riksdagen eller statsminister så säger drygt fyrtio respektive närmare sextiofem procent nej till de ogillade.
Vi har en demokratidebatt där oron för demokratins framtid ökar. Där misstänksamheten mot ”de andra” växer. Och där människor drar politiska slutsatser av det. Det upplevda hotet mot demokratin driver fram konkreta hot mot demokratin. I meningen att vissa åsikter inte längre ska få räknas. Eftersom de hotar demokratin.
I demokratins namn ska demokratins fiender hålla truten.
Den centerpartistiska tankesmedjan Fores gav för några år sedan ut en bok med titeln Va?! Är demokratin hotad? En antologi om hotet mot den liberala demokratin, men också – vilket titeln signalerar – om en bristande insikt bland medborgare och debattörer.
För att understryka allvaret och vad som står på spel, inledde tankesmedjans VD, Ulrica Schenström sitt förord med att citera den antinazistiske tyske prästen Martin Niemöllers berömda dikt ”Först kom de…”, om tigandet när nazisterna förtryck går från socialister och fackföreningsmän till judar och till slut honom själv.
Demokratin är under direkt hot genom bland annat populismens snabba framfart, desinformationens hänsynslösa verklighetsbeskrivning och de auktoritära idéer som slagit rot hos allt fler människor. Hoten är många, växer och är ibland svåra att sortera eller ens urskilja. Trots detta saknas krisinsikt hos många. En dag riskerar vi att vakna upp och fråga oss hur vi kunde låta det hända.
Antologins artiklar är välmenande och genuina i sin oro över att olika institutioner i samhället är potentiellt hotade. Men det finns en sorts demokratidebattens paradox i det att ”den liberala demokratin” blir en del av polariseringen. Referenserna till Nazityskland som några sidor senare övergår till ett hot som finns ”hos allt fler människor” kan rimligen av många tolkas som ett imperativ.
Vem kan stå passiv när det talas om Nazityskland? Vem vill hamna på fel sida historien?
Vi får en demokratidebatt som genom sin – uppenbart politiserade – uppdelning mellan legitima och mindre legitima uppfattningar riskerar att landa i odemokratiska uppfattningar. Vem kan stå passiv när det talas om Nazityskland? Vem vill hamna på fel sida historien?
Boken visar dock en viss spännvidd. I ett kapitel författat av den tidigare folkpartiledaren Bengt Westerberg finns få tvivel om att Sverigedemokraternas projekt är att nedmontera den liberala demokratin, för att på sikt avskaffa den.
Därför gäller det att ta hoten på allvar, att göra tydligt vad som står på spel och att, innan det är för sent, övertyga medborgarna om att den liberala demokratin är värd att försvara.
Statsvetaren Andreas Johansson Heinö – som länge studerat frågan om europeisk högerpopulism – menar å andra sidan att frågan är mer komplicerad:
Nej, de svenska populisterna i form av Sverigedemokraterna är i nuläget inte att betrakta som ett hot mot de demokratiska principerna eller de demokratiska institutionerna. Men ja, Sverigedemokraternas demokratisyn är tillräckligt avvikande från rådande konsensus för att partiet ska kunna sägas utgöra ett hot mot den specifika form av liberal demokrati som det just nu råder stor uppslutning kring. Men en sådan demokratidebatt är inget vi ska frukta, tvärtom.
Heinö pekar också på det som uppenbart skaver med den breda nyvaknade entusiasmen för ”den liberala demokratin”: att det är ett helt nytt intresse för väldigt många. Faktum är att motståndet mot den liberala demokratin varit starkt och välorganiserat under lång tid. Den liberala demokratin hade inte bara färre supportrar för tjugo eller trettio år sedan, den hade mäktiga motståndare.
När den nya Regeringsformen infördes för femtio år sedan drev Socialdemokraterna en närmast doktrinär folksuveränitetslinje. Varje inskränkning av folkviljans mer eller mindre omedelbara utväxling i politisk makt stämplades i princip som odemokratisk. Att domstolar skulle kunna pröva lagar och politiska beslut mot grundlagen var man emot och när Regeringsformens rättighetskapitel debatterades 1976 hävdade Olof Palme att det vore att ”klavbinda” parlamentarismen att införa för långtgående medborgarskydd.
Femtio år senare hävdar Morgan Johansson att det är ett hot mot demokratin att inte grundlagsskydda Public Service nuvarande organisation och finansiering. Tiderna förändras onekligen. Ironin blir inte mindre av att Sverigedemokraterna har tagit över Socialdemokraternas tidigare positioner. Att det är folkvilja som är demokrati. Åkesson och Jomshof låter som Palme och Geijer.
Legitimitet och ansvarsutkrävande handlar om folkets kontroll över politiken.
Att så mycket av debatten om den svenska demokratin (och därmed konstitutionen) har förts mot bakgrund av – och ibland med direkt referens till – Sverigedemokraternas tillväxt förstärker problemet. Vad som borde vara en principiell diskussion om maktdelning, politikens räckvidd etc. har blivit ett sorts försvarskrig mot folkviljan. Debattörer levererar en sorts mer välkammad variant av undersökningarnas svar om att motståndarens demokratiska rättigheter borde begränsas.
2024 samlas ”alla goda krafter” kring ”den liberala demokratin”. Det borde ju göra en konstitutionellt sinnad borgerlig person upprymd. Men segerkalken smakar beskt.
Att demokrati betyder folkstyre har länge varit de pretentiösa högtidstalens formulering. Demokrati som ritual och fernissa.
Men det gäller också bokstavligt. Legitimitet och ansvarsutkrävande handlar om folkets kontroll över politiken. Parlamentet som det politiska livets centrum. Inte domstolarna. Eller ens grundlagen. Den liberala demokratin – med dess institutioner, maktdelning och beslutsbegränsningar – måste uppfattas som legitim och åtnjuta folkligt stöd. Åtminstone över tid. Och den kan inte motiveras med att Sverigedemokraternas opinionssiffror är oroväckande höga.
Demokratidebatten måste börja där. I folkstyret. I att det finns legitimitet också i det man ogillar. I den politiska debatten och kampen. För hur smarta grundlagsändringarna än är så förblir folket den liberala demokratins skugga. Det går inte att springa ifrån den.