Den normbrytande huskvinnan

I mars 2017 hölls en stor kvinnomanifestation mot Trump i Washington. Inget konstigt i det kan man tycka, som reaktion på presidentens abortfientliga politik. Men protesterna stannade inte där. Protesten riktades även mot:

våldet från marknaden, från skulder, från kapitalistiska ägarförhållanden och från staten; våldet från diskriminerande politik mot lesbiska, trans, och queerkvinnor, våldet från statlig kriminalisering av migrationsrörelser, våldet från massfängslanden samt det institutionella våldet mot kvinnors kroppar…

Det är mycket som ryms i en kvinnosak, i dessa dagar. Och en del som inte ryms, förstås.

”Historien är sprickfärdig av arga unga män. Kvinnorna har ofta haft en annan roll. Lugna ner. Gjuta olja på vågorna. Slut på det nu. Överallt i Europa dyker det plötsligt upp arga unga kvinnor, inte minst inom högerpolitiken”, beklagade sig Maria Schottenius i Dagens Nyheter, så sent som förra veckan. Plötsligt tycks det där med könsrepresentation, så viktigt när till exempel Hillary Clinton kandiderade mot Trump, inte längre lika avgörande.

Vi lever i det täcka könets glansdagar och ändå: det ska fan att vara kvinna.

Slöjor ska tryckas på eller slitas av, kroppar visas upp men inte tittas på, framgång skördas i yrkeslivet men till priset av utbrändhet, universitet erövras – med ”trygga rum” fria från både män och misshagliga åsikter. När vi äntligen börjar få en motrörelse till den pekpinnepolitik som vill placera Annika Strandhäll vid våra köksbord är det inte sällan med en nygammal variant av skuldbeläggande. Det spelar ingen roll vart modern vänder sig, till självförverkligande eller till självuppoffring; oavsett får hon ett vaggande pekfinger uppkört i ansiktet. Det är debatter som ofta är så bottenlöst dumma och hämningslöst moraliserande – i båda riktningar! – att man blir alldeles matt.

Självklart är det inte enbart utvecklingsmaterialistisk fallfrukt att kvinnors ställning i samhället har förbättrats. Någon behövde ta kampen – och den är inte över än. Men är det verkligen så enkelt som att pendeln nu svänger i en entydigt reaktionär riktning, att en ”konservatism i klack” håller på att trampa ner allt vad kvinnors rättigheter heter? Jag är inte alls så säker på det. Kanske är det ett nytt konkurrerande kvinnligt narrativ om självägande och valfrihet, som håller på att etableras.

Det spelar ingen roll vart modern vänder sig, till självförverkligande eller till självuppoffring; oavsett får hon ett vaggande pekfinger uppkört i ansiktet.

Den brittiska författaren och debattören Joanna Williams – som jag lånat det första citatet i denna text ifrån – svarar inte explicit på frågan, men hon tangerar den frikostigt i den nyöversatta boken Behöver vi fortfarande feminismen? Varför vi alla behöver befria oss från könskrigen (Karneval förlag).

Det är inte en bok för den nacksvage; själv har jag kommit på mig själv att både nicka entusiastiskt och skaka ilsket på huvudet. I England har hon blivit våldsamt kritiserad – ivriga försök till deplattformisering (”de-platforming”)  har genomförts för att hindra henne att tala på universitetscampus – men också hyllad för sin kritik mot identitetspolitik både till höger och till vänster.

Poängen om de både extremernas beröringspunkter är föga originell, men ändå välfunnen i det upplysningsorienterade försvar Joanna Williams lägger fram för samhällen som både respekterar individuella val, och behandlar kvinnor och män som likvärdiga. I ett sådant kommer könets betydelse för hur individer agerar, och interagerar, att avgöras av kombinationen genetik och socialisation, inte om antingen arv eller miljö.

Några sådana nyanser får dock inte plats på identitetspolitikens schackbräde. Och därför är det kanske inte så konstigt att både uttrycket ”sliddjur”, som den sedermera uteslutna SD-ledamoten Jonas Millard använde om kvinnor på Flashback, och det genuscertifierade begreppet ”livmoderbärare”, förenas i den minsta gemensamma nämnare som är våra reproduktiva organ, snarare än i vår individualitet eller vår mänsklighet.

Det finns ett stråk av Jordan B Peterson i Joanna Williams uppgörelse med den samtida feminismen som sträcker sig bortom de organiserade offerkoftorna till en mer övergripande kulturkritik. Vad händer på sikt med ett samhälle som infantiliseras bortom allt vett och sans – den ofrånkomliga konsekvensen av oavlåtlig riskminimering? Ett samhälle som lär unga män och kvinnor att frukta varandra snarare än behandla varandra med respekt på resan från barndom till myndighet? Och om budskapet är att kvinnor måste curlas till styrka och självständighet – blir det då mer eller mindre sannolikt att detta mål uppnås?

