Det är inte exkludering att bli behandlad som alla andra

Under rubriken ”Nafisa, 23, tvingades ta av sig slöjan för att få göra högskoleprovet” beskrev Aftonbladet hur Nafisa Hassan enligt hennes egen berättelse ska ha ställts inför ett ultimatum: att antingen ta av sig slöjan eller få sitt prov struket.

Provledaren ska ha hänvisat till nya regler med anledning av tidigare fusk som bland annat involverat hörsnäckor. Hassan hävdar att hon ”tvingades” att gå till ett separat rum för att där ta av sig slöjan och visa att hon inte hade någon hörsnäcka. Universitets- och högskolerådet ryckte genast ut och beklagade det inträffade och påpekade att reglerna inte kräver provledarens agerande.

Nafisa Hassan beskrev händelsen som att ”det kändes som att jag var helt utanför samhället.” Både rubriksättningen och texten i sin helhet illustrerar ett förhållningssätt som i princip innehåller alla tänkbara fel man kan göra om man vill ha en rimlig utgångspunkt för vad integration innebär. Dessutom görs en skev analys av vad det innebär att vara utanför samhället.

Att det förekommit avancerat fusk vid högskoleprov är knappast någon nyhet. Tyvärr kräver det naturligtvis kontroller. I Hassans fall försvårades kontrollen eftersom hennes huvudduk döljer öronen, men i själva verket ansträngde sig provledaren för att Hassan dels skulle kunna bevara sin värdighet så som hon förmodligen upplever den, och dels för att hon skulle inkluderas i samhället genom att följa samma regler som alla andra. Hennes känsla av utanförskap är i det här fallet snarare ett uttryck för en självvald identitet än något som faktiskt signalerades av ”samhället”. Därför är det beklagligt att universitets- och högskolerådet ursäktade sig istället för att ge provledaren sitt stöd.

Skulle hon däremot inte kontrolleras på grund av att hon bär huvudduk så skulle det innebära en särbehandling.

Låt mig förklara vad jag menar. Hassan kan bära huvudduk av en rad olika anledningar, men i praktiken fungerar den som en markör för var hon står religiöst och moraliskt. Att tvinga henne ta av sig huvudduken offentligt skulle innebära en kränkning av den positionen. Det faktum att hon fick ta av sig huvudduken i ett separat rum bör snarare uppfattas som att provledaren visade hänsyn till hennes preferenser – i allt väsentligt ett taktfullt agerande.

Just att Hassan kontrollerades som alla andra som gör högskoleprovet visar att hon inte är utanför samhället. Hon blir behandlad som alla andra. Skulle hon däremot inte kontrolleras på grund av att hon bär huvudduk så skulle det innebära en särbehandling.

Hassan har alltså inte bara behandlats som alla andra i samhället utan hanteringen av situationen har tagit hänsyn till hennes val att bära huvudduk på allmän plats. I sak borde ett sådant förhållningssätt också vara universitets- och högskolerådets position.

Att Nafisa Hassan uttrycker sig som hon gör är resultatet av en samhällsordning där särbehandling ses som att vara ”en del av samhället”. Anspråk på att ha blivit kränkt innebär en offerroll som gör det möjligt att samtidigt uttrycka moralisk överlägsenhet och utanförskap. Dessutom ökar en persons chanser att få synas om hon hävdar att hon blivit behandlad på ett exkluderande sätt, än om hon exempelvis beklagat sig över att andra fuskar vilket leder till att alla – inklusive hon själv – måste kontrolleras.

Om inte svenska myndigheter, institutioner och medier lär sig att muslimer är som vilka andra människor som helst kommer detta att fortsätta. Jakten på klick i medier kommer fortsätta producera vilseledande rubriker. Vad det faktiskt innebär att vara en del av samhället kommer att fortsätta vara fråga om hur människor väljer att tolka olika situationer snarare än hur det faktiskt ser ut.