Det är orättvist att inte fler har råd att skatteplanera

Sommaren 2015 höll hip-hopartisten Jason ”Timbuktu” Diakité invigningstal på Pride. Temat var kritik av kapitalismen och att  ”näringslivet maximerar sin tillväxt och undviker att betala skatt och bidra till ett bättre samhälle”, som han uttryckte det.

Det är i sig ett märkligt uttalande eftersom näringslivet och företagen är en förutsättning för att det över huvud taget finns någon skatt att finansiera den offentliga sektorn med. Strax efter talet uppdagades dessutom att Timbuktu själv skatteplanerar i sitt bolag. Han valde att ta ut en lön precis under nivån för statlig inkomstskatt för att i stället ta ut vinst ur sina bolag.

De senaste dagarna har utrikesminister Margot Wallström kritiserats för att ha betalat den betydligt lägre EU-skatten under sina år i EU-parlamentet. Hon har även jobbat som konsult för Postkodlotteriet som anklagats för skatteplanering.

Det är inget fel i att vilja behålla sina egna pengar, men att anklaga andra för att vilja göra detsamma är hyckleri.

Det är inget fel i att vilja behålla sina egna pengar, men att anklaga andra för att vilja göra detsamma är hyckleri.

Sverige har ett av världens högsta skattetryck, och regeringen har under den här mandatperioden genomfört eller aviserat skattehöjningar på nästan 66 miljarder kronor. Samtidigt ger den ständigt svällande offentliga sektorn tillbaka allt mindre för pengarna. Det sänker skattemoralen, och i dag är det närmast en sport att vara bra på att deklarera.

Utan skattekonkurrens mellan länder skulle det vara fritt fram för regeringen att höja skatten ännu mer. Möjligheten att placera sina pengar utomlands i så kallade skatteparadis bör därför snarast ses som en välsignelse. Det kan få politiker att sänka kapitalskatterna till nivåer som gör att företag vill stanna kvar i Sverige vilket är bättre för alla.

Orättvisan ligger snarare i att det inte är möjligt för fler att skatteplanera. I dag är det framför allt storföretag och rika personer som har resurserna för att göra detta. Det innebär att skatterna slår ännu hårdare mot småföretagare och vanliga lönearbetare. Det är inte skatteplanerarnas fel – utan politikernas.

Utan skattekonkurrens mellan länder skulle det vara fritt fram för regeringen att höja skatten ännu mer.

Att jämställa skatteplanering med bidragsfusk eller stöld är bisarrt – skillnaden mellan att vilja behålla sina egna pengar och att stjäla andras är diametral. Det sistnämnda är ett verkligt problem för Sverige där drivkrafterna att gå från bidrag till jobb är alltför små. Man räknar med att bidragsfusket varje år uppgår till 20 miljarder kronor vilket motsvarar polisens budget. Det är också betydligt högre än det så kallade skattefelet som är på cirka sju miljarder på kapitalinkomstskattens område.

Fokus i diskussionen bör snarare än själva skatteplaneringen vara skälen till att det sker. Varför accepterar vi ett system där det lönar sig att lägga pengar och tid på att skatteplanera? Uppenbarligen behövs reformer som förenklar skattesystemet och sänker skatten till en nivå när det inte längre lönar sig för människor att placera sina pengar utomlands.