Behöver vi fortfarande feminismen? är tryfferad med häpnadsväckande exempel på lika välmenande som missriktade ansträngningar att justera olika typer av könsobalanser. Eller vad sägs om naturvetenskapsläraren som införde extra ”flickinriktade” fysikklubbar utanför schemat, där smycken kunde tillverkas med Feynmandiagram, selfies kunde tas med hålkamera och massor med kakor serverades?

Dessvärre halkar Joanna Williams, i likhet med Jordan B Peterson,  då och då ner i det banala relativiserande hon själv så effektivt kritiserar. Bädda din säng och välj dina vänner med omsorg, säger Peterson. Välj karriär och rätt make om du vill slippa ägna livet åt att bädda hans, menar Williams. Det går alldeles utmärkt att förfäras av den äggknäckarmentalitet som följde i Metoo-kampanjens svallvågor utan att ifrågasätta att effekterna av en kvinnomisshandel kan påverka offret långt efter att relationen är avslutad på ett sätt som kommer att påverka rationaliteten i hennes handlingar, exempelvis vid ett partnermord.

Att inte ha blivit utsatt för något blev detsamma som att erkänna att man antingen hade internaliserat ”en manlig blick” eller helt enkelt inte var särskilt åtråvärd.

Det som framför allt fångar mitt intresse i Williams skildring är egentligen ett biämne i boken. I vår debatt om feminism och identitetspolitik spelar det dock en huvudroll. Hur hårt sammantvinnad är egentligen relationen mellan frigörelse och bekräftelse?

Här är #metoo ändå en god utgångspunkt. När jag nu läser om min egen, kritiska, text i Smedjan slås jag av hur oerhört försiktig jag var. Jag har funderat en del över varför, och sanningen är väl helt enkelt att jag var rädd. Rädd för att hamna på ett eget häxbål, men också rädd för att i klarspråk uttrycka det som jag vet att jag inte var ensam om att notera: att det mitt i den renande vreden över konkreta och verkliga oförrätter, övergrepp och sunkiga kulturer, också florerade en hel del koketterande.

Jag ifrågasätter fortfarande inte att de forum som skapades i olika Facebookgrupper verkligen fyllde en stärkande terapeutisk funktion för många, eller att de skildringar som publicerades visade på ett existerande problem. Men där fanns också en del outtalade, men starka, sociala drivkrafter som fick sitt eget liv. Eftersom inga berättelser någonsin fick ifrågasättas gled jämförelsen av erfarenheter lätt över i något som efterhand började likna konkurrens. Dels i upplevt lidande, dels i den mån erfarenheterna kunde belägga att man var en person som attraherade andra. Att inte ha blivit utsatt för något – åtminstone ingenting som man själv upplevde som traumatiskt eller ens särskilt klandervärt – blev detsamma som att erkänna att man antingen hade internaliserat ”en manlig blick” (”inre kolonisation” på genusspråk) – eller helt enkelt inte var särskilt åtråvärd.

Allt detta funderade jag på att skriva i min text, men lät bli. Och kanske hade jag glömt bort det hela om inte kulturskribenten Greta Thurfjäll hade introducerat ”huskvinnan” för svensk offentlighet, en storslagen ouvertyr till debatten om konservatismens revansch och feminismens framtid, som nu rasar.  

Det är självsäkerheten, inte osäkerheten, som driver folk till vansinne när de läser om de unga kd-tjejernas lättjefulla familjevurmande.

En kort rekapitulering för den som inte orkade följa hela debaclet: I en lång text på DN kultur skrev en ung medarbetare, Greta Thurfjäll, en text som undersökte varför allt fler kvinnor verkar vända sig bort från feminismen. Varför hon, och många i hennes generation anpassar sig efter, ja faktiskt söker, de förkättrade manliga blickarna och upplever det som lite kittlande att kliva in och ut ur de traditionella könsrollerna. Mer progressivt och punkigt blir det inte, förstår man mellan raderna, mer normbrytande, än att vägra acceptera att det bara finns en godkänd roll som kvinna.

Här snackar vi kulturradikalism, på riktigt.

Reaktionerna lät förstås inte vänta på sig. Inom kort fick Thurfjäll en hård klapp på huvudet från en höggravid ”storasyster” (ja, hon skrev faktiskt så) som grötmyndigt uppmanade Thurfjäll att fokusera på prekariatet i stället, och därmed erbjöd ett nästan komiskt pedagogiskt svar på frågan varför många unga kvinnor i dag finner feminismen så fruktansvärt tråkig. Släpp spegeln och alla borgerliga irrläror om individuella preferenser! ”Vår samtid skriker efter kollektiv handling”!

På Aftonbladets ledarsida varnade Jonna Sima för att den sköna Thurfjäll – i likhet med snart sagt alla andra till höger om Pol Pot – agerade nyttig idiot åt Steve Bannon, medan Thurfjäll i Svenska Dagbladet förärades epitet som ”behagsjuk” och ”feg barnrumpa”.

Så där höll det på, tills en något tilltufsad Thurfjäll till sist lakoniskt konstaterade att detta med att utforska identitet och identitetsskapande var något som tydligen bara får göras enligt en enda mall:

Min faktiska politiska åskådning ”sur gubbvänster” får jag offra för ystra tillrop från högeranstrukna ledarskribenter och Twittertroll, eftersom jag numera väntas böja mig för mäns vilja, så huskvinna jag är.

Det är så oändligt mycket intressant här.

För det första ska man nog notera den speciella tonart som uppstår när ett hegemoniskt perspektiv börjar vackla. Thurfjälls huskvinna begår, möjligen oavsiktigt, ett matricid på hela den andra vågens feminism. Det är en generationsuppgörelse med en samhällsåskådning som efterhand institutionaliserats och utvecklats inom akademi, på kultursidor och myndigheter, som spelas upp. Undra på att folk blir arga!

Men frågan är om hela debatten om vilka förhållningsregler och uppförandekoder som ska gälla för kvinnor speglar en ännu större omvälvning. Är det inte hela det statsindividualistiska perspektivet som Ebba Busch Thor och hennes ”arga unga kvinnor” utmanar? Diskussionen om vad som är ett legitimt val för en kvinna – ekonomiskt oberoende som förvärvsarbetande, eller en roll som a priori mor och maka – handlar kanske inte så mycket om tolkningsföreträdet för konservatism eller liberalism eller ens socialism. Snarare är det ett skifte i synen på vad som dels uppfattas som frihetligt, dels på vad som kan betraktas som agens.

Därför tror jag, för det andra, att det är helt fel att tolka ett inlägg som tar sin utgångspunkt i att många unga kvinnor i dag faktiskt verkar räkna kallt med att de har en plats på arbetsmarknaden, på toppuniversiteten, i styrelserummen och laboratorierna, som en entydig backlash för jämställdheten. Det är självsäkerheten, inte osäkerheten, som driver folk till vansinne när de läser om de unga kd-tjejernas lättjefulla familjevurmande. Det som våra mödrar, och mormödrar, slogs för med näbbar och klor för att få åtnjuta är självklarheter i dag för de flesta kvinnor i Sverige. Detta beskrivs ofta som ett problem – obevakade rättigheter anses lättare att återkalla – men det är en logik som går på tvärs med den gängse visdomen i andra politiska sammanhang. Det brukar väl vara den som är rädd, som anses lättledd?

Det borde inte komma som en chock att detta med att ”göra det privata politiskt” på sikt skulle kunna bereda väg för en socialkonservativ revansch.

Mot detta kan man förstås invända att detta bara gäller den breda, välmående medelklassen, och den synpunkten är högst relevant. Hederskulturer, av olika slag, kringskär fortfarande många kvinnors liv (i sig ett skäl att hålla emot när radikalfeministerna försöker reglera mäns och kvinnors interaktioner medelst juridik och sexualfientlig etikett). Och socioekonomiskt svagare grupper har, som alltid, väsentligt färre valmöjligheter, oavsett om det gäller uttag av föräldraledighet eller möjligheten att avstå ett yrkesliv. Man har helt enkelt inte råd att leva på en lön, även om man hellre hade tagit hand om barnen än slavat i hemtjänsten. Möjligen heller inte självförtroendet.

Feministerna av den gamla, materialistiska skolan, har också en viktig poäng i att det verkligen inte är alltid som pophögertjejerna verkar vara riktigt beredda på konsekvenserna av sina ställningstaganden. Den som ville vara värdekonservativ kulturradikal vid tjugo och som vid fyllda femtio inser att hon inte kommer ha någon pension att tala om, kommer att få leta sympatier någon annanstans. Vuxna människor måste få välja, i ett fritt samhälle. Men som vuxen får man också betala för sina val.

Och detta gäller faktiskt även politikens dito. Vill man ständigt utvidga politikens befogenheter till nya områden får finna sig i att spelplanen kommer rymma flera aktörer, och att de kommer vilja använda den till olika saker. Det borde därför inte komma som en chock för vare sig liberaler eller socialister att detta med att ”göra det privata politiskt” på sikt skulle kunna bereda väg för en socialkonservativ revansch. Ändå är det något påfallande nymornat över reaktionerna, när den ideologiska schattering som tidigare stått rätt ensamma mot försöken att med statens hjälp lägga livet tillrätta, plötsligt gör helt om.

Som i alla tider kommer politiskt engagerade att slåss om att befria människor på just sitt eget sätt, och just därför ska man vara precis lika misstänksam mot en politik ”för familjer” som en politik mot familjer. Jag är långt ifrån övertygad om att normkritiken från höger kommer att vara så mycket mer att hålla i handen, från liberal horisont, än den socialistiska.

Men det är något patetiskt över föreställningen att det som står mellan frigörelse och The Handmaid’s Tale är en statlig jämställdhetsmyndighet. Alla reaktioner mot postmodernt ifrågasättande av traditionella livsval eller socialliberal ingenjörskonst kan inte reduceras till ett Bannonanfört hot mot vare sig frihet eller en feminism, som på riktigt syftar till att myndigförklara kvinnan. Eller, för den delen, mot liberalismen.

Snarare är det ett hälsotecken.