Den radikalkonservative arvtagaren

Det konservativa blocket har majoritet i Sveriges riksdag. I varje fall om man ska tro på opinionsundersökningarna, där även SD är Sveriges största parti. Partiet kritiseras oftast för sina rasistiska rötter, och visst har många sverigedemokrater uttryckt klart rasistiska åsikter genom åren. Rasismen är dock inte ideologiskt definierande för SD. Därför har det varit enkelt för SD att värja sig från den kritiken.

SD grundades år 1988 i Malmö. Dess första styrelse innehöll medlemmar i många olika främlingsfientliga grupperingar, såsom Sverigepartiet och Bevara Sverige Svenskt. Dock kan deras ideologiska ursprung spåras till Malmö år 1906. Det var då Teodor Holmberg, en folkskollärare, höll föredraget ”Svensk nationaldemokrati” för föreningen Sveriges väl.

Holmberg talade om betydelsen av demokratisering, om att kraven på allmän och kvinnlig rösträtt var befogade och om det positiva i den framväxande arbetarrörelsens krav. Men han talade också om arbetarrörelsens behov av rening. Om hur arbetarrörelsen innehåller mycket slam. Om hur en nationell gemenskap kan byggas genom demokratins genomslag. Teodor Holmberg omnämns i dag som ideologisk föregångare till SD i deras eget principprogram.

SD har länge försökt göra anspråk på att företräda en svensk konservatism. Ett tydligt exempel på det är hur de har använt sig av namnet Ungsvenskarna – Moderata ungdomsförbundets ursprungliga namn – på sitt ungdomsförbund. Dessförinnan drev deras tidigare ungdomsförbund, SDU, en sajt med namnet ungsvensk.se. De tog MUF:s gamla symbol, Engelbrektsbågen, och använde den i sin kommunikation. När deras nuvarande ungdomsförbund bildades gjorde de en ny version av Engelbrektsbågen som egen symbol.

Förutom att reta gallfeber på moderater har detta varit en del i att ge SD ett sken av legitimitet i konservativa kretsar.

Förutom att reta gallfeber på moderater, har detta varit en del i att ge SD ett sken av legitimitet i konservativa kretsar. I stället för att förknippas med vit makt-rörelser från 1980-talet, har partiet gjort anspråk på ett äldre idéarv. Det är där Holmberg kommer in i bilden. Holmberg hade inga politiska uppdrag, förutom att han var förbundsordförande för Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU) åren 1922–23. Genom att förstå SNU:s politiska inriktning går det även att förstå sverigedemokratisk ideologi.

SNU och Ungsvenskarna

Väldigt lite har skrivits om SNU de senaste decennierna. Utifrån två böcker från 1960-talet går det dock att få en någorlunda klar bild av förbundet ideologiska och organisatoriska utveckling. Dessa är Eric Wärenstams avhandling Sveriges Nationella Ungdomsförbund och högern 1928–1934 och Rolf Torstendals bok Mellan nykonservatism och liberalism. 

SNU grundades år 1915. Förbundet samlades kring försvarsfrågan, och hade i början en rätt så låg aktivitetsgrad. Under 1920-talet ökade förbundets verksamhet markant. Äldre konservativa studentföreningar anslöt sig till förbundet samtidigt som nya lokalavdelningar bildades. Mot slutet av 1920-talet hade förbundet över 30 000 medlemmar. Merparten av dem var yngre än 25, även om det inte fanns någon övre åldersgräns för att vara medlem.

Liksom svensk höger i stort under den tiden var det en brokig skara, med en något oklar ideologisk inriktning. Med tiden kom de att närma sig högern, i egenskap av en obunden kampanjorganisation. Förbundets program 1928 överensstämde i stora drag med dåtidens höger. Näringsfrihet, äganderätt, ett starkt försvar och försvar av traditionella institutioner, såsom kyrkan och monarkin, stod i centrum. Med tiden samarbetade de allt mer med den svenska högern, Allmänna valmansförbundet (AVF), som långt därefter skulle bli det parti som i dag är känt som Moderaterna.

