Den blinda framstegsoptimismen

Nyligen skrev jag en text om nackdelarna med förarlösa bilar. Hur mycket science fiction-charm de än har, innebär de nämligen flera risker vad gäller säkerhet och integritet. Jag föreslog varken förbud eller regleringar, men att döma av en del reaktioner var jag tydligen bakåtsträvande och teknikfientlig på nivå med 1800-talets ludditer.

Orsaken till de oproportionerliga relationerna är inte en väldig entusiasm inför förarlösa bilar i sig. Det handlar om att man, när man kritiserar dem, hamnar i otakt med en uppfattning som blivit svensk överideologi: progressivismen.

Är det något som präglar det svenska medvetandet är det övertygelsen om att utveckling i sig är något positivt och framåt alltid är rätt riktning. Därför möts ofta den som kritiserar något nytt eller förespråkar något traditionellt med en reflexmässig misstänksamhet. Det gäller arkitekter som ritar hus i en traditionell stil, lärare som förespråkar gammaldags katederundervisning, och uppenbarligen även skribenter som ödmjukt påpekar att det finns vissa problem med förarlösa bilar.

Ofta är förstås framsteg av godo. Dock inte alltid. Ett exempel är den moderna arkitekturen. Prisskillnaderna mellan äldre och nyare hus talar sitt tydliga språk, och medan dagens arkitekter ritar hypermoderna betongklossar bor de själv övervägande i hus från 20-talet. Trots att standarnden ofta är högre i nybyggda hus och lägenheter, föredrar många de äldre.

Skolan visar ännu tydligare hur utvecklingen ibland kan gå i fel riktning. De senaste decennierna har vi rört oss bort från traditionell katederundervisning mot den modernare elevstyrda skolan, där läraren inte ska lära ut kunskaper utan guida eleven genom hans eller hennes egen inlärning. Samtidigt visar forskning att den progressiva undervisningen – som den ordagrant kallas – är sämre för inlärningen. De sjunkande kunskapsnivåerna ger dem rätt.

Eller, för att ta ett riktigt radikalt exempel på negativa framsteg: atombomben. I dag kan vi förstås inte rusta ned; friare och mer demokratiska länder behöver behålla sina kärnvapen för att balansera kärnvapenbestyckade diktaturer. Ändå skulle nog de flesta av oss hellre leva i en värld där mänskligheten inte utvecklat förmågan att utplåna sig själv.

När man låter framstegsoptimismen bli reflex gör man samma misstag som de ärkereaktionära.

Framsteg är således inte alltid av godo. Ändå är det så djupt rotat hos många svenskar att se all förändring som något positivt. Det beror förmodligen på att både den svenska vänstern och den svenska högern har omfamnat framstegsoptimismen på rent ideologiska grunder, om än av motsatta orsaker.

Inom socialdemokratin har det handlat om hur framsteg i samhället och inom teknologin skulle ge människor den högre levnadsstandard de behöver för att uppnå frihet. Frihet har setts som en konsekvens av framsteg – i kontrast till högern, som tenderar att se framsteg som en konsekvens av frihet. Hos båda finns dock en tendens att förknippa framsteg med något positivt.

Problemen uppstår när man låter framstegsoptimismen bli reflex. Det är att göra samma misstag som de ärkereaktionära. Man har redan på förhand bestämt sig för vad man tycker om det nya, och det gör att man tappar förmågan att se nyktert på nyhetens fördelar och nackdelar.

Den alltför reaktionära riskerar att gå miste om möjligheter, men den som ständigt ser till att vara först med allt nytt riskerar också att begå flest misstag. Många saker som vid första anblicken verkar lockande visar sig, när det kommer till kritan, inte vara särskilt önskvärda över huvud taget. Allt som glimmar är inte guld. Då kan det vara bra att ibland se lite mer nyktert på förändring, i stället för att svälja den med hull och hår bara för att den innebär något nytt.