Samhälle Krönika
Den enkla förklaringen till varför SD inte längre växer
Att ett parti med extrema rötter kunde växa till att bli tredje störst i ett land som är så tolerant som Sverige handlar ytterst om ett sakpolitiskt misslyckande. Att vi nu står inför ett valresultat där Sverigedemokraterna inte längre växer är ett resultat av att fler partier börjat erbjuda lösningar på de problem som SD länge tilläts vara ensamma om att peka på, skriver Alice Teodorescu Måwe.
Hur kunde Sverigedemokraterna, med sin smutsiga historia och sina samtida skandaler, etablera sig som Sveriges tredje största parti, inom loppet av tre mandatperioder? Hur kunde ett parti med rötterna i svensk nazism bli ett parti för strävsamma före detta sossar och moderater, för gamla arbetskraftsinvandrare och sedan decennier svenskättade entreprenörer, för pensionärer och barnfamiljer ja, med andra ord, ett parti för ”vanligt” folk?
Jag vet vid det här laget inte hur många analyser jag läst på ämnet, hur många TV- och radiodebatter jag deltagit i och hur många twittertrådar som fladdrat förbi under det gångna decenniet. Majoriteten är mer intresserade av att framhålla den egna synpunkten framför det sannolika svaret. Klart är att partiets resa, från vad som då uppfattades som ett osannolikt inträde i riksdagen år 2010 och fram till innevarande mandatperiod, har saknat motstycke i svensk politik.
Bara för att sätta ovanstående i ett mer klargörande perspektiv: I riksdagsvalet år 1988 samlade SD 1 118 röster, 14 år senare 76 300 röster, vilket motsvarade 1,4 procent av väljarna. Åtta år senare, i valet 2010, lyckades partiet ta sig hela vägen in i riksdagen med 5,7 procent av väljarna bakom sig, och därigenom erövra den åtråvärda vågmästarrollen när inget block längre samlade egen majoritet. I det nästkommande valet 2014 nästan dubblerades partiets väljarstöd till 12,86 procent, för att i senaste valet, 2018, öka ytterligare och landa på 17,53 procent.
Parallellt med Sverigedemokraternas rekorduppgång förändrades väljarstödet för de två maktpartierna i svensk politik: I riksdagsvalet 2010, alltså samma år som SD kom in i riksdagen första gången, fick Socialdemokraterna 30,66 procent, fyra år senare 31,01 och slutligen år 2018 samlade partiet 28,26 procent av väljarna bakom sig.
För Moderaternas del ser samma period ut enligt följande: I valet år 2010 röstade 30,06 procent av väljarna på partiet, fyra år senare tappade det rejält och landade på 23,33 procent av rösterna. I valet för fyra år sedan etablerade man sig på vad som ur ett historiskt perspektiv får anses som mer ”normala”, till och med något över, nivåer för Moderaterna, med ett valresultat på 19,84 procent.
Den som vill förstå hur SD kunde växa sig så starka behöver förhålla sig till den häxbrygd som en rad välmenande vägval kokade ner i.
Av en ny mätning genomförd av DN/Ipsos, som fokuserat på ”partiernas potential”, det vill säga hur stor andel av väljarna som överväger att rösta på ett visst parti, framkommer emellertid något intressant. Dels att de rörliga mittenväljarna som kan avgöra valet i första hand finns bland Socialdemokraternas och Moderaternas sympatisörer, dels att Sverigedemokraternas resultat tyder på att partiet står still i opinionen.
Det senare illustreras av att andelen som överväger en röst på SD uppgår till 22 procent, vilket är precis samma andel som år 2018. Om siffrorna på ett korrekt sätt fångar opinionsläget skulle SD för första gången sedan inträdet i riksdagen för 12 år sedan kunna stå inför ett valresultat som innebär enbart en marginell ökning, eller rentav något av en stabilisering eller svag nedgång.
Att detta scenario är tänkbart är i högre utsträckning resultatet av vad andra partier gjort än av vad SD gjort (eller inte gjort). Att SD kunde etablera sig i riksdagen, och därtill växa på det närmast exponentiella vis som skett, berodde med andra ord knappast på partiets förträfflighet, utan snarare på de andra partiernas undfallenhet och nonchalans inför den verklighet som väljarna såg.
På så vis uppstod ett närmast självspelande piano där SD, som alltid varit emot invandring, plötsligt fann sig i harmoni med en växande folkopinion, vars bevekelsegrunder för invandringskritiken, vilade på helt andra premisser. Det struntade etablissemanget i vilket resulterade i att SD växte. Invandringsfrågan stigmatiserades så till den grad att inte ens de delar av etablissemanget som ville närma sig frågan kunde göra det riskfritt, vilket gjorde att SD kunde profitera än mer på det politiska vakuum som då uppstod.
Läs också:
Den som vill förstå hur Sverigedemokraterna, trots sin historia, kunde växa sig så starka i ett så tolerant land som Sverige behöver därför förhålla sig till den häxbrygd som en rad välmenande vägval kokade ner i:
Kombinationen av förnekelsen av en reell samhällsförändring (stor migration på relativt kort tid), som man på legitima grunder kunde hysa olika uppfattningar kring beroende på hur man såg på sådant som öppna gränser jämte stor välfärdsstat. Det var en politik som i mångt och mycket stod i strid med huvuddragen i vad som historiskt förenat såväl S som M.
Därtill syntes allt fler faktiska och kostsamma konsekvenser för stora politikområden som arbetsmarknad, välfärd, pensioner och transfereringssystemen, och en växande känsla hos alltfler om att integration inte enbart kunde mätas i pengar, utan även inrymmer en svårdefinierad social och kulturell dimension.
Så enkelt – och samtidigt så svårt.
För denna tillnyktring av politiken är främst Moderaterna och Kristdemokraterna att tacka.
Ändå har partierna på allvar först under den innevarande mandatperioden ändrat strategi: bort från isoleringens, förnekelsens och förnedringens strategi – såsom den manifesterades i den första Migrationsöverenskommelsen (MÖK) mellan Alliansen om MP, via Decemberöverenskommelsen (DÖ) till Januariavtalet (JA) – till självrannsakan, erkännande och en genuin önskan om att konkurrera om effektivare lösningar på de problem som drivit väljarna i famnen på SD.
För denna tillnyktring av politiken är främst Moderaterna och Kristdemokraterna att tacka, även om Socialdemokraternas alltmer skamlösa positionsförflyttningar inte ska underskattas för rotationen inom det solsystem i vilket S fortsatt innehar en oförtjänt huvudroll.
När vi om drygt två månader lämnar denna historiskt stökiga mandatperiod bakom oss är den kanske viktigaste lärdomen följande: partier växer så länge de upplevs tillföra något nytt, så länge de utgör ett alternativ till det befintliga. Isolering vidmakthåller det isolerades särart. Konkurrens om problembeskrivningar och senare lösningar förädlar idéer och punkterar den ballong som växer av missnöje. Populister skyr ansvar, de ska inte föräras med martyrskap.
Det mesta tyder på att vi är på väg in i en ny era i svensk politik.
Äntligen!
Vill du ha Alice Teodorescu Måwes texter direkt i din inkorg? Prenumerera på Smedjan nedan!