Trots god samverkan mellan SNU och AVF, till exempel i 1928 års valrörelse (också känt som Kosackvalet), fick SNU och AVF allt större problem med att samarbeta. För att förstå slitningen är det emellertid viktigt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. SNU ville förbli ett självständigt förbund, vilket skapade samarbetssvårigheter när det blev svårt att ta plats på högerns listor. Partiet var nytt, och de äldre politikerna hade begränsat intresse av att släppa fram en yngre generation. Högerns ledning ville ha ett regelrätt ungdomsförbund, vilket SNU med 40-åringar i förbundsledningen inte levde upp till.

SNU försökte länge rätta sig efter kraven, men hamnade ändå i konflikt med AVF. I Stockholm gick några SNU:are till val med egna listor under namnet ”Den Fria Högern”. Den främsta anledningen var svårigheterna att ta sig in på AVF:s listor. Försöket misslyckades, och efter hård kritik från AVF tvingades de ansvariga att dra sig tillbaka från framträdande poster i SNU. Slitningen hade dock skapat en spricka som kom att vidgas ytterligare.

Avgörande för SNU:s framtid blev när Ivar Andersson trädde tillbaka från förbundsordförandeposten i SNU. Andersson var nära lierad med högerns ledare, Arvid Lindman, och hade arbetat hårt för att SNU skulle närma sig AVF. Men när han drog sig tillbaka öppnade det dammluckorna för en serie organisatoriska förändringar, samtidigt som de ultranationalistiska krafterna steg in i förbundsledningen.

Med ofta knappa majoriteter i förbundsstyrelsen började den nya förbundsordföranden, docent Elmo Lindholm, att renodla förbundets ideologiska inriktning. Den fristående tidskriften, Nationell Tidning, förlorade sin redaktionella självständighet. Kritik mot de tyska nazisterna blockerades, och mer nationella budskap fördes fram. Den ideologiska glidningen fortsatte genom gemensamma konferenser med nazister och bildandet av kampgrupper inspirerade av de tyska brunskjortorna.

På förbundets stämma år 1934 antogs ett nytt program. Den ekonomiska liberalismen var utbytt mot ekonomisk korporatism. Ekonomin skulle organiseras efter korporativa principer med en ”rationell fördelning av arbetstillfällena” för att tackla arbetslösheten. ”Invandring av mindervärdiga raselement” skulle förhindras. Riksdagen skulle reduceras till ett kontrollorgan. En starkare regeringsmakt skulle upprättas, för att skydda folkstyret genom att ingripa mot klassegoism och privategoism. Agitation som hotade att undergräva statens auktoritet skulle förbjudas. SNU:s nationalism hade slagit över i en auktoritär demokratisyn.

När den ideologiska brytningen blivit oundviklig klippte AVF banden med SNU. I stället bildades Ungsvenskarna på våren 1934, och tog symbolen Engelbrektsbågen (SNU:s symbol var en sädeskärve). Namnet ungsvensk var hämtat från tidiga högerföreningar som använt det sedan 1900-talets början. 

Efter SNU:s stämma sommaren 1934 lämnade en del SNU-föreningar förbundet. De steg senare in i högerns nya ungdoms- och studentförbund. SNU:are som motsatt sig utvecklingen i förbundet, såsom förre förbundsordföranden Ivar Andersson och förre redaktören för förbundets tidning Erik Arrhén, lämnade förbundet och gick in direkt i AVF. 

AVF bytte sedermera namn flera gånger om för att till slut landa i Moderata samlingspartiet, och Ungsvenskarna bytte i samma veva namn till Moderata Ungdomsförbundet. Engelbrektsbågen togs aldrig ur bruk utan används fortfarande, bland annat på de förtjänsttecken som årligen delas ut i MUF. 

En väsentlig del av den sverigedemokratiska tankevärlden är att dra upp en skiljelinje mellan deras form av konservatism, och andra ideologier.

SNU upplöstes aldrig. Under namnet Sveriges Nationella Förbund (SNF) gick de till val i kommun och riksdag under 1930-talet. De vann förvisso ett 70-tal mandat i kommuner runtom i landet, men framgången blev tillfällig. Vid slutet av andra världskriget hade de förlorat alla mandaten och helt upphört som politisk kraft. Organisationen förde en tynande tillvaro, men fanns kvar som ideell förening. De deltog i konferenser och lierade sig med högerextrema grupper i Sverige och i andra delar av Europa. De fortsatte ge ut tidskrifter. Deras politiska relevans blev mindre och mindre, men deras idéer fördes vidare.

