Det är värre när borgerligheten bidragsfuskar
Emma Carlsson Löfdahls (L) utnyttjande av skattebetalarnas pengar blir värre av att hon är borgerlig. När man verkar för ett samhälle där den som kan ska försörja sig själv, blir det desto viktigare att inte bryta mot den principen. Ingen gillar en hycklare.
Den här mandatperioden betalar skattebetalarna 412 000 kronor för (den före detta) liberalen Emma Carlsson Löfdahls övernattningslägenhet. Lägenheten har en månadsavgift på omkring 2 500 kronor och ägs av Carlsson Löfdahls man, men för oss finansiärer kostar den 8 600 kronor i månaden. Det är den högsta bostadsersättningen en riksdagsledamot kan få.
Hade Carlsson Löfdahl själv ägt lägenheten hade hon inte kunnat ta ut så stora summor i ersättning. Riksdagsledamöter ersätts nämligen inte för räntor eller amortering. Men när hon hyr lägenheten av sin man för 13 000 kronor i månaden – drygt fem gånger månadsavgiften – kan hon plötsligt sockra sin privata budget rejält på skattebetalarnas bekostnad.
Affären blir desto osmakligare med tanke på att hon redan tjänar 67 000 i månaden, samt har tillgång till en samling förmåner resten av oss bara kan drömma om, inklusive en inkomstgaranti som i slutet av mandatperioden kommer att uppgå till nästan tio miljoner kronor i Carlsson Löfdahls fall.
Det är provocerande nog när de som beslutar om andras skatter själva skor sig på pengarna. Det är desto mer osmakligt när de utnyttjar systemet på ett sätt som, för att vara generös, befinner sig i en juridisk gråzon. Men det blir ännu värre när det är en borgerlig politiker som gör det.
Borgerliga bidragsfuskare förtjänar att dömas hårdare än socialdemokratiska.
Orsaken är den grundläggande konflikten mellan vänster och höger i synen på vilka möjligheter människor ska ha att leva på andras bekostnad. Inom borgerligheten är en grundläggande princip att den som skulle kunna försörja sig själv inte ska kunna välja att försörjas av skattebetalarna. Principen lyser tyvärr inte alltid igenom i politiken, men den finns där.
Även bland socialliberaler, som vill ha en omfattande välfärdsstat, är utgångspunkten att det offentliga ska vara där för att hjälpa den som inte klarar sig, inte att sätta guldkant på tillvaron för den som redan klarar sig själv. Som Emma Carlsson Löfdahl själv skriver på Jönköpingliberalernas hemsida:
Jag är Liberal för att jag vill att alla ska få bestämma i sitt eget liv. En del har lite större uppförsbacke och då ska samhället finnas där för att ge det stöd och den hjälp som behövs.
Motsvarande principer fanns förr även i arbetarrörelsen. I dag står dock arbetarrörelsen oftare på bidragstagarnas sida än arbetarnas. För den som strävar efter ett samhälle där det är lätt att leva på andra, men svårare att försörja sig själv, är det visserligen fortfarande moraliskt förkastligt att unna sig själv bidrag man hade klarat sig utan. Men man är åtminstone inte en hycklare. Man kanske har dåliga principer, men man följer dem åtminstone.
Minns exempelvis vänsterpartisten Linda Sneckers beslut att pausa sin föräldraledighet under de månader riksdagen hade sommarstängt 2015 för att ”jobba”, det vill säga i praktiken förlänga sin ledighet på skattebetalarnas bekostnad, och sedan återuppta den formella ledigheten när riksdagen öppnade igen. Förutsatt att hon inte i hemlighet hyser övertygelsen att ett system där man lever på andra är ett dåligt system, följde hon i alla fall sina principer.
Borgerliga politiker, som bekänner sig till självförsörjarideal och äganderätt, sviker däremot sina ideal när de utnyttjar skattepengar de inte har rätt till, eller hade kunnat klara sig utan. Minns de försmädliga skratten när den borgerliga majoriteten på Lidingö inledde mandatperioden med att unna sig en saftig arvodeshöjning. ”Dina skattepengar, mitt fokus!”, hade kristdemokraten Carl Johan Schiller basunerat ut i valrörelsen.
Borgerliga politiker sviker sina ideal när de utnyttjar skattepengar de inte har rätt till, eller hade kunnat klara sig utan.
Det finns dock en annan sida av myntet. Medan borgerliga bidragsfuskare förtjänar att dömas ännu hårdare än socialdemokratiska, ska också socialdemokratiska skattefuskare dömas hårdare än sina borgerliga motsvarigheter. Den som tycker sig ha rätten att ta andras pengar ifrån dem, kan inte hålla alltför hårt i sin egen plånbok heller.
Det gäller även dem som skatteplanerar samtidigt som de insinuerar att det är fel att sträva efter att behålla så mycket som möjligt av sina egna pengar. Hip-hopartisten Jason Timbuktu Diakité visade prov på den sortens dubbelmoral när han sommaren 2015 invigningstalade på Pridefestivalen och kom in på hur ondskefull kapitalismen är:
– Vi ser hur folkvalda representanter sätter näringslivet framför folkets intresse. Samma näringsliv maximerar sin tillväxt och undviker samtidigt att betala skatt och bidra till att göra ett bättre samhälle.
Själv skatteplanerade han så listigt att han, trots ett imponerande kapital, aldrig tog ut så mycket lön att han blev tvungen att betala statlig inkomstskatt.
Det blir ännu värre när någon som på politisk väg verkar för att andra ska betala mer i skatt, samtidigt som hon själv helst låter bli.
Det blir ännu värre när någon som på politisk väg verkar för att andra ska betala mer i skatt, samtidigt som hon själv helst låter bli. Ett talande exempel är utrikesminister Margot Wallström, som under sin tid som EU-kommissionär tjänade nära 27 miljoner kronor. För EU-anställda är det frivilligt att betala skatt i Sverige, något Wallström valde bort till förmån för att få behålla sina miljoner. När hon återvände till Sverige och senare kastade sig in i valrörelsen 2014 sade hon:
– Vi är inte bara individer som är intresserade av lite mer i plånboken, utan vi är också intresserade av hur vi utvecklas som land.
Med andra ord: Sluta hålla så hårt i er egen plånbok och bidra till samhällsbygget i stället. Sten, möt glashus.
Wallströms politiska karriär har gått rätt bra sedan dess, trots hennes diplomatiska snedsteg och ett kvickt kliv förbi bostadskön rakt in i en 89 kvadratmeters takvåning i Stockholms innerstad. I kontrast är det anmärkningsvärt hur snabbt moderaterna Cecilia Stegö Chiló och Maria Borelius blev tvungna att lämna sina ministerposter 2006 efter avslöjanden om att de inte betalat tv-licens och anställt så kallad svart städhjälp. När den som tycker det är fel att tvinga folk betala för något de inte vill ha själv låter bli att betala tv-licens, eller när den som tycker att staten inte ska få ta hur stora tuggor den vill ur medborgarnas plånböcker ger en anställd lön under bordet i stället, är det visserligen ett lagbrott. Men man är åtminstone ingen hycklare.
Det kan vara moraliskt försvarbart att bryta mot lagen, men det är inte moraliskt försvarbart att bryta mot sina egna principer.