Samhälle Krönika
Det behövs en höger som inte skäms för att vara höger
Socialdemokraternas problemformuleringsprivilegium lever vidare i försöken att skrämma väljarna med begrepp som ”högerregering” och ”högerkonservativ”. Sju år av växande kriminalitet, cementerad segregation och en välfärd som lovar mer än vad den håller, borde ge svensk borgerlighet självförtroende nog att stå emot S-retoriken, skriver Alice Teodorescu Måwe.
I Sverige är socialdemokratin fortsatt norm. Trots de inte alltför avlägsna alliansåren, den anti-socialistiska majoriteten i den nuvarande riksdagen och det faktum att Socialdemokraterna av i dag är ett markant mindre parti än vad varit historiskt, så utgör de socialdemokratiska ståndpunkterna likväl kärnan i det svenska värderingskomplexet. Socialdemokratin är huvudregeln– allt annat ett besvärande undantag.
Att som icke-socialdemokrat placera sig nära socialdemokratiska uppfattningar garanterar en position som god på den hemmasnickrade ”god/ond-skalan”. Sådant kan ha sina uppenbara fördelar. Det försätter samtidigt de ”onda”, det vill säga de rebelliska icke-socialisterna, i en position där utgångspunkten alltid är försvarsläge och dåligt självförtroende, liksom ett ständigt ursäktande av den blotta existensen. Det påverkar i sin tur huruvida man, som etiketterad ”ond”, vågar vara proaktiv eller tvingas till reaktivitet, om man skapar eller ängsligt följer den befintliga opinionen.
Detta förhållande märktes tydligt i förra veckan när Stefan Löfven talade i samband med sin begäran om entledigande. Under den långa pressträffen använde han vid upprepade tillfällen ord som ”höger”, ”konservativ” och ”högerkonservativ”, i en kontext som syftade till att medelst demonisering väcka avsky och oro hos väljarna. Kontentan var att de onda vill bilda en högerkonservativ regering, Löfven själv däremot vill bara få komma tillbaka och leda en regering. Återigen – huvudregel, undantag.
Tidigare var det nyliberaler som betraktades som alla onda tings moder, numera är det konservativa.
Taktiken har gamla anor på vänsterkanten; tidigare var det nyliberaler som betraktades som alla onda tings moder, numera är det konservativa. Genom att parkera samtalet vid etiketter som sedan länge förlorat sin egentliga innebörd hoppas man att de negativa associationerna ska göra det misskrediterande jobbet samtidigt som man slipper bemöta meningsmotståndarens argument i sak.
Läs också:
I vissa läger fungerar den glidande retoriken säkerligen som en mobiliserande faktor som skulle kunna säkra makten för Löfven i ett kommande val – när nu ett sådant infaller. Försöken att sätta likhetstecken mellan ”konservativ” och ”högerextrem”, och allt däremellan, trots att någon sådan koppling självklart saknas, är högst medvetna. De syftar dels till att skrämma väljarna att rösta för fortsatt S-styre, eftersom allt annat enligt retoriken vore att öppna dörren till avgrunden, dels till att vidga den numera väletablerade splittringen mellan primärt socialliberaler och övriga liberaler/konservativa.
Men för att skrämseltaktiken ska fungera måste mottagaren ha köpt den socialdemokratiska världsbilden – vilket många också har efter decennier av socialdemokratisk problemformulering. Att ha inflytande över formuleringar, associationer och narrativ är grundläggande för den som gör anspråk på makten. Det senare en gren som Socialdemokraterna behärskar alltför väl.
För högern i allmänhet, och de konservativa i synnerhet, står stjärnorna mer rätt än på länge.
Detta inflytande är emellertid inget gudagivet. För högern i allmänhet, och de konservativa i synnerhet, står stjärnorna mer rätt än på länge. Efter sju år av växande kriminalitet och arbetslöshet, cementerad segregation och en välfärd som lovar mer än vad den håller, finns en växande efterfrågan på en höger som sätter sakpolitiken främst. En höger som inte enbart intar rollen som Socialdemokraternas antites, som tvärtom självständigt formulerar politiken utifrån de akuta samhällsproblemen.
En höger som inte låter motståndaren definiera vad den är, och som istället utgår ifrån vad den är och vill vara: En kraft som står upp för rättsstatens principer och dess våldsmonopol, som tar strid för lika skyldigheter och rättigheter. En höger som helt enkel inte skäms för att vara just höger, liksom socialdemokrater aldrig någonsin skämts för att vara socialdemokrater.
Det förutsätter emellertid att denna höger, i dagsläget formerad som Moderaterna, Kristdemokraterna och förhoppningsvis, alltmer, Liberalerna, slutar vara undantaget som bekräftar den socialdemokratiska huvudregeln. Vågar den det?