DEBATT: Socialdemokraterna är ansvariga för kompetensutvisningarna

I december rapporterade SvD om Farzad Ban, som ska utvisas. Han har vuxit upp i Sverige men aldrig fått något permanent uppehållstillstånd. I dag driver han ett framgångsrikt företag, men det spelar ingen roll. Det spelar inte heller någon roll om han följer svenska lagar, försörjer sig själv och gör rätt för sig genom att betala skatt. Hans arbetsgivare har tecknat fel typ av försäkring, och på grund av det ska han utvisas.

Bans fall är inte unikt. Sedan flera år tillbaka har arbetskraftsinvandrare utvisats på grund av rena petitesser. Det har handlat om någon hundralapp för lite i månadslön, fel försäkring, semesterersättning utbetald på fel sätt eller en felaktigt utformad anställningsannons som lett till att någon har tvingats lämna landet.

I vissa fall kan det påverka hela familjer, eftersom en arbetskraftsinvandrare som tagit med sin familj som anhöriginvandrare har sitt arbetstillstånd knutet till deras uppehållstillstånd. Om arbetstillståndet återkallas, förlorar hela familjen rätt att vistas i Sverige och måste lämna landet inom fyra veckor. De måste då säga upp bostad, avbryta skolgången och omedelbart återvända till landet de utvandrat från.

Det kan ta år att ansöka om ett nytt arbetstillstånd och få det beviljat. För de allra flesta är det inget realistiskt alternativ, och när de i så fall kan komma tillbaka till Sverige finns ingen garanti för att de kan återuppta sina liv helt och hållet. Det finns inte heller alltid något att återvända till i hemlandet. Människor som söker sig till Sverige för att arbeta och bo här i flera år har få incitament att behålla en bostad i sitt hemland.

Nu sprids flertalet missuppfattningar om orsakerna till problemen med den här sortens utvisningar. Exempelvis påstods i Svenska Dagbladet att regeringen är förhindrad från att agera för att den är en övergångsregering. I själva verket har regeringen i flera år dragit frågan i långbänk, så att det inte har gått att få en lösning innan den blev en övergångsregering. Bakgrunden till dessa utvisningar är snårig och komplicerad, men den huvudsakliga orsaken är att den rödgröna regeringen i flera år har nonchalerat frågan. För att gå till botten med problemet måste vi först spola tillbaka till bakgrunden till det regelverk för arbetskraftsinvandring vi har i dag.

I praktiken gav detta fackförbunden ett veto, vilket ofta användes.

Under det tidigare systemet för arbetskraftsinvandring skulle varje ansökan om arbetstillstånd prövas av en tillståndsmyndighet. För att ansökan skulle godkännas behövdes både yttranden från arbetsgivarorganisationer och fackförbund för relevant bransch. I praktiken gav detta fackförbunden ett veto, vilket ofta användes. Detta kallades för arbetsmarknadsprövningen.

År 2008 reformerades arbetskraftsinvandringen till Sverige av Alliansen i samarbete med Miljöpartiet. I det nya systemet avskaffades arbetsmarknadsprövningen, och ansvaret för att bedöma behovet av arbetskraft flyttades till arbetsgivarna själva. Därför infördes även nya regler för att dels garantera att arbetskraftsinvandrare kunde försörja sig, dels för att garantera anställningsvillkoren inte var väsentligt sämre än anställningsvillkoren som gäller på svensk arbetsmarknad i övrigt.

År 2014 skärpte dåvarande alliansregering reglerna kring arbetskraftsinvandring efter flera års debatt om missbruk av systemet. Skärpningen mötte hård kritik från den dåvarande oppositionen. Sverigedemokraterna menade exempelvis att ändringen i praktiken ledde till en utbyggnad av den ”fria arbetskraftsinvandringen”. Socialdemokraterna anförde å sin sida att det behövdes hårdare sanktioner mot arbetsgivare som inte följer reglerna, och reserverade sig för att bland annat införa en vandelsprövning. Det fanns alltså vid den tidpunkten en bred majoritet för att skärpa reglerna ytterligare och gå mot en mer begränsad arbetskraftsinvandring. Förslagen röstades igenom i den sista riksdagsomröstningen före valet 2014.

Fram till dess hade debatten huvudsakligen handlat om att förhindra utnyttjande av utländska arbetare. Det som inget parti då ännu hade insett var vilka implikationer skärpningen skulle ha.

Hans tjänst hade inte annonserats i den angivna arbetsmarknadsportalen, utan på Linkedin. Därför utvisades han.

Under 2015 meddelade Migrationsöverdomstolen två prejudicerande domar. Dessa innebar dels att mindre avvikelser från kraven på arbetstillstånd inte skulle kunna kompenseras i efterhand. Fanns det en brist, skulle detta leda till utvisning. Dels ledde den nya rättspraxisen till att när arbetskraftsinvandrare kunde söka permanent uppehållstillstånd efter fyra år, skulle hela deras tidigare sammanlagda tillståndperioder granskas månad för månad. Detta innebar att brister som skett innan reglerna skärptes 2014, och som inte uppmärksammats tidigare, plötsligt kunde läggas till grund för utvisning.

