Det behövs mer konsekvens i åldersbedömningarna
Det är krångligt det här med barn. Men det betyder inte att man kan använda minderårighet som ett argument ibland, och helt strunta i det i andra lägen. Samhället måste orka vara konsekvent i hur det behandlar barn, ungdomar och unga vuxna – och göra det i någorlunda harmoni med vetenskapen.
För någon vecka sedan skrev Jakob Heidbrink, lektor i juridik på Göteborgs universitet, ett Facebookinlägg där han försiktigt påpekade något som jag själv under en längre tid irriterat mig på i den offentliga debatten. Heidbrink kontrasterade de attacker som riktats mot femtonåriga Greta Thunbergs strejk för klimatet mot de krav som de senaste åren höjts för strängare straff för minderåriga som begår brott. Kontrasten är slående.
Vi kan lämna lämna det konkreta exemplet med Thunberg därhän, för det är givetvis inte hon som person som är (eller borde vara) av intresse. Det som fler borde reflektera över, är när de använder ålder som ett argument, och när de inte gör det.
Somliga använder nämligen ålder som ett alldeles avgörande argument för att avfärda unga debattörer, men beaktar den inte alls i frågan om straff för brottsliga gärningar. Och tvärt om finns de som vill höja unga (som säger saker de håller med om) till skyarna – samtidigt som man benhårt försvarar straffrabatter till unga.
Det hela blir problematiskt eftersom samma personer ibland tar hänsyn till ålder, och ibland inte. Ett samhälle måste ha klara och förutsägbara principer för att kunna fungera.
Utvecklingen som sker, från barn, till ung, till vuxen, är fylld av gråskalor som därtill är individuella.
Den mänskliga hjärnan är inte färdigbakad förrän innehavaren har uppnått en ålder om 25 år. Det gör att yngre har ett sämre utvecklat konsekvenstänk och sämre förmåga att förstå innebörden av sina handlingar och hur de påverkar andra. Det faktum att folk inte föds med en vuxen hjärna är själva grunden för uppdelningen av befolkningen i minderåriga och myndiga. För att parafrasera Simone de Beavouir: Människa är inte något man föds till, det är något man blir.
Det är heller inte ett stadium som infinner sig plötsligt vid en specifik uppnådd ålder. Utvecklingen som sker, från barn, till ung, till vuxen, är fylld av gråskalor som därtill är individuella. Detta måste också få genomslag i hur samhället behandlar människor som inte är vuxna än.
Det är mycket begärt att en femtonåring ska ta precis samma ansvar för sina handlingar som en fyrtioåring. Ingen av dem som i den offentliga debatten kräver det, verkar ställa samma krav på att femtonåringen också ska få rösta, trots att det vore en naturlig följd. Begränsningen av rösträtten finns ju trots allt där just för att det tar tid innan människan mognar tillräckligt för att ta det ansvar som krävs för att delta i allmänna val.
Detta måste också få genomslag i hur samhället behandlar människor som inte är vuxna än.
Självklart innebär detta också att vi måste vara försiktiga med hur unga lyfts fram i den offentliga debatten. Jag har själv lett ett ungdomsförbund – jag vet att många där kommer med mer genomtänkta ståndpunkter än gemene man som inte ägnat sig åt att debattera och vrida och vända på frågor. Det betyder dock inte att vi per automatik måste ställa alla de saker som unga säger i strålkastarljuset, även när det är bra saker de säger.
Det är alltid bra att låta unga delta, debattera och driva sina förslag. Förslagen ska också tas på allvar. Det är en viktigt del i den utveckling det innebär att bli vuxen. Precis som minderåriga inte kan förväntas ta samma ansvar för brottsliga gärningar som vuxna, kan de dock inte heller förväntas ta samma ansvar för sina goda gärningar. Därför vore det bra om media lugnade ner sig, och om alla i debatten tog ett steg tillbaka och funderade innan de hällde mer bensin på brasan när unga är inblandade. Man måste faktiskt inte uppmärksamma precis allt.