Den svenska kasinosagan förbryllar

På den lilla ön Malta har flera av Europas största spelföretag sina hem. Dessa företag har utmärkt sig som ledande i allt från att bygga vadslagningssajter till att sälja nätkasinospel. Tillsammans anställer de tusentals människor och tjänar miljontals kunder. Och en förbluffande stor andel av dessa företag är svenska. Under de senaste tjugo åren har svenska spelentreprenörer byggt enorma företag och gjort Sverige till en ledande nation inom den globala spelindustrin. Dessa framgångar har hittills inte resulterat i någon större uppskattning i hemlandet, som är mer benäget att belöna spelentreprenörer med tjära och fjädrar än ära och heder. Därför är det högst välkommet att Dennis Avorin och Karin Jansson Myhr skrivit boken Den moderna svenska spelbranschen (2019), som äntligen berättar de svenska spelbolagens historia.

Boken tar sin början i slutet av 1990-talet, då några svenska entreprenörer bestämmer sig för att satsa på internetspel. I efterhand framstår det som ett klokt beslut, men lika uppenbart var det kanske inte under de långa år då dessa bolag led stora förluster. Vid ett tillfälle, i början av 2000-talet, försökte spelbolaget Cherry till och med sälja sin internetsatsning Net Entertainment för en ynka krona, men den potentiella köparen tackade nej och sade sig enbart vara intresserad om Cherry också betalade för att bli av med bolaget. Detta negativa värde kan jämföras med den värdering på sex miljarder kronor som aktiemarknaden satte på företaget 2019.

Net Entertainment har huvudsakligen gjort sig känt för att göra spel för många olika sajter. Men svenska företag har också lyckats med helt andra saker, såsom Unibet som startades av Anders Ström utifrån en tro på att internet var vadslagningens framtid. Andra svenska entreprenörer har byggt de kasinosajter som haft Net Entertainments spel, även det framgångsrikt. Gemensamt är att de med en stor framsynthet förutspått den tekniska utvecklingen och satsat stort på vad som i efterhand visat sig vara precis rätt.

Även de senare generationerna av svenska spelentreprenörer har visat prov på framsynthet. När kompisarna Gustaf Hagman och Robin Ramm-Ericsson under en grillkväll lekte med en iPhone, insåg de att mobilen ”kommer att vara framtiden” för spel. Redan 2011 startade de LeoVegas, med en särskild inriktning på mobiltelefoner. Idag är det ett av världens största internetkasinon sett till antalet mobilbesökare. Evolution Gaming har skapat sig sin helt egna nisch i form av realtidssända, fysiska kasinobord och sedan dominerat denna marknad.

Anders Gerdin på Aftonbladet hade i flera år stridit med Lotteriinspektionen om tidningens annonser med odds.

Boken bjuder dessutom på några intressanta historier om spelbranschen i allmänhet. Bland annat får vi läsa om Aftonbladets kamp för spelreklam. Anders Gerdin, dåvarande chefredaktör på Aftonbladet, polisanmälde sig själv 2006 för att ha brutit mot lotterilagen genom en publicering av utländska oddsuppgifter. Syftet var aktivistiskt, Gerdin hade i flera år stridit med Lotteriinspektionen om tidningens annonser med odds. Rätten friade honom slutligen, vilket banade väg för den moderna eran av spelreklam. Tidningen har nu ändrat uppfattning och bedriver en intensiv kampanj mot samma reklam som den själv alltså är upphovsman till.

Läsningen är intressant och rolig. Men det känns ändå som att det är något som saknas. Man lär sig saker, men blir inte riktigt berörd. Grundarna och ledningen har agerat klokt. Nu är företagen jättestora och rika. Så är det med det.

Det vore nog ett misstag att lasta författarna för detta. Karin Jansson Myhr har även skrivit Boken om LKAB, som är omöjlig att ens ta i utan att bli imponerad. Bara undertiteln Den svenska nationalrikedomen säger läsaren att detta är något viktigt. Boken är fylld av historier om människorna som har byggt LKAB. Sida efter sida pryds av fotografier på kokerskor, rallare, gruvarbetare och sprängare. Läsaren ser ett företag med en själ. LKAB är inte bara en juridisk konstruktion som betalar löner för utfört arbete, det är något mer.

I Den moderna svenska spelbranschen når man aldrig lika djupt. Två sidors utläggningar om innebörden av olika spelbolags logotyper griper inte tag i en. Att den ansiktslöse figur som är Mr Greens ikon påstås vara ”ansvarsfull” gör en inte nyfiken.

Jag saknar helt enkelt spelbranschens ”kött och blod”, något som är på riktigt och inte bara yta. Som mest påtagligt blir detta vid redogörelsen för LeoVegas välgörenhetssatsning, The Leo Initiative. Eftersom företaget har ett lejon som logga har det valt att bli fadder åt två lejon i Sydafrika, Omar och Bruno. Anställda har möjlighet att åka ner till Sydafrika och besöka Omar och Bruno, vilket ska vara uppskattat. Men det är också tråkigt.

Det är möjligt, även om det är strängt, att kontrastera initiativet mot Paul Lederhausens välgörenhet. I sin självbiografi Ständigt hungrig berättar han om allt det som ledde fram till att han grundade svenska McDonalds, men också öppenhjärtigt om sin dotter Erica. Som barn diagnostiserades hon med lungsjukdomen cystisk fibros. Under hennes uppväxt ägnade Paul Lederhausen många kvällar åt att dunka henne över ryggen, för att hon skulle få upp det slem som var som fastklistrat i hennes lungor. Något av det han upplevde som mest plågsamt var de perioder hon tillbringade på sjukhus och de inte tilläts träffas. Bara sexton år gammal dog hon i sin sjukdom. Det var med detta bakom sig som Paul Lederhausen lät bygga Ronald McDonald Hus bredvid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge, så att familjer med sjuka barn skulle kunna bo tillsammans under vårdtiden.

Det vore orättvist att kräva av LeoVegas att göra något som betydde lika mycket. Men kanske kunde man ha gjort något som betydde något, om än bara något litet.

Då hade boken haft något att ta av för att kunna berätta en verkligt gripande historia. Den hade kunnat utgöra en grund på vilken spelbolagen hade kunnat resa ett försvar mot den strida ström av statliga påbud och regler som påförs dem. Som den är nu är den intressant och rolig, men inte mer än så.