Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Det behövs inte fler ungdomar i toppolitiken

Att vara ung bör inte vara en merit i politiken. Riksdag och regering ska inte spegla befolkningens sammansättning utan väljarnas önskemål. Fler ungdomar på maktpositioner bidrar inte till fler erfarenheter, utan färre.

Philip Botström, SSU. Foto: Anders Löwdin. (CC BY-NC-ND 2.0)

Socialdemokraterna behöll sitt grepp över statsapparaten, trots vikande väljarstöd. Ändå är SSU-bossen Philip Botström inte nöjd. Det är nämligen för få unga människor i regeringen. Tycker han. Enligt Botström är det ett problem att ingen minister är under 38 år. 38-åringen är dessutom miljöpartist. Det är ”riktigt, riktigt kasst”, tycker Botström, som menar att socialdemokraterna är fega som inte vågar släppa fram unga och kaxiga politiker.

SSU-aren menar att en socialdemokratisk regering ska ”återspegla hela befolkningen”, ett vanligt mantra i dessa identitetspolitiska tider. Denna representationstanke går ut på att kroppsliga egenskaper som ålder, kön och hudfärg skall ha betydelse när beslutsfattande församlingar utses. Ett synsätt som går på tvärs med demokratins grundläggande premisser.

Demokratin bygger på att vi själva väljer våra representanter. Stefan Löfven representerar till exempel dem som har röstat på honom, inte dem som delar hans kön, ålder, sexuella läggning och hudfärg. En kvinnlig politiker representerar inte alla kvinnor, en vit politiker representerar inte alla vita och så vidare.

Tanken att en individ skulle vara representerad av någon som har liknande fysiska egenskaper är oförenlig med demokratiska principer. Unga väljare representeras inte per automatik av unga politiker, lika lite som äldre väljare representeras av äldre politiker. Väljare representeras, eller bör åtminstone representeras, av de politiker de röstar på. Att borgerliga män skulle känna sig mer representerade av Stefan Löfven för att han är man, än av exempelvis Ebba Busch Thor är minst sagt långsökt.

Unga väljare representeras inte per automatik av unga politiker, lika lite som äldre väljare representeras av äldre politiker.

Regering och riksdag ska inte heller vara en plantskola för unga och oerfarna politiker. Det är rikets högsta beslutande organ och bör befolkas av människor som skaffat sig erfarenheter, inom politiken och utanför. Det finns gott om sammanhang där yngre människor kan skaffa sig politisk skolning utanför riksdagen.  

Den stora utmaningen för den representativa demokratin i Sverige är inte bristen på representation av olika åldersgrupper, kön och hudfärger, utan att politikeryrket har professionaliserats. Politiken har blivit en alternativ karriärväg, med människor som tillbringar hela sina yrkesliv i och i anslutning till politiken. I Bengt Ericsons bok Den härskande klassen skildras denna utveckling och de konsekvenser som den fått för den demokratiska förankringen i samhället. Den som söker förklaringar till den ökande klyftan mellan väljarnas åsikter och åsikterna hos dem som är satta att företräda dem kan med fördel börja med att läsa Ericsons bok. Som Per Dahl skrev om i Smedjan nyligen ligger de folkvaldas lojalitet ofta snarare hos de institutioner de styr över än hos de väljare som gett dem deras mandat.

Ett annat vanligt förekommande argument från dem som anser att det behövs fler unga på politiska maktpositioner är att det skulle finnas ett egenvärde i många olika typer av erfarenheter. Det är i och för sig sant. En av de saker som skiljer unga människor från äldre är dock att de senare har hunnit samla på sig fler erfarenheter. En äldre person har till exempel erfarenhet både av att vara ung och att vara äldre. En ung person har endast erfarenhet av att vara ung. Den äldre personen kan därmed sätta sin erfarenhet av att vara ung i ett perspektiv som den yngre saknar.

Världslitteraturen är full av skildringar av åldersproblematik och generationsgrubblerier. En slående likhet genom tiderna är att upplevelserna och erfarenheterna av människolivets skiftningar och åldrar varit ganska likartade genom historien. Ett utmärkande drag hos ungdomen ända sedan antiken tycks vara övertygelsen om att den egna generationen skiljer sig från alla föregående genom just sina unika upplevelser. Lika konstant är den äldre generationens påpekande att så inte är fallet.

Det är begripligt att Botström och andra ungdomsförbundare är otåliga och skulle föredra en snabbfil in på de högsta maktpositionerna.

Ett mer hållbart argument för åldersspridning i beslutande församlingar handlar om att motverka generationella särintressen. Med ledamöter från olika generationer förebyggs förhoppningsvis möjliga tendenser hos politiker att gynna sina generationskamrater gentemot yngre generationer, till exempel i pensionspolitiken.

Det är begripligt att Botström och andra ungdomsförbundare är otåliga och skulle föredra en snabbfil in på de högsta maktpositionerna. En av de största fördelarna med ung ålder är emellertid att den går över. Den som tycker att det är orättvist att riksdag och regering inte kryllar av färskingar kan trösta sig med att åldrandet är demokratiskt: det drabbar oss alla, och på vägen dit hinner vi förhoppningsvis förvärva värdefulla erfarenheter.