Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Det alternativhögern har gemensamt med identitetsvänstern

Alternativhögern och identitetsvänstern verkar olika, men skrapar man på ytan visar de sig ha mycket gemensamt. De delar intellektuell inspiration, den kollektivistiska mentaliteten och en aggressiv inställning till liberala idéer. Smedjan har träffat Oxfordstatsvetaren och libertarianen Tom Palmer för att diskutera vad som binder dem samman, och hur man bekämpar den identitära alternativhögern.

Bild: Atlas Network.

Hösten 2015 försökte en professor vid University of Missouri hindra journalister från att bevaka en demonstration. När en av dem påpekade att han inte alls behövde gå sin väg, vilket hon hade hävdat, vände hon sig bort från kameran och skrek till de andra demonstranterna: ”Vem vill hjälpa mig få bort den här reportern härifrån? Jag behöver lite muskler här borta!”

Historien blir extra pikant när man upptäcker att professorn i fråga, Melissa Click, är professor i journalistik.

Hennes beteende är ett klassiskt exempel på det behov av ”trygga rum” och att slippa motståndare som vi kommit att förknippa med identitetsvänstern. Tom Palmer, en av USA:s mest namnkunniga libertarianer med en doktorsgrad i statsvetenskap från Oxford, menar dock att mentaliteten inte är unik för identitetsvänstern. Strävan att sluta sig samman i en homogen grupp och fientligheten mot utomstående präglar även rörelsen som vill vara dess diametrala motsats: alternativhögern. Faktum är att de båda rörelserna har mer gemensamt än de någonsin skulle vilja erkänna.

– De delar ett antal gemensamma idéer: synen på världen som ett nollsummespel, en uppfattning om autentisk gruppidentitet, och en avsky mot frihetliga idéer. Och de är inspirerade av ett antal gemensamma figurer. Martin Heidegger är en av de viktigaste. Han identifierades med nationalsocialismen och nationalkonservatismen, men blev även en favorit hos den akademiska extremvänstern, och plockades till och med upp som en intellektuell inspiration för politisk islam, berättar Tom Palmer.

”Det här är människor som vid någon tidpunkt har satt sig in i liberalismen, och de har avfärdat den.”

Att över huvud taget existera, ansåg den tyske 1900-talsfilosofen Heidegger, är något man gör som kollektiv, inte individ. Själv syftade han på kollektivet det tyska folket, men idén kan appliceras – och har applicerats – på alla möjliga grupper. En av de ledande ideologerna bakom den islamistiska revolutionen i Iran 1979, Ahmad Fardid, var till exempel en anhängare av Heideggers idéer. En av Heideggers mest berömda studenter var marxisten Herbert Marcuse, sedermera fixstjärna för den amerikanska extremvänstern. Enligt honom var det enda sättet att bli fri från kapitalism och liberalism att avskaffa tolerans. Mycket av censurviljan och den aggressiva politiska korrektheten hos dagens identitetsvänster kan spåras till en artikel Marcuse skrev 1965: Repressiv Tolerans.

De intellektuella Heidegger-rötterna finns även där hos alternativhögerns extrema varianter.

– Titta på Jobbik i Ungern, till exempel. Det är ett nationalsocialistiskt parti. De skriver i sin tidning att Ungern är ockuperat av judarna – det finns nästan inga judar kvar i Ungern, men Jobbik visar israeliska flaggor klistrade över ungerska kartor. Det är ett rabiat antisemitiskt, antiromskt, rasistiskt parti. Så man tänker att deras ledare måste vara väldigt primitiva människor, säger Tom Palmer.

– Men prova att tala med dem. De har alla universitetsutbildning, ofta flera examina, de är flerspråkiga, de reser. De är inte tatuerade skinheads.

Visst är det lätt att, baserat på deras åsikter, underskatta deras förmåga att föra civiliserade samtal och vistas i möblerade rum. Men överskattar vi kanske samtidigt deras intentioner? Det finns förstås knappast någon som anser att Jobbik har goda intentioner. Vad gäller den bredare alternativhögern, däremot, ger liberaler och konservativa ofta uttryck för en naiv tro att om vi bara kan få dem att förstå grundläggande ekonomi och värdet av individuell frihet, kommer de att komma över till vår sida. Men det kräver ju att de faktiskt vill alla människors bästa.

