Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Förarlösa bilar och slutet för autonomin

När bilarna blir förarlösa behöver vi inte längre köra dem – men vi förlorar också kontrollen över dem. Det offentliga ser de förarlösa bilarna i ett positivt ljus, men mycket talar för att det är tryggare för individen att köra sin egen bil än att släppa ifrån sig ratten.

Ordet bil är en förkortning av automobil, en sammansättning av orden autos (själv) och mobilis (rörlig). Sedan bilen först började tillverkas i slutet av 1800-talet har den varit just det: ett redskap för självständig rörlighet.

Nu riskerar det att ändras. Idén om förarlösa bilar, som automatiskt styrs genom vägnätet medan föraren vittrar bort i passagerarsätet, attraherar allt fler. Bland annat har Göteborgs stad tillsammans med Volvo, Trafikverket och Transportstyrelsen ägnat sig åt att ”studera samhällsfördelarna med autonom körning” för att göra Sverige och Volvo ledande inom så kallad hållbar mobilitet.

Projektet heter Drive Sweden och har en ”väsentlig statlig delfinansiering” från Vinnova, Energimyndigheten och det statliga forskningsrådet Formas. ”Autonoma och smarta fordon och infrastruktur är nästa steg för att främja såväl trafiksäkerheten som miljön”, sade dåvarande infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd (M) om pilotprojektet i Göteborg.

Att kalla de förarlösa bilarna autonoma är ironiskt. Egentligen är de raka motsatsen. Förarlösa bilar är i princip datorer med passagerarsäten och hjul, styrda via satellit, vilket innebär att individen för första gången i bilens historia inte styr vart han eller hon åker. Autonomiteten är borta.

Utopin med förarlösa bilar som befriar bilister från ansvar är i själva verket en förlust av individens autonomi.

Detta borde vara oroande även för teknikentusiaster som hoppas på säkerhets- och miljövinster. När någon annan styr vart man åker och vilken väg – för det är vad förarlösa bilar i praktiken går ut på – kan någon annan även styra om ens fordon efter sina egna önskemål. Syftet kan vara gott, som att undvika en trafikstockning. Eller så kan det, om man lever i en auktoritär stat, vara att hindra personer från att ta sig till möten eller demonstrationer, hindra dem från att lämna landet eller helt enkelt begränsa deras rörlighet.

Låter det konspirationsteoretiskt? Kina har redan infört ett så kallat ”socialt kreditsystem”, som tilldelar varje medborgare ett socialt kreditvärde baserat på allt från deras shoppingvanor till deras sökhistorik, i syfte att ”tillåta de pålitliga att röra sig överallt under himlen men göra det svårt för de misskrediterade att ta ett enda steg”. Enligt The Telegraph har redan över 12 miljoner kineser med för lågt socialt kreditvärde fått reseförbud inom landet. Nu investerar den kinesiska staten stort i sin vision om att inom ett decennium ha 30 miljoner självkörande bilar i landet.

Dessutom finns faran för en hackerattack. Skadan den som lyckas hacka systemet som styr alla bilar i Stockholm skulle kunna åstadkomma är enorm.

Det finns ett egenvärde i att själv kunna köra sin bil. Utopin med förarlösa bilar som befriar bilister från ansvar är i själva verket en förlust av individens autonomi. Bilen har i 130 år varit ett verktyg som gjort människor mer självständiga och mer självrörliga. Risken är nu att de blir ett verktyg för motsatsen. Medan det offentliga satsar skattepengar på förarlösa bilar lyser probleminsikten med sin frånvaro.