Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Susanne Wigorts Yngvesson: Svenska Akademien i övervakningssamhället

Övervakningssamhället har inte blivit den utopi som Jeremy Bentham föreställde sig. Med språket och maskinerna som vapen strävar människor efter konformism och renhet. Vi har fått en angiverikultur där den som tar sig tolkningsföreträde reser skampålar i offentligheten.

Vi lever i ett övervakningssamhälle. Det är ett faktum. Hur förhåller vi oss till det? Är vi mogna för den teknologi som blir till vapen i våra händer? Krig kan ju föras på andra sätt än med kulor och granater. Ordens krig kan utplåna kultur. Kan driva djupa sår i ett människohjärta. Kan belasta livet med en tyngd som gör det svårt att andas. Poeten Katarina Frostenson frågar ”är skärmarna det mottagande vi har – finns någonting som inte är ett ting / finns överhuvudtaget livet kvar /finns öster, väster / det finns kanske inte längre några väderstreck” (ur Flodtid, 2011).

Maskiner gör människor hårda. Bakom skärmen kan folk släppa fram demoner de annars tyglar i det fysiska rummet. Språket blir obarmhärtigt. Språket blir till pålar som drivs genom vänskaper, lojaliteter, snille och smak. Att bokstavligen gå över lik. Att se ett sår och vältra sig i det. Att gå till jobbet som kulturjournalist och låta det vattnas i munnen av: ”en stor, smutsig byk av misstankar om tolerans inför sexuella övergrepp” (DN, 180407) och sedan låta spalterna flöda av misstankar i grumliga vatten. Att fästa någon vid skampålen. Att få en upphöjd status för att man fäster någon vid skampålen. Att känna sig tillfreds över skammen som läggs på andra. Att uppleva det som att man övervakar och ha makten att granska från en upphöjd position.

I övervakningsforskning kallas fenomenet perioptikon, det vill säga en övervakning där alla blir indragna vilket förstärks av sociala medier. Ju mer vi alla involveras, desto mindre kan varje individ vara säker på hans eller hennes position. Det gäller att anfalla innan man själv blir attackerad. Hitta lierade som delar ens världsbild. Gräva skyttegravar som blir till sår i samhällskroppen. Värden som tillit, omsorg och omdöme får flytta till en annan plats – duger inte som ammunition. Misstänksamhet som gränsar till lögner men döljs bakom ord som sannolikt, troligen, anonym, enligt vad redaktionen X erfar. Bakom sannolikheten kan varje enskild huka från ansvar. Man har ju aldrig påstått något utan bara pekat på en möjlighet, något som verkar troligt. Tummen upp på det.

Ju mer vi alla involveras, desto mindre kan varje individ vara säker på hans eller hennes position. Det gäller att anfalla innan man själv blir attackerad.

Jeremy Benthams vision av övervakningssamhället är renheten, att upprätta det ultimat goda samhället för att allt ska bli transparent. Men för det krävs metoder för utrensning av snusk, omoral och felaktigheter – och av de människor som följer med det. De juridiska straffen mot brott blir milda i förhållande till de straff som utdelas av de upphöjda, de självutnämnda rena. Poeten Kjell Espmark iakttog skarpsynt mekanismerna: Att ”driva en påle av tystnad / genom den skyldiges kropp / och nagla honom vid träskets botten. / När vattnet fyller hans gurglande mun / blir samhället åter vad det har varit.”  

Frestelsen i renhetsivern går hand i hand med en övertygelse om ens egen rättfärdighet. Vissa saker kan yttras medan andra förtigs. Vissa offer används som tillhyggen mot andra offer i kampen för sin egen överlevnad och renhet. Man ser klart och tydligt hur saker och ting bör vara men ändå är blicken grumlig och siktet snävt, alltför snävt. Man blir en roll i ett större drama som är regisserad av någon annan – eller inte någon annan utan av den okända kropp som skapas i flödet av röster, åsikter, dömanden. De smutsiga finns någon annanstans och det gäller att ta kommandot över tolkningsföreträdet för att få offentligheten med sig när skampålen ska resas. Annars riskerar man att själv naglas fast. Så uppstår angiverikulturerna. Läckorna.

Men Espmark har fel i en sak i sin dikt, samhället blir aldrig åter vad det har varit. Vi återgår inte till en ursprunglig punkt eller ett paradis. Vi rör oss bort från något, osäkert vad. Det blir annorlunda, men övervakningen kommer vi inte undan. Misstänksamhetens blick från vem som helst mot vem som helst. När som helst.