Först i mitten av 2016 började problemen uppmärksammas. Det första målet som fick stor uppmärksamhet var Syed Latif från Bangladesh som efter att ha studerat på högskola i Sverige fått jobb och kunnat stanna som arbetskraftsinvandrare. Först efter att han jobbat i Sverige i över ett år upptäckte Migrationsverket att hans tjänst inte hade annonserats i den angivna arbetsmarknadsportalen, utan på Linkedin. Därför utvisades han.

Eller familjen Ahmadi i Uppsala, som skulle utvisas för att pappan tjänat 180 kronor för lite i månadslön under sammanlagt fem månader, efter att kollektivavtalet uppdaterats. Utvisning efter utvisning beskrevs i media, samtidigt som flertalet rapporter, bland annat från Timbro och Centrum för rättvisa, tog upp den märkligt hårda rättstillämpningen. Hösten 2016 beslutade ett helt enigt socialförsäkringsutskott att kräva en snabbutredning från regeringen för att ta reda på hur det går att få bukt med problemen. Regeringen struntade i kravet från riksdagen.

Det tog alltså regeringen åtta månader att över huvud taget påbörja en utredning för att stoppa kompetensutvisningarna.

I december 2016 – två månader senare – lanserades en annan utredning om arbetskraftsinvandring som påbörjats redan sommaren 2015. I den utredningen fanns ett förslag som skulle ha begränsat utvisningarna, men förslaget kritiserades av flertalet remissinstanser som uppenbart otillräckligt, däribland Stockholms handelskammare, Svenskt näringsliv, Spotify och Advokatsamfundet. Orsaken var att endast då arbetsgivaren själv hade upptäckt och rättat felet direkt skulle avvikelser tillåtas. Små brister som upptäcktes av Migrationsverket skulle även i fortsättningen leda till samma hårda bedömning, något som i praktiken skulle gälla de flesta fallen.

Regeringen påbörjade därför ytterligare en utredning som skulle slutföras i december 2017, för att kunna presentera förslag som skulle kunna gälla från den 1 juli 2018. Det tog alltså regeringen åtta månader att över huvud taget påbörja en utredning för att stoppa kompetensutvisningarna, och enligt deras tidsplan skulle ingen förändring göras förrän tidigast efter mer än ett år.

När inget gjordes för att stoppa utvisningarna, var det allt fler arbetskraftsinvandrare vars tillstånd löpte ut. Arbetstillstånd får nämligen inte vara längre än två år. Därför var de tvungna att ansöka om förlängning eller om permanent uppehållstillstånd. Det sega agerandet innebar alltså i praktiken att kompetensutvisningarna kunde fortgå. Under hela den perioden fortsatte människor utvisas för misstag deras arbetsgivare gjort, även i fall då det handlat om obetydliga brister i arbetsvillkoren.

Det kom dock inga signaler från regeringen om att det ökade antalet kompetensutvisningar krävde akuta lagändringar. Näringsministern Mikael Damberg (S) skyllde i stället problemen på Alliansens reform 2008 och menade att utvisningarna var ”ännu en anledning att reservera rätten till arbetskraftsinvandring för kvalificerade bristyrken, inte som i dag snabbmatspersonal och städare”.

Enligt honom var det den lågkvalificerade arbetskraftsinvandringen som ledde till den strikta tillämpningen, och att allt fler utvisades. Det var alltså en bieffekt av att systemet var relativt öppet, snarare än brister i regelverket. Socialdemokraterna gick i samma veva ut tillsammans med LO på DN debatt med en invit till andra partier att föra samtal om att begränsa arbetskraftsinvandringen, vilket dock inte resulterade i något konkret.

Det är Socialdemokraternas oförmåga att agera som är orsaken till att kompetensutvisningarna har kunnat fortgå.

På Luciadagen år 2017 meddelade till slut Migrationsöverdomstolen två nya domar. Dessa innebar att kraven på kollektivavtalsenliga villkor skulle avgöras genom en helhetsbedömning, i stället för den tidigare strikta bedömningen. På så sätt hann Migrationsöverdomstolen före utredaren, vars förslag huvudsakligen överensstämde med ändringen i praxis. Problemen med förändringar i rättspraxis är dock att de är trubbiga, som i Farzad Bans fall. Trots helhetsbedömningen utvisades han, eftersom han under hela sin tillståndsperiod haft fel typ av försäkring, i och med att han räknades till en annan yrkeskategori och därför skulle ha en försäkring enligt ett annat kollektivavtal.

Det finns vissa grundläggande problem med lagstiftningen som öppnar för kompetensutvisningar (vilket jag även lyfter i min senaste rapport), och ytterligare domar under våren har utvecklat den nya praxisen för att justera kravet på annonsering av tjänst och utbetalning av semesterersättning. För att verkligen komma till rätta med problemen, behövs dock lagändringar.

Regeringen har tagit fram ytterligare utredningar om arbetskraftsinvandring som färdigställts under våren, men den har fortfarande inte visat något intresse för att göra något åt utvisningarna. Socialdemokraterna har sedan 2008 konsekvent motsatt sig det nuvarande systemet för arbetskraftsinvandring, och det är därför inte förvånande att de har varit så ointresserade av att faktiskt göra något i regeringsställning. Vi andra bör komma ihåg att det är deras oförmåga att agera under den gångna mandatperioden som är orsaken till att kompetensutvisningarna har kunnat fortgå.