Överskattar vi alternativhögerns vilja till ett bra samhälle?

– Det här är människor som vid någon tidpunkt har satt sig in i liberalismen, och de har avfärdat den.

En del, menar Palmer, handlar om faktafel i världsbilden:

– De tror världen är ett nollsummespel. Om en grupp vinner, har en annan förlorat, och de vill att den egna gruppen ska vara den som vinner på andras bekostnad. Som jag ser det är det ett faktamisstag, så kanske finns det någon möjlighet att övertyga dem om att de har fel. Men på en annan nivå vill de egentligen inte att andra människor ska blomstra. De anser att mänskligt liv karaktäriseras av kamp och konflikt, att det är i grunden våldsamt. De ser det som en dygd.

”En stor del av den mänskliga förmågan till samarbete handlar om samarbete i syfte att slå ned andra grupper.”

Idén att våld och krig är något nobelt återfinns hos flera figurer som är populära inom dagens alternativhöger. Den italienske fascisten Julius Evola, till exempel – vars verk Jobbiks ledare har skrivit en introduktion till – och Carl Schmitt, en ledande jurist i tredje riket. Tom Palmer liknar skillnaden mellan den världsbilden och den liberala vid skillnaden mellan två berömda skildringar av första världskriget: Ernst Jüngers I stålstormen, som hyllar krigsupplevelsen, och Erich Maria Remarques På västfronten intet nytt, som porträtterar kriget som degraderande, destruktivt och meningslöst.

– Det finns en bok av Harvardpsykologen Joshua Greene, Moral Tribes, där han säger att människor har psykologiska mekanismer som gör oss benägna att samarbeta. Men Greene skriver också att det finns en mörkare sida. En stor del av den mänskliga förmågan till samarbete handlar om samarbete i syfte att slå ned andra grupper. Och, som han skriver, är det vi behöver göra att hitta sätt att uppmuntra den samarbetsvilliga delen av mänskligt beteende utan att uppmuntra samarbete i syfte att kuva en annan grupp.

Hur gör man det?

– Frihandel är ett viktigt sätt. Det får oss att se andra människor som något bra för oss. Som John Prince Smith, en berömd tysk frihandelsförespråkare på 1800-talet, sade: Om vi bara kunde betrakta den främmande som en potentiell kund skulle vi bli mindre benägna att skjuta honom.

När man betraktar relationer mellan grupper och individer finns det två världsbilder man kan utgå ifrån. Endera ser man att två parter kan vinna på ett utbyte – den fria handelns grundprincip – eller så tänker man i alla utbyten finns en part som har gjort en större vinst än den andra. Den som då gjort en mindre vinst, ser man som förlorare.

Till exempel blir livet materiellt allt bättre för en stor majoritet av alla människor. Men för vissa har förbättringen i absoluta termer skett samtidigt som en förlust i relativa termer. Tom Palmer beskriver det som ett fall i hierarkin.

– Något vi har kunnat se på senare år är ett fall i social status för medlemmar av en grupp som tidigare ansett sig ha en väldigt hög status. För sjuttio år sedan hade en vit man en högre status än i praktiken vilken svart man eller vit kvinna som helst. Det har förändrats. Och människor fokuserar väldigt mycket på status.

Är det verkligen enbart uppluckringen av gamla sociala strukturer som har lett till alternativhögerns framväxt, eller drivs den på av upplevelsen av att en ny struktur växer fram, med kvotering och slagord som ”the future is female”?

– Vad alternativhögern gör är att blanda en identitetspolitisk agenda med ett argt tilltal. En arg respons till vad de uppfattar – korrekt, enligt min mening – som identitetsvänsterns dominans över universiteten och stora delar av USA:s intellektuella liv och kulturliv. De menar att konservativa, klassiska liberaler och andra motståndare till den här dominansen misslyckas med att bemöta den, och det budskapet lockade många som känner sig förtryckta av vänstern i USA. Donald Trumps kampanjslogan, ”Make America great again”, var perfekt för att attrahera den gruppen.

”De har accepterat en ideologi som förkastas av större delen av samhället, och då har man gått igenom en dörr och låst den bakom sig.”

