Utblick Krönika
Det är inte globaliseringen som dödar
Forskarparet Case och Deaton fick stort genomslag för sin tes om att en hunsad, vit arbetarklass håller på att döda sig själv i förtvivlan inför den ekonomiska utvecklingen. Vid närmare granskning är det dock inte globaliseringen som dödar, utan utbudet av syntetiska opioider, skriver Johan Norberg.
Ingen teori ansågs bättre lämpad att förklara den vita amerikanska arbetarklassens misär och varför de i ilska flockades till Donald Trump än forskarparet Anne Case och Angus Deatons ”deaths of despair”. Med start 2015 och i en inflytelserik bok 2020 har de dokumenterat en våg av självförvållade dödsfall i form av alkoholskador, överdoser och självmord.
De skyllde på ekonomisk osäkerhet, och det har ofta använts som ett argument mot skoningslösa marknadskrafter. ”Kapitalismen dödar oss”, skriver The Nation och Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson tar det till intäkt för att ”USA är i grunden trasigt”. Men också en liberal skribent kan skriva att dessa förtvivlans dödsfall ”har skakat om även mig”.
Det var jag det, i Det kapitalistiska manifestet.
Nå, då är det nog dags att skaka tillbaka mig, för ju mer jag läser och ju mer det forskas, desto mer framstår det som att de annars kloka och seriösa Deatons har råkat komma på en så minnesvärd rubrik att de gör vad som helst för att fylla den med innehåll.
Det var alltid lite udda att klumpa ihop så pass olika dödsorsaker under rubriken förtvivlan.
Det var alltid lite udda att klumpa ihop så pass olika dödsorsaker. Jo, självmord är en medveten handling associerad med förtvivlan, men överdoser kan bero på att drogerna snarare än användarna har förändrats. Leverskador orsakas av drickande, men det är ju inte för att få dem som man dricker. Om man ska räkna in sådan oavsiktlig skada borde väl lungcancer av rökning (som har minskat stort) också inkluderas?
Även om man köper definitionen är länken till ekonomisk osäkerhet svag. Hur kommer det sig att sådana dödsfall inte ökade i Europa som gick igenom en liknande finanskris? Och varför vände det inte när arbetsmarknaden vände? Varför drabbades just vita mellan 45 och 54 år och inte svarta och hispanics som har lägre inkomster och högre arbetslöshet?
Paret Deaton svarade att det beror på att medelålders vita också hade upplevt en statusförlust, vilket gjorde en finansiell kris kulturell. Så grundlades föreställningen om att en hunsad vit arbetarklass höll på att systematiskt döda sig själv.
Men det återstår frågetecken. Befolkningen har åldrats och fler hinner dricka sig till en skrumplever när de är närmare 54 än 45. När man åldersjusterar statistiken är självmord och alkoholrelaterad dödlighet densamma 2017 som 1975.
Alla former av dödsfall av förtvivlan, enligt Deatons definition, har visserligen ökat från en rekordlåg nivå kring år 2000, men det finns en enskild faktor som förklarar mer än 70 procent av ökningen: Andelen som dör av överdoser har femdubblats. USA har inte drabbats av deaths of despair, utan av syntetiska opioider.
USA har inte drabbats av deaths of despair, utan av syntetiska opiater.
Bruket av narkotika har emellertid knappt ökat alls (utom marijuana), vilket torde vara en förutsättning för att man ska kunna argumentera för att ökad drogdödlighet beror på växande hopplöshet. Det verkar inte vara efterfrågan som har förändrats, utan utbudet. Drogerna har blivit hiskeligt potenta, vilket är ett vanligt fenomen på svarta marknader där man vill smyga runt med så liten volym som möjligt. En outspädd dos fentanyl är stor som ett sandkorn, men kan vara hundra gånger starkare än heroin. Det är idealiskt för tillverkare och smugglare, men gör det svårt för brukaren att få önskad dos.
Det kan förklara varför narkotikadödligheten först ökade i vissa utsatta grupper. Kanske inte för att dessa kände en ökad förtvivlan under dessa år, utan för att de alltid var större brukare, och nu blev deras konsumtion plötsligt dödsbringande. Sedan dess har överdoserna även drabbat andra grupper, som unga, svarta och välbeställda.
Så här långt komna finns inte så mycket kvar av paret Deatons berättelse. Ökningen rör främst överdoser och de verkar inte bero på att viljan att ta droger eller skada sig har ökat. Det drabbar också alla grupper, inte bara medelålders vita.
Ökningen rör främst överdoser och de verkar inte bero på att viljan att ta droger eller skada sig har ökat.
Så hur svarar Deaton? Genom att tala om annat. Nyligen presenterade de en ny studie presenterad som en fortsättning, där de visar att det är de lågutbildade generellt som förtvivlar. Amerikaner utan collegeutbildning halkar efter i hälsoutfall, och medellivslängden dök rejält 2020 och 2021. Det ser allvarligt ut.
Men observera att de nu studerar något annat. Inte längre alkohol, droger och självmord, utan alla sorters dödsfall. Det blir särskilt icke-representativt 2020 och 2021, då USA drabbades av mer än en miljon dödsfall i Covid-19 och upplevde en mordvåg när polisen drog sig tillbaka i spåren av George Floyd-protesterna. Deatons begränsar sig inte längre till medelålders vita, utan inkluderar andra etniska grupper, som drabbades mest av den ökade brottsligheten.
Det här är förstås också angelägna problem, men vi har kommit väldigt långt ifrån de självförvållade dödsfall som Deatons fortfarande säljer in sina texter med. Eftersom de nu fokuserar på skillnader kan de också presentera framsteg som försämringar. Dödsfall i cancer samt hjärt- och kärlsjukdomar har rasat bland lågutbildade, men de har rasat ännu mer bland välutbildade, så ”klyftorna har vidgats”.
Efter att ha läst denna studie sliter vänsterskribenten Matthew Yglesias sitt hår: ”Det faktum att det tidigare centrala förtvivlanstemat nu är borta och det tidigare centrala etniska perspektivet också är försvunnet får mig att ifrågasätta vad vi ens gör här.”
Bra fråga. Jag misstänker att paret Deatons är här för att lansera allt mer urvattnade spinoff-serier blott löst baserade på deras första, originella idé, men vi andra borde nog röra oss vidare nu.