Historikern Helene Lööw har påpekat att SNF var involverade i det kortlivade Sverigepartiet på 1980-talet, som var en föregångare till SD. På 1980-talet upprättade SNF också kontakt med det då nystartade partiet SD. Många med kopplingar till SNF återfanns också i SD. Åtminstone en av dem som grundade SD, Fritz Håkansson, var engagerad i SNF. Perioden 2009–2013 var Tommy Hansson redaktör för SD-kuriren. Han var tidigare medlem i ett till SNF närstående herrsällskap och engagerad i andra organisationer med koppling till SNF.

Bland liberalmarxister och vänsterliberaler

Personkopplingar mellan SD och SNF spelar kanske ingen större roll. Särskilt inte då mycket tid har förflutit sedan SD bildades. Men det finns rent ideologiska knytpunkter dem emellan.  En väsentlig del av den sverigedemokratiska tankevärlden är att dra upp en skiljelinje mellan deras form av konservatism, och andra ideologier. Skiljelinjen går mellan de ”konservativa” och ”vänsterliberalerna”. Vänsterliberalismen blir därför ett samlingsbegrepp för de partier som inte delar deras syn på nationen. 

På så sätt kan SD bunta ihop vitt skilda strömningar under ett paraply. För SD är den svenska nationen under angrepp. De etablerade partierna och deras ideologier har misslyckats. De är ansvariga för samhällets och nationens förfall. ”Vänsterliberalerna” bär ansvaret. Jimmie Åkesson använde sig av just det greppet i sitt Almedalstal tidigare i år:

 Vi måste bygga vidare på vårt land utifrån det som förenar oss. Utifrån det som har skapats, förmedlats och förädlats över generationer och genom århundrandena. Vänsterliberalernas nedmontering av Sverige som fri, trygg och sammanhållen nation får bara tillåtas bli en kort parentes i vårt lands tusenåriga historia.

 Just den tankefiguren har Jimmie Åkesson använt sig av många gångar. Det intressanta är hur begreppet har förändrats genom åren. Innan SD talade om ”vänsterliberaler” använde andra sverigedemokrater i stället begreppet ”liberalmarxister” eller talade om en ohelig allians mellan ”liberaler och marxister”. I praktiken verkar de vara synonyma begrepp. Det är också samma begrepp som SNU använde. I pamfletten ”Ett nationellt samlingsmanifest” av Uno Hammarström, som SNU släppte år 1933, återfinns inte bara det begreppet utan även samma tankefigur.

Med detta liberalmarxistiska samhälle, som nu ligger i sina dödsryckningar har Sveriges Nationella Ungdomsförbund icke det ringaste gemensamt. Vår är i stället uppgiften att timra morgondagens samhälle, ett Sverige, väl är förankrat i våra historiska traditioner, men som lyckats resa sig ur det förnedringstillstånd, liberal och marxistisk ansvarslöshet, för närvarande åstadkommit.

För SNU var ekonomisk korporatism centralt. Genom att organisera ekonomin efter korporativa principer skulle allmänintresset kunna tillgodoses och nationell sammanhållning skapas. Det var i stora drag det som Kjellén avsåg när han förespråkade ”nationalsocialism” (Kjellén dog innan de tyska nazisterna började använda begreppet). Teodor Holmbergs nationaldemokrati överlappar med den idéströmningen. Demokratin ifrågasätts utifrån dessa premisser, eftersom den skapar konflikter mellan olika särintressen. För att ena folket måste den representativa demokratin reformeras, till förmån för krafter som kan representera en samlad folkvilja.

