DEBATT: Restriktiv kameraövervakning har tjänat oss väl

Lag och ordning har de senaste åren seglat upp i toppskiktet bland svenska väljarkårens viktigaste frågor inför valet. Med bakgrund av att andelen som anger att de blivit utsatta för personbrott har ökat med hela 25 procent de senaste åren, ter sig tyvärr inte detta särskilt märkligt. Sveriges internationellt sett höga sociala tillit är en grundsten till vårt välstånd och välbefinnande, och den riskerar naggas i kanten om utvecklingen fortsätter.

Både lokala och nationella politiker tar sig an problemet och en angreppsmetod som blivit allt mer vanligt förekommande är att ansöka om tillstånd för att sätta upp övervakningskameror. Bara senaste månaden har fler övervakningskameror stått på tapeten i bland annat Helsingborg, Trollhättan, Stångby, Trelleborg och Kalmar.

Den restriktiva övervakningspolitik som Sverige i dagsläget tillämpar har starkt kommit att ifrågasättas i debatten, men redan den första augusti i år planeras en lagändring träda i kraft som ska göra det lättare att få sätta upp kameror. Att kraven på handlingskraft från politikerna ökar i takt med spirande kriminalitet är förståeligt, men narrativet som mer och mer sätts i media om kameraövervakning som brottslighetens mirakelkur måste nyanseras.

Att kameror skulle ha kraften att minska brottsligheten är för det första en sanning med modifikation. Studier visar förvisso att allmänhetens upplevda trygghet kan öka med kameror på plats, men denna känsla avspeglas inte i faktisk trygghet så tillvida att brottsligheten inte minskar nämnvärt. Endast på parkeringsplatser kan kameror sägas ha en signifikant preventiv effekt på brottslighet, men det gäller enbart lokalt. Att brottsligheten överlag minskar på grund av fler kameror finns det inget som pekar på.

Studier visar förvisso att allmänhetens upplevda trygghet kan öka med kameror på plats, men denna känsla avspeglas inte i faktisk trygghet.

Detta kan sannolikt förklaras av att brottslingar i allmänhet inte tycks se på kameror som ett hot ens när planerade brott ska begås. Det är något som ingår i kalkylbedömningen – nytta kontra risk, och ofta vet brottslingar var kamerorna sitter och anpassar sig därefter.

Kriminologen Heidi Mork Lommel, verksam vid Polishögskolan i Oslo, menar till och med att kameror kan hämma allmänhetens känsla av socialt ansvar vid platser där de sitter uppe. Möjligheten att någon annan kan se i efterhand vad som försigår kan göra omgivningen mindre benägen att själv gripa in, menar hon.

Det ska dock inte förnekas att kameror kan effektivisera polisens utredningsprocesser, men inte heller detta bör överskattas. I Brås analys av kameraövervakningen på Medborgarplatsen och Stureplan i Stockholm konstaterades att kamerabilder endast haft en avgörande roll i åtta domar under tiden 2010–2014. Vidare kan man fråga sig om det egentligen finns ett egenvärde i att maximera antalet fällande domar, då brottslingar ofta blir socialt stämplade och får ett kriminellt nätverk i samband med en fängelsedom.

Sveriges restriktiva hållning i frågan om kameraövervakning har tjänat oss mycket väl. Om vi steg för steg gör det allt enklare att sätta upp kameror finns en allvarlig risk att vi hamnar i en brittisk situation – där kameror i det offentliga rummet är regel snarare än undantag, och där kamerafrihet i det närmaste betraktas som en säkerhetsrisk. Där vill vi inte hamna.