DEBATT: Hyresgästföreningens agenda skadar unga
Bostadsmarknaden är orättvis, och Hyresgästföreningen gör allt i sin makt för att den ska förbli så. Medan unga personer far illa på hyresmarknaden plockar föreningen hem miljonbelopp. Förhållandet har skapat ett ingrott motstånd mot förändring som faktiskt skulle hjälpa de mest utsatta, skriver Theo Herold, ordförande för Moderata Studenter Uppsala.
Hyran för en bostadsrätt i andra hand ligger ungefär 140 procent över hyran i hyresbostadsbeståndet, enligt Boverket. 140 procent. Så mycket mer betalar du alltså om du hyr en bostadsrätt i andra hand jämfört med dem som har en motsvarande hyreslägenhet i första hand. Siffran för hyresrätter är inte fullt lika dyster, där hyran i andra hand ”endast” är 65 procent högre än hyran i första hand, men det rör sig fortfarande om stora summor pengar. Detta är verkligheten för hundratusentals människor som befinner sig på andrahandsmarknaden.
Det är till störst del unga människor i åldrarna 20–29 år som hyr i andra hand. Denna grupp har ofta mindre resurser än dem som hyr i första hand, men tvingas betala mycket högre hyra. Detta är konsekvensen av en strukturell brist på bostäder som driver upp samtliga hyror på andrahandsmarknaden. Ju mer förstahandshyrorna hålls nere av hyresregleringar såsom det rådande bruksvärdessystemet, desto mer stiger hyrorna i andra hand på grund av den enorma efterfrågan – samtidigt som förstahandskontrakten blir allt svårare att få tag i. Personer som lyckats ta sig in på förstahandsmarknaden kan skörda frukterna av de låga hyrorna, medan de som finner sig på utsidan får betala.
Ett sådant system kan tyckas svårt att försvara, men en aktör gör det med entusiasm: Hyresgästföreningen. Den förbiser de långa bostadsköerna, den svarta marknaden och behovet av ett utbrett kontaktnät, och de enorma skillnader i hyresnivåer som drabbar unga. I föreningens framtidsprogram från 2016 gick den så långt som att ”hyressättning genom kollektiva förhandlingar ger förutsättningar för rättvisa hyror”.
Som en gedigen bastion för denna hyresmodell verkar Hyresgästföreningen för att inte rubba status quo. Och varför skulle de? Föreningen får in över 200 miljoner kronor årligen genom hyressättningsavgiften, en summa som inte bara deras medlemmar, utan alla som bor i lägenheter med kollektivt förhandlade hyror, betalar. Att pengarna sedan använts till massage, whiskey och hundspannsturer är anmärkningsvärt, om än mer problematiskt att föreningstopparna valt att inte kommentera händelsen. Däremot utgör sällan unga studenter som bor i andra hand stabila finansiärer av utgifter av denna magnitud. Med andra ord: så länge det råder orättvisor på bostadsmarknaden kan Hyresgästföreningen existera och fortsätta skörda miljonbelopp.
Personer som lyckats ta sig in på förstahandsmarknaden kan skörda frukterna av de låga hyrorna, medan de som finner sig på utsidan får betala.
Hyresgästföreningen väljer dock att låta skenet bedra, för givetvis vill de hyresmarknadens bästa. Alla ”förslag på försämringar för dagens och morgondagens hyresgäster”, som föreningens chefsekonom Martin Hofverberg uttrycker det, ska de motverka. Hyresgästföreningen kommer med den kanske mest intetsägande lösningen för bostadsbristen någonsin: Genom att tvinga staten att ta mera ansvar kan man ”boosta nyproduktionen”.
I själva verket behöver man inte leta långt utanför landets gränser för att hitta välfungerande avreglerade bostadsmarknader. I både Finland och Norge infördes hyresregleringar i samband med andra världskriget (som i Sverige), men i båda fallen såg man de negativa effekterna som detta innebar över tid. Skillnaden är att finska och norska politiker har brytt sig om att göra något åt dem.
I Finland fullbordades en avreglering 1995 under borgerligt styre. Resultatet blev att hyrorna ökade, men det gjorde även nybyggnationen. För Norges del togs de första stegen mot en fri och avreglerad bostads- och hyresmarknad i början av 1980-talet, ett projekt som fullbordades 2010 då fri hyressättning infördes. I båda fallen skedde avregleringen över tid för att förebygga de så kallade ”chockhöjningar” som förespråkare av hyresregleringar brukar varna för. Bostadens läge började spela roll för hyran – boende i utkanten av staden blev billigare i förhållande till innerstadslägenheter – och rörligheten på bostadsmarknaden ökade. På det stora hela har utbudet ökat markant.
Om Hyresgästföreningen faktiskt ville verka för att ”alla hyresgäster ska bo bra” skulle den verka för större frihet att ingå avtal mellan hyresvärd och hyresgäst. De som bor i andra hand skulle då slippa subventionera billiga kontrakt för dem som hyr i första hand, genom att andrahandshyrorna skulle sjunka medan förstahandshyrorna skulle stiga. Att tvingas betala mellan 65 och 140 procent över en förstahandshyresgäst är bittert, inte minst när det finns otaliga fall av framgångsrika avregleringar av bostadsmarknader.
För den händelse att politiker i Sverige skulle vara intresserade av reformera bostadsmarknaden till det bättre finns det gott om exempel att utgå ifrån. Hyresgästföreningens reformmotstånd bidrar till bristerna på bostadsmarknaden i stället för att motverka dem. Det är en cynisk strategi att klänga sig fast vid sitt eget existensberättigande oavsett vilken skada det gör för bostadsmarknadens mest resurssvaga grupper.