Sluta lyssna på gnälliga grannar
I Stockholm och andra svenska städer tvingas kulturinstitutioner att stänga ned på grund av klagomål från gnälliga grannar. Men levande städer förutsätter ett levande kulturliv. Det är hög tid att fastighetsägare och kommunpolitiker slutar att lyssna på gnällspikarna. Den som vill ha lugn och ro kan med fördel flytta ut på landet eller till villaförorten.
Centralcaféet i Gävle, förkortat CC-puben, var en sannskyldig kulturinstitution. Det gamla ölkaféet mitt emot centralstationen, i hörnet av Centralpalatset, ett av de gamla sekelskiftespalatser som utgör Gävles stolthet, var en liten musikscen som lockade stora artister. På den några få kvadratmeter stora scenen uppträdde storheter som engelska 60-talsrockarna i The Yardbirds och poplegenderna The Monkees, men också många lokala artister som återkommit år efter år.
När CC-puben drabbades av en förödande brand häromåret mobiliserade det lokala musiklivet i staden för att musikpuben skulle kunna öppna igen. Det arrangerades en stödgala där mängder av artister ställde upp gratis, och intäkterna gick till restaureringen av det anrika ölkaféet.
Trots det enorma engagemanget var det förra året slut på konserterna på CC-puben. Fastighetsägaren hade lyssnat på gnälliga hyresgäster som störde sig på ljudet från konsertkvällarna och krävde att dessa skulle upphöra. Under hot om vräkning fick krögarna nog och sålde puben. En av Gävles viktigaste kulturinstitutioner gick i graven.
Liknande berättelser finns från många håll i landet; gnälliga grannar som sökt sig till innerstadens puls, till synes utan förståelse av att det pulserande stadslivet låter. Det senaste exemplet i raden kommer från Södermalm i Stockholm, där Kägelbanan vid Södra Teatern nu slutar med konsertverksamhet efter att gnälliga grannar klagat på ljudvolymen. En 150 år gammal kulturinstitution som upphör för att någon som prompt vill bo i innerstaden inte förstår hur förutsättningarna ser ut.
Det är orimligt att flytta till hjärtat av Stockholms nöjeskvarter och förvänta sig att det ska vara lika tyst och stilla om kvällarna som i villaförorten.
Det klagas ofta på gentrifieringen, att när priserna går upp i attraktiva områden trängs de människor och verksamheter undan som gjorde områdena attraktiva från början ut. Det ligger mycket i kritiken. Kanske allra tydligast är detta på kulturområdet. Ett levande kulturliv förutsätter tillgång till lokaler: scener, utställningslokaler, ateljéer och replokaler. Ett levande kulturliv förutsätter billiga bostäder för personer med de osäkra ekonomiska förutsättningar som ett yrkesliv i kultursektorn ofta innebär.
Det är av den anledningen som Berlin blev ett sådant Mecka för konstnärer och andra kulturutövare när tillgången till billiga bostäder var som störst, och det är av den anledningen som kulturutövarna nu söker sig vidare, sedan Berlins befolkning växt och hyrorna gått upp. Samma process kunde iakttas i New York på 80-talet.
Paradoxalt nog kan faktorer som är dåliga för samhället i dess helhet vara positiva för kulturlivet, åtminstone på kort sikt. Den destruktiva bostadspolitiken i Stockholm ledde till exempel att den svenska huvudstadens befolkning innanför tullarna minskade med 100 000 invånare mellan 1950- och 1970-talen, vilket ledde till att innerstaden hade gott om billiga bostäder och lokaler för de som dröjde sig kvar i de eftersatta och nedgångna fastigheterna.
Det är inte ovanligt att människor i kultursektorn drömmer sig tillbaka till denna tid, då konstnärer och andra bohemer hade råd att bo i rivningsfastigheter på Södermalm och i Vasastan, med gångavstånd till replokaler och ateljéer. Den rosenskimrande bilden skymmer dock det faktum att det var en tid när stora delar av innerstaden var i det närmaste förslummade, sedan den privata hyresmarknaden slagits i spillror och politikens lösning på de problem den själv hade skapat var att resa det människofientliga miljonprogrammet. När sedan Stockholms bostadsmarknad vände uppåt och innerstadens befolkning återigen började växa, höjdes hyrorna och kulturlivets förutsättningar försämrades.
Ett första steg för att värna om den levande staden är att sluta lyssna till de gnälliga grannarna.
Det finns således en motsättning mellan kulturlivets behov och de mekanismer som driver städers tillväxt. Den som värnar om en levande och attraktiv stadsmiljö måste vara medveten om detta så att inte kulturlivet offras på tillväxtens och gentrifieringens hjul. Annars riskerar små näringsidkare och kulturinstitutioner att försvinna från stadskärnorna, som förvandlas till sovstäder för de mest välbeställda.
Ett första steg för att värna om den levande staden är att sluta lyssna till de gnälliga grannarna. Det är orimligt att flytta till hjärtat av Stockholms nöjeskvarter och förvänta sig att det ska vara lika tyst och stilla om kvällarna som i villaförorten. För den som söker lugn och ro finns gott om andra platser att bosätta sig på. Att det låter på Södermalm borde vara lika lite förvånande för den som flyttar till Mosebacke Torg som trafikbullret borde komma som en överraskning för den som väljer att bosätta sig på Hornsgatan. En levande stad låter. Lev med det.
En levande stad och ett levande kulturliv är naturligtvis eftersträvansvärt i sin egen rätt, men det är inte bara av människokärlek som fastighetsägare och kommunpolitiker bör slå vakt om kulturlivets och de små näringsidkarnas förutsättningar. Allt fler fastighetsägare har börjat att inse att attraktiva omgivningar höjer attraktiviteten i en stadsdel och därmed också värdet på deras investeringar. Fördelaktiga hyresnivåer för kulturinstitutioner, caféer och bokhandlare som bidrar till att skapa det folkmyller som människor söker när de turistar i Paris och Rom, Florens och Barcelona, är en långsiktig vinstaffär.
En långsiktig lösning är naturligtvis att bygga fler platser av det slag som skapar goda förutsättningar för människor att trivas och kulturinstitutioner att blomstra. Traditionella kvartersstäder med parker, små butikslokaler i bottenplanen och billiga lokaler för kulturlivet. I väntan på detta måste vi hjälpas åt att slå vakt om det kulturliv vi har. Till exempel genom att ignorera de gnälliga grannarna.