SNU var inspirerade av svenska konservativa tänkare från tidigt 1900-tal, såsom Rudolf Kjellén. Men samtidigt inspirerades SNU:arna, särskilt Elmo Lindholm, av franska tänkare såsom Joseph de Maistre, Charles Mauras och Maurice Barrès. de Maistre såg den nationella identiteten som grundläggande för sammanhållning, och som ett särskiljande drag hos människor. ”Under loppet av mitt liv har jag mött italienare, fransmän, ryssar osv. – och tack vare Montesquieu vet jag att ’man kan vara persisk’ – men vad människan angår har jag aldrig träffat henne.” anmärkte han. Den synen på nationell identitet som grundläggande för mänsklig essens lade grunden för SNU:s syn på såväl demokrati som ekonomi. Genom det synsättet började SNU:are som Lindholm och Holmberg att inspireras av samtida fascister som Mussolini och nazister som Hitler. De omstöpte ju sina länder efter korporativa principer för att skapa en sådan nationell sammanhållning som SNU:arna eftersträvade.

Radikalkonservatismens pånyttfödelse

Genom åren har SD aktivt arbetat mot rasister i sitt eget parti. Redan före riksdagsinträdet uteslöts till exempel en före detta ordförande för ungdomsförbundet för att ha kritiserat att en annan partimedlem adopterat ett barn från ett icke-europeiskt land med argumentet att det ”ökar mångkulturen”.

SD:s ideologi utgår inte från rastänkande, även om vissa med sådant attraheras av den. Försök att beskriva dem ideologiskt som ”kultur-rasister” blir därför oftast krystade sätt att pressa in dem i en etablerad bild. Ett yttre högerparti måste inte vara präglat av föreställningar om ras. Snarare är SD radikalkonservativa i samma bemärkelse som SNU var det. De är radikala för att de vill återupprätta en traditionell samhällsgemenskap; de är konservativa genom att deras vision för samhällsgemenskapen är baserad på en historisk gemenskap.

Utmärkande för deras ideologi kan sägas vara följande:

• Nationen är en överordnad, nödvändig gemenskap. Nyckeln till sammanhållning finns i den nationella identiteten. Om den bryts, urholkas även de normer som är nödvändiga för att samhället ska fungera.
• Sverige var inte bättre förr, men det finns en eftersträvansvärd gemenskap som existerade förr. De gängse ideologierna har misslyckats, och det behövs ett radikalkonservativt alternativ som förändrar hur politik bedrivs och dess faktiska innehåll.
• Folket ska styra. Rudolf Kjellén och Teodor Holmberg var måhända skeptiska till demokratin, men inte till folkgemenskapen. Samhällsgemenskapen kräver uttryck för folkviljan som inte ryms inom ramarna för den representativa demokratin. Det överensstämmer med en mer modern definition av auktoritär populism, såsom den framförts av Jan-Werner Müller i boken Authoritarian populism. Vilka som ryms inom folket kan variera, men det kan kontrasteras mot en elit eller en vänsterliberal allians. Demokratin ska förmedla en ren folkvilja. Den konstitutionella demokratin är ur det perspektivet inte alltid tillräcklig för att kunna göra det.

 Idéer uppstår inte ur ett vakuum, och det är svårt att särskilja SD ur den kulturella kontext de uppstått i. Vurmandet för folkomröstningar kan exempelvis bero på partiets aktivism kring folkomröstningen om invandring i Sjöbo under tidigt 1990-tal. Det kan också ses som ett angrepp på den konstitutionella demokratin. Särskilt när SD i olika kommuner förespråkar folkomröstningar om etablering av moskéer eller böneutrop. Det är sådant som omfattas av rättighetsskyddet. 

Det som skiljer den från den svenska konservatismen – i traditionell mening – är att den svenska konservatismen präglats av en acceptans för marknadsekonomin och liberalism.

 När Jimmie Åkesson åberopar Per-Albin Hanssons folkhem är det för att han delar grundsynen på välfärdsstaten som ett nationellt projekt för att skapa sammanhållning. I egentlig mening var Hanssons användande av begreppet mer retorik för att sälja in socialdemokratins välfärdsprojekt, än ett sätt att fullt ut anamma Kjelléns idéer. För Åkesson blir det däremot ett sätt att knyta sina idéer till redan etablerade begrepp. Det blir till en light-version av SNU:s ekonomiska korporatism.

Det som skiljer den från den svenska konservatismen – i traditionell mening – är att den svenska konservatismen präglats av en acceptans för marknadsekonomin och liberalism. Den liberala, konstitutionella demokratin är nödvändig för att kanalisera folkviljan och samtidigt värna om grundläggande rättigheter. Det finns uppenbarligen en vilja hos SD att slipa bort vassa kanter i sin politik. SD har sakpolitiskt gått mot en mer traditionellt borgerlig ekonomisk politik. Stegen mot att lägga sig i mittfåran i frågor rörande homosexuellas rätt till adoption och abort på partiets senaste Landsdagar tyder också på det. Men den ideologiska kärnan är fortfarande densamma – ett försvar av den kollektivistiska välfärdsstaten för att bygga en nationell gemenskap.

SD:s radikalkonservatism

Traditionellt sett har högern dragit en skarp linje mot de radikalkonservativa idéerna. Brytningen med SNU är ett tydligt exempel på det. För AVF var den ekonomiska liberalismen en nödvändig ideologisk komponent. Staten skulle inte beblanda sig med samhället, utan låta det utvecklas på naturlig väg. Demokratin skulle inte urarta i majoritetens tyranni eftersom statens makt kunde begränsas genom rättighetsskydd för den enskilde. Inslagen av liberalism hos Moderaterna, Sveriges äldsta högerparti, har traditionellt kunnat motiveras av att en begränsad stat fredar civilsamhället. Motståndet mot radikalism gör att den närmar sig den klassiska liberalismen.

Under 1940-talet fanns det förespråkare för en mildare variant av den radikalkonservatism som blivit dominerande i SNU. Stig-Björn Ljunggren beskrev denna debatt i sin avhandling Folkhemskapitalismen – Högerns programutveckling under efterkrigstiden. Många i den unga högern, främst på föreningen Heimdal och i Konservativa Studentförbundet (numera kallat för Fria Moderata Studentförbundet), hade inspirerats av radikalkonservatismens krav på sociala reformer. Häri finns också en central idé om välfärdsstaten. För att hantera den accelererande samhällsutvecklingen behövde institutioner skapas för att bevara centrala samhällsgemenskaper. Därför behövde folket underordnas vissa allmänna, kollektiva målsättningar för att främja kollektivets bästa. Det var den radikala dimensionen i projektet. Den idén inspirerade socialdemokratin såväl som högern till att lägga grunden för välfärdsstaten som ett i grunden nationellt projekt.

Den radikalkonservatismen som fördes fram fick ett visst genomslag i Högerpartiets handlingsprogram år 1946. Genomslaget var dock begränsat, och resultatet digert. Högern accepterade i hög utsträckning välfärdsstatens utbyggnad, och gick fram med en rad förslag i den riktningen. I 1948 års riksdagsval sjönk partiet till ynka 12,3 %. 

Det idéarvet som SD bär på går tillbaka till förkrigstidens SNU. I och med SNU:s ombildning till SNF och utträdet ur högern har de idéerna och deras ursprung till stor del glömts bort. I den mån de har anammats av högern har det varit i form av det som Ljunggren kallar för ”släpankarskonservatism”. En konservativ syn på samhällsutvecklingen som kan motivera reformer utifrån samhälleliga behov, inte olikt den som AVF hade redan före kriget. 

Många analyser av SD:s idéarv har landat fel. SD är inte fascistiskt, nyfascistiskt eller något sådant. Lika lite som SNU var fascistiskt på sin tid. Snarare ligger de i glappet mellan högern och fascismen. För att förstå deras idéer är det irrelevant att se deras stoff utifrån idéer om raser. Det har inte präglat SD. Snarare är det idéer om nationen som fundamental gemenskap som den nationella identiteten får en särskild betydelse. För att citera den tidigare sverigedemokraten och statsvetaren Mike Enochsson, är SD snarare ”isbrytare för radikalare idéströmningar”.

SD har starkare kopplingar till SNU än till Ungsvenskarna. Att deras ungdomsförbund använder namnet är mer en taktisk ploj än att de faktiskt kan göra anspråk på det idéarvet. De vill inte heller göra avkall på det. På SD:s Landsdagar tidigare under månaden ändrades lydelsen rörande essens i idéprogrammet, men Holmberg står fortfarande kvar. Och arvet från SNU lever vidare. I DN/Ipsos senaste opinionsmätning blev SD största parti med 25 % av väljarna. SNU:arna nådde aldrig så långt.