Samhälle Krönika
Den oändliga tillväxten är inte längre omöjlig
Länge har det påståtts att en värld med begränsade naturresurser inte kan husera en ekonomi med oändlig tillväxt. Övergången till en mer tjänstebaserad ekonomi med allt större inslag av delning visar svart på vitt att oändlig tillväxt inte är omöjlig, skriver Fredrik Segerfeldt.
”Oändlig tillväxt är omöjlig i en ändlig värld.” Det har i decennier varit en vanligt förekommande oneliner som sägs förklara varför vi måste ge upp tanken på ett dynamiskt näringsliv och stigande levnadsstandard. Meningen kan spåras tillbaka till den amerikanske biologen Paul Ehrlich, som slog igenom stort i slutet av 1960-talet. Han betraktades som kontroversiell redan från början och hans förutsägelser visade sig snart felaktiga. Icke desto mindre har den grundtanke Ehrlich stod bakom fått stort genomslag i debatten. Det har under lång tid påståtts finnas en motsättning mellan ekonomisk tillväxt och resursutnyttjande, i så måtto att en högre levnadsstandard automatiskt innebär mer miljöförslitning. Det innebär att det i grunden inte har funnits någon ”hållbar tillväxt”.
Men det senaste decenniet har det kommit ett antal publikationer som med omfattande redovisning av data kommer fram till att det stigande välståndet inte längre nödvändigtvis innebär ökad resursförbrukning eller utsläpp. Några exempel är Jesse Ausubels essä The Return of Nature, Andrew McAfees bok More from Less samt Christian Sandströms och Jonas Grafströms bok Mer för mindre. Den genomgående slutsatsen i dessa böcker är att sambandet mellan tillväxt och sämre miljö har brutits i världens mest avancerade länder.
Forskarna förklarar detta till synes kontraintuitiva faktum på lite olika sätt. Det handlar om teknisk utveckling, förändrat konsumentbeteende, avmaterialisering, regleringar och förändrad produktion. Men det handlar också om egenintresse, något som ofta förbises. För ett varuproducerande företags själva kärnverksamhet består av att omvandla materia till så låga kostnader som möjligt.
***
McAfee tar en ölburk som exempel. Det var det amerikanska företaget Coors som för ett drygt halvsekel sedan började sälja öl i aluminiumburkar. Då vägde de 85 gram styck. Numera väger en tom burk inte ens tio gram. Eftersom aluminium kostar pengar har företaget incitament att tekniskt utveckla förpackningen så att det behövs mindre aluminium för att tillverka en burk. Coors egenintresse gjorde alltså att resursförbrukningen minskade.
Ett av skälen till att det omöjliga blivit möjligt, och som forskarna tenderar att förbise, är att våra samhällen tjänstefierats. Fram till för något decennium sedan eller så köpte eller hyrde vi skivor som vi satte in i elektriska apparater som sedan spelade upp ljud och/eller bild för oss. CD och DVD kallades det. Numera abonnerar vi på tjänster som Netflix och Spotify.
En Volvo utan programvara är bara ett vackert stycke metall.
Tjänstefieringen syns tydligt i vår konsumtion. I början av 1950-talet stod mat, dryck, kläder och skor för över 50 procent av de svenska hushållens inköp, mot bara drygt 20 procent i dag. I takt med att vi fått ökad levnadsstandard har vi börjat konsumera allt mer tjänster som upplevelser och kultur, resor, restaurangbesök etc. Den privata tjänstesektorn står för 52 procent av Sveriges BNP.
Tjänstefieringen syns också i produktionen. Det gäller även inom verksamheter som traditionellt klassats som industri. En Volvo utan programvara är bara ett vackert stycke metall. Sedan 2015 klassar Statistiska Centralbyrån Ericsson som ett tjänsteföretag. Tjänster och mjukvara står tillsammans för över hälften av bolagets försäljning.
Ett annat uttryck för tjänstefieringen är att varor inte längre enbart är föremål för engångsförsäljning, utan ofta tillhandahålls som en tjänst. Det kan exempelvis vara bilpooler eller bildelning, när personer abonnerar på möjligheten att bruka en bil – en tjänst – i stället för att själv köpa ett fordon. Ett utländskt men talande exempel är det holländska företaget Philips som till Amsterdams flygplats Schiphol säljer belysningstjänster bestående av LED-lampor som de äger, övervakar och kontrollerar genom Internet of things och som byts ut när det krävs. Företagen har i dessa fall ekonomiska incitament att produkterna ska hålla så länge som möjligt.
Man kan illustrera det hela med Maslows behovstrappa. Ju rikare ett samhälle blir, desto högre upp i trappan ligger fokus. Och ju högre samhället klättrar, desto mer abstrakta blir behoven. Nu är det varken mat eller platt-tv vi koncentrerar oss på, utan självförverkligande. I takt med att människor värderar det immateriella högre och högre, minskar ekonomins bundenhet till det materiella.
Tjänstefieringen av våra samhällen och ekonomier gör det omöjliga möjligt: oändlig tillväxt i en ändlig värld.