Vi kommer in på Trumps valkampanj och alternativhögerns agerande på internet. Deras kommunikation är ofta genomsyrad av ironi, gärna i så många lager som möjligt. Ofta uppfattas ironin som ett vapen, men enligt Tom Palmer är den snarare en sköld:

– Ironin gör det möjligt för dem att introducera sina idéer, till och med att normalisera nazistiskt bildspråk, på ett sätt som gör att om någon ifrågasätter det kan de helt enkelt säga att det är ett skämt, och att det är dig det är fel på som inte kan se humorn i det. Även när det gäller saker som är genuint obehagliga. En skribent på konservativa National Review som skrivit kritiskt om alternativhögern, fick till exempel se bildmontage på Twitter där hans dotter hade placerats i en gaskammare och grodan Pepe [alternativhögerns tecknade älsklingsfigur] i en nazistuniform drog i spaken. Det ironiska elementet ger alternativhögern möjlighet att säga att ja, det ser ut som något nazistiskt men det är egentligen ett skämt om det.

Hur bemöter man den sortens kampanjer?

– Å ena sidan kan man ignorera dem och hoppas att de tröttnar. Å andra sidan kanske de inte tröttnar; de kanske fortsätter växa eftersom de inte stöter på motstånd. Min egen inställning är att det är bäst att bemöta dem öppet. Ja, man riskerar att ge dem en del gratis uppmärksamhet, men jag tror ändå det är den bästa strategin.

Det är omöjligt att inte dra en parallell till Sverigedemokraternas framväxt i Sverige, och den utslitna debatten om hur man vänder deras framgångar i opinionsmätningarna till motgångar. Ignorera eller debattera? Ta avstånd och ge dem uppmärksamhet eller ta debatten och legitimera? Vuvuzelor och skramlande nyckelknippor eller sakliga argument i TV-soffor?

– Att enbart fördöma dem fungerar inte särskilt bra. Det gör dem snarare mer attraktiva för många av deras anhängare. Men att i stället titta på deras grundläggande idéer är en annan sak.

Men om de redan har satt sig in i liberala idéer och avfärdat dem, är det verkligen troligt att de kommer att låta sig övertygas?

– Ärligt talat tror jag att de flesta som har gått med i extrema organisationer inte kommer att ändra sig. De har accepterat en ideologi som förkastas av större delen av samhället, och då har man gått igenom en dörr och låst den bakom sig.

Det blir allt tydligare att Tom Palmer talar om en väldigt bred alternativhöger, från twittrare som visar sitt missnöje med samtiden genom att dricka mjölk och göra grodmemes till övertygade ideologer med hyllmeter av fascistisk litteratur bakom sig. Ju mer vi talar, desto mer verkar två olika grupper utkristallisera sig: Fåtalet extremister, djupt övertygade om den liberala världsordningens värdelöshet, och så de många följare som kanske snarare är emot identitetsvänstern än för den identitära högern.

– Vad vi kan göra är att tala med det stora antalet människor som är villiga att stödja de här rörelserna, och göra dem uppmärksamma på vad det verkligen är de stödjer. De kanske tror att alternativhögern är en motreaktion mot misslyckanden och korruption i andra partier, men det finns bättre sätt att reagera. Vi behöver exponera vad det egentligen är deras chefsideologer tror på.

Det är mycket möjligt att stora delar av alternativhögern inte skulle uppskatta tanken på att deras ledare delar inspirationskällor med identitetsvänstern och radikal islam. Sedan är det förstås mycket möjligt att många av dem inte skulle bry sig. Vänsterpartiets anhängare, till exempel, verkar ju inte bry sig särskilt mycket om att partiet försvarade Molotov-Ribbentrop-pakten och stöttade nazisternas invasion av Polen.

Å andra sidan kan vi nog vid det här laget konstatera att alternativhögerns ledarfigurer har lyckats locka till sig anhängare trots både försök att både tiga ihjäl dem och högljutt fördöma dem.

– Jag tror det är värt att ta sig an och bemöta deras idéer. Om inte annat, tror jag även att det kan vara effektivt att driva med dem. Om någon redan är djupt engagerad i en grupp kommer det bara att stärka deras engagemang om man gör dem till åtlöje. Men för dem som söker efter en identitet genom att gå med i en sådan grupp, kan skratt vara en kraftfull förebyggande åtgärd.