Samhälle Recension
Den funktionella dumheten har tagit makten över arbetslivet
På kort tid har livet på många svenska arbetsplatser allt mer kommit att handla om poänglöst pappersvändande, segdragna möten, flummiga kurser och omfångsrika rapporter som ingen bryr sig om att läsa. Läkaren Erik W. Larsson har läst Mats Alvessons och Stella Cizinskys bok Dumhetsbekämpning och känner igen sig.
För tio år sedan var jag perifert inblandad i en smärre kontrovers vid en amerikansk psykklinik. En läkarstudent hade anklagat en av klinikens underläkare för orättvis behandling och ”maktmissbruk”. Enligt studenten hade underläkaren ålagt henne att skriva ett orimligt antal journaler, vilket hade inkräktat på hennes lediga tid. Underläkaren slog ifrån sig kritiken, och anklagade studenten för att vara grinig och arbetsskygg.
Detta småaktiga gnabb mellan två medarbetare på lägre nivå föranledde ett akutinsatt möte, där flertalet överläkare, klinikens studierektor, två kuratorer samt diverse HR-folk deltog. Genom att ifrågasätta klinikens arbetsmiljö – dess viktigaste prioritet – hade studenten utlöst något av en kris inom ledningen. I slutändan ägnade mina kollegor långt fler arbetstimmar åt att älta detta ärende än vad studenten lade ner på att skriva sina journaler.
Detta slags hysteri och överdrivna pappersexercis i personalfrågor var länge en rent amerikansk företeelse, som förlöjligades i filmer och seriestrippar. Liksom med gangsterrap och höstligt godistiggeri har vi svenskar dock valt att apa efter våra amerikanska kusiners dåliga vanor.
Att döma av den nya boken Dumhetsbekämpning: fungerande verksamhet och meningsfullt arbete (2023), skriven av organisationsforskaren Mats Alvesson och läkaren Stella Cizinsky (framledes A & C) har svenskt arbetsliv på kort tid förvandlats till ett gytter av poänglöst pappersvändande, terapeutiskt daltande, segdragna och ritualiserade möten, flummiga ledarskapskurser och omfångsrika rapporter som ingen bryr sig om att läsa.
Lundaprofessorn Mats Alvesson är vid det här laget en härdad veteran i kampen mot arbetslivets idioti. För tio år sedan myntade han begreppet funktionell dumhet för att beskriva den brist på reflektion och kritiskt tänkande som han observerade inom såväl privat som offentlig sektor. Alvessons medförfattare Stella Cizinsky arbetar till vardags som överläkare inom kardiologi vid Universitetssjukhuset i Örebro, och har på senare år utmärkt sig som debattör och kritiker av ”tjafs och meningslöshet” inom vården.
Alla slags påfund som distraherar en organisation från dess kärnverksamhet, utan att tillföra något konkret.
Funktionella dumheter kan brett definieras så här: alla slags påfund som distraherar en organisation från dess kärnverksamhet, utan att tillföra något konkret. Funktionellt dumma individer menar ofta väl och tänker “rätt”, men på ett av föreskrifter begränsat sätt och utan hänsyn till långsiktiga resultat. Med tillägget “funktionell” menas att dumheten har en del gynnsamma effekter. Följsamhet till rutiner – även poänglösa sådana – skyddar såväl individen som gruppen från extern kritik och kan stärka sammanhållningen. Lidande blir som sagt kärnverksamheten och dess målgrupper – från äldre på demensboenden till elever i grundskolan.
I sin bok identifierar A & C tre breda kategorier av dumhet som hemsöker svenskt arbetsliv: tankelöshet, tankeslöhet och tankeslösighet. Det förstnämnda beskriver en oförmåga att tänka bortom snäva konventioner och regelverk. Tankeslöhet handlar snarare om ett slags mental lättja och ovilja att ta ansvar. Genom att delta så lite som möjligt hoppas den tankeslöe medarbetaren att på sikt kunna slippa krav och ansvar. Tankeslösighet beskriver det motsatta – en aldrig sinande ström av ogenomtänkta förslag och initiativ. Ett utmärkt exempel på tankeslösighet är den ledarskapskurs som Region Stockholm länge påtvingade sina medarbetare, däribland undertecknad. Under en långhelg på ett konferenshotell fick vi lära oss om vikten av agilitet, resiliens och – min personliga favorit – sustainabilitet. Vi fick därefter sitta i en ring och beskriva varandras temperament med olika färger, enligt författaren Thomas Erikssons tvivelaktiga modell. Till och med arrangörerna verkade skämmas över kursinnehållets banalitet. Men maten var onekligen god.
Ett område där funktionell dumhet har fått härja fritt på senare år är just sjukvården. Enligt A & C har två av tre nyanställda inom Region Stockholm sedan 2008 varit administratörer, handläggare eller chefer. Det kan till exempel röra sig om en läkare som tröttnat på patientarbetet och dess tilltagande, administrativa börda. I stället väljer läkaren kanske att engagera sig i ett projekt för att förbättra sjukvårdens kvalitet. Om projektet ska kunna implementeras behöver den kliniska personalen logga in i ett särskilt datorprogram och fylla i en digital enkät för varje patient. Dessa nya krav sätter ytterligare press på läkare och sköterskor, som väljer att sluta för att i stället syssla med något administrativt. Och så vidare.
Missnöje bland personalen blir oftast en förevändning för ytterligare projekt, kurser, möten, workshops och inspirationsdagar.
Sådana onda cirklar är välbekanta för oss som arbetar inom vården. Arbetsgivaren borde förstås bryta dem genom att skala ner onödigt pappersarbete och skala upp kärnverksamheten. Men som A & C förklarar i sin bok är det sällan så enkelt. Missnöje bland personalen blir oftast en förevändning för ytterligare projekt, kurser, möten, workshops och inspirationsdagar med folkkära slalomåkare. En rejäl lågkonjunktur skulle möjligen tvinga regionerna att sätta patientvård i första rummet. Men så länge skattepengarna flödar finns det ingen anledning att dra ner på dumheterna.
A & C spårar den funktionella dumheten till bakomliggande samhällsförändringar. Den terapeutiska välfärdsstaten har gett upphov till en skröplig varelse, som författarna kallar för homo fragilis. Andelen människor som söker hjälp för oro och ångest har på senare år skjutit i höjden, trots allsköns åtgärder för att stärka folkhälsan. Fallet med den klagande läkarstudenten visar att moderna organisationer betraktar individen som ett känslomässigt vrak, ständigt på gränsen till ett sammanbrott. Denna utveckling har nog gått som längst i USA, vars universitet kryllar av stödpersoner, psykoterapeuter och skyddsombud.
Ett annat uttryck för funktionell dumhet är så kallade ”pseudoarbeten”, ofta med vaga och engelskklingande titlar. Enligt A & C uppger knappt fyrtio procent av svenska löntagare att deras arbete saknar meningsfullt syfte eller positiva effekter.
Att många av dem sysslar med just pseudoarbete verkar troligt. En sopgubbes vardag är föga glamorös, men han gör åtminstone sina medmänniskor en viktig tjänst. Få kollegor skulle dock sakna en strategisk utvecklare eller “agil coach” om vederbörande plötsligt sögs ut i världsrymden. Tjusiga titlar och feta arvoden är dåliga substitut för en meningsfull vardag. I min gärning som läkare har jag sjukskrivit långt fler utbrända kommunikatörer och konsulter än sopgubbar och städtanter.
Dumhetsbekämpning är synnerligen välskriven, men en smula repetitiv och på tok för lång. En flink redaktör hade kunnat korta ner texten med hundra sidor, utan att göra våld på dess budskap. Författarnas kritik av sjukvårdens digitalisering fick mig också att rynka på näsan.
Det sägs att Stalins avgörande fördel mot rivalen Trotskij var att han deltog i kommunistpartiets samtliga möten.
A & C påpekar korrekt att digitalisering ibland riskerar att bli ett mål i sig självt, snarare än ett medel för att underlätta verksamheten. Deras totalsågning av digitala lösningar inom vården är likväl överdriven. Att vissa datorsystem inte alltid fungerar korrekt eller är svåra att integrera med varandra är olyckligt, men är knappast en följd av funktionell dumhet. Och alla som någonsin har kommit i närheten av en pappersjournal vet vilken välsignelse datorn har inneburit för vården. A & C varnar också för att digitalisering av samhällskritiska funktioner som sjukvård kan medföra “enkel spridning av både förföriska och aggressiva budskap”. Om deras bok handlade om appar som Tinder eller TikTok så hade författarna haft helt rätt, men deras farhågor ter sig knappast befogade i det givna sammanhanget. I den mån jag själv har blivit förförd eller angripen under mitt yrkesliv så har det skett utanför landstingets intranät.
I stort slår Dumhetsbekämpning dock huvudet på spiken och fångar något mycket centralt och skadligt i vår samtid. Som titeln utlovar innehåller boken många goda råd till den som önskar bekämpa funktionell dumhet i samhället.
Tyvärr blir det en kamp i motvind, för motståndaren är välorganiserad. Det sägs att Stalins avgörande fördel mot rivalen Trotskij var att han deltog i kommunistpartiets samtliga möten, ofta som protokollförare. Viktiga beslut fattas vanligen vid möten, och som allestädes närvarande kunde Stalin lätt manövrera ut sin ärkefiende.
Själv har jag, liksom de flesta människor, svårt för möten. Småprat med kollegor är alltid trevligt, men arbetsdagens mål är att arbetet ska bli klart. Framstående dumhetsbekämpare som Alvesson och Cizinsky tycks dela denna uppfattning. Kännetecknande för funktionellt dumma personer är att de tvärtom gillar möten, gärna utdragna sådana. De ser fram emot dem innan de börjar, trivs medan de pågår och känner tomhet när de tar slut.
För mig är dessa människor djupt mystiska, men de utövar stor makt över oss andra. Så länge det finns möten kommer den funktionella dumhetens agenter att behålla sitt järngrepp om våra institutioner. Det är deras värld nu – vi andra